-Älskling, du och jag har inte haft något flyt alls de senaste åren …
Ja, så sa min Stefan, när vi båda kvidandes landade i soffan för att fördriva tiden framför TV:n genom att titta på OS en dag i helgen med våra krämpor.
Det var de senaste fem, sex åren som han syftade på tror jag. De där åren då vi haft extra bekymmer med hälsan. Hans hjärtinfarkter, vaskulitsjukdomen och så den där ”näradödensaken” i somras, och nu bara fortsätter det med en fotskada och min trilskande rygg …
Men det jag tänkte skriva om idag är mer av materiell karaktär. Alltså saker som man faktiskt kan skratta åt … i alla fall sedan det är löst och fixat. För jag skrattade inte särskilt mycket när alltihop uppdagades …
Det var efter jul som jag tyckte att det började bli en konstig lukt i vårt hus. Ungefär som sopor. Jag blev mer och mer noga med att springa ut med soporna i tunnan. Men ändå fortsatte lukten. Ganska diffust, men ändå påtagligt. Jag letade igenom alla hundjackor ifall jag kunde ha glömt någon påse med färskt belöningsgodis, men icke. Jag vet ju egentligen att jag är noga med sånt. Jag försökte få Johnny till att söka, men han hittade inget som kunde vara någon ledtråd.
Jag städade, städade och städade. Ändå luktade det sopor i huset, ungefär som gamla matrester.
En dag fick jag ett sms från Stefan. Han hade hittat problemet. Det fanns under huset!
Jag ringde upp honom, och han hördes inte glad ….
Under halva huset har vi torpargrund.
Nu var det inte torpargrunden i sig själv som var problemet utan det som troligtvis hänt i somras när vi hade stopp i avloppet. Om det kan man läsa
här.
När stoppet i avloppet var borta tog det liksom en smäll från slangen, och det måste ha varit då som avloppsrören vibrerade och smällde mitt av under huset.
Allt som jag spolat ut i vasken och från diskmaskinen har sedan den dagen för åtta månader sedan bara hamnat rakt ner under golvet i torpargrunden ….
Vi kunde båda hålla oss för skratt!
För att komma ner i grunden har vi en lucka i golvet under sängen. Jag började nästan gråta när vi på kvällen kikade ner där …
Synen var hemsk och stanken som spred sig var inte som hallontårta direkt.
På kvällen satt vi som förlamade och grubblade. Men nästa dag var det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i problemet.
Stefan hämtade hem den största borrmaskin han kunde hitta på lagret och gjorde ett stort hål i grunden. Väggen fick sig en smäll av grävmaskinen och en del av mina blommor fick stryka med, men det kunde inte hjälpas …
Så hyrde han en pump för att få bort allt avloppsvatten som stod där under huset.
Han kröp och drog. All den åldersbeständiga plasten som låg som skydd skulle bytas. Sedan pumpade vi bort lite vatten till.
Uppe i huset började det lukta friskt igen.
Så fick vi lite hjälp av några räddande änglar med att rulla ut ny fräsch åldersbeständig plast under huset.
Stefan hade snickrat ihop en lucka till hålet där i grunden och jag började grunna på hur jag skulle kunna göra en stenläggning där runt nedgången till luckan. Väggen får lagas, men det är en baggis ….
Ja, livet är inte alltid en dans på rosor. Var dag har nog av sina bekymmer.
Dagens citat
Jag är fast besluten att vara
glad och lycklig, vilken situation
jag än befinner mig i.
För jag har lärt mig av mina
erfarenhet att merparten av
vår lycka eller olycka beror på
vår inställning och inte på
omständigheterna.
Ja, det här var egentligen inget ämne jag tänkt ha här på min blogg. Men när man ser allting i backspegeln så känns det ganska ok ändå. Livet är inte perfekt hela tiden, och min blogg handlar ju om livet. Mitt liv.
Med en man som Stefan, så blir det mesta bra till slut och så har vi en hel del kul på vägen.
Tack Stiffe, för du är du, mannen med de ständiga lösningarna ♥
Ha en fin dag och kram från oss.
Team Annika & Stefan
