patrullhundsträning – Gylleboannika

Augustimörker och grön uniform.

Lämna en kommentar / Boktips, Patrullhund / Av Annika Olsson / 25 augusti, 2018 / Allmänt, joggingkärlek, patrullhundsträning / 2 minutes of reading

Hejsan.

Vilka ljuvliga kvällar det är nu i augusti.

Det är så vackert så jag nästan dånar lite grann.

Förra helgen hoppade jag i min gröna uniform och for på tjänstehundsträning.

Underbart. För varje gång som jag kör iväg med min bruna ”militärvolvo” så är jag överlycklig. Det betyder att min Johnnyhund är i god form och vi båda har ännu en mysig träningsdag att ge oss i kast med.

Tidigare i somras var Johnny inte riktigt kurrant och såklart blev jag orolig. Nu har han fått vila lite mer ett tag och haltar inte längre.

Jag ger honom blåläppad mussla som ska göra hans leder lite bättre och vara bra för lite äldre hundar.

Ja, nu är han så pigg att jag funderar på att själv börja med sådan där mussla ….

Min fine Johnnyhund gjorde ett bra jobb och jag blev såklart stolt.

Värre är det egentligen med mig själv. Jag har trappat bort all smärtlindringen nu i sommar som jag tagit mot mitt diskbråck. Och fy tusan, då kände jag att pillerna verkligen haft effekt. Stundom gör smärtan sig rejält påmind nu, då får jag bita ihop och grimasera en stund.

En halvgalen sak som nu väntar på mig är den tjejmil som jag anmälde mig till innan ryggen knasade sig.

Sådana där saker ställer man inte bara in hur som helst. Flyg och hotell är bokat och betalt, så det måste helt enkelt bli av. Lite mjukträning har jag kommit igång med, och jag får försöka göra mitt bästa med mycket pannben.

När jag inte jobbat eller flängt runt i skogen, så har jag passat på att lyssna på ännu en bok. Den här gången var det en sann berättelse från ett familjehem. En bok som heter ”Mamma sa att jag inte fick berätta” av Cathy Glass. Jag gillar ju sanna berättelser så den här följde jag med stort intresse, men också förfäran. Jag imponerades av den underbara familjemammans klokhet och tålamod.

Dagens citat:

Det är en så otroligt skön

känsla att göra det där som

andra sade att man aldrig

skulle klara av.

Ha en ljuvlig dag och en stor kram.

Annika

Augustimörker och grön uniform. Läs mer »

Klädd i grönt igen.

Lämna en kommentar / Patrullhund / Av Annika Olsson / 21 juni, 2018 / Allmänt, flatcoated retriever, Militärövning, patrullhundsträning, Tjänstehund / 2 minutes of reading

Hejsan.

Äntligen!!!

Äntligen kände jag mig redo att hoppa i uniformen igen och ge mig iväg på tjänstehundsträningen.

Och ni kan ju gissa hur glad hunden Johnny var den där morgonen.

Och vi fick en toppendag – som alltid.

Vi samlades ute på ett fält på Revinge. En ensam sko … ko menar jag såklart …. strövade runt och gjorde förvillande kospår på vår tilldelade spårmark den här dagen.

Den här gården har säkerligen fått utstå ett antal krig i sina dagar. En gård som tagits i besittning, som bevakats och som förmodligen varit med om det mesta vad det gäller försvarsövningar.

Här samlades vi, en massa hundar och hundförare den tidiga söndagsmorgonen.

Morgonen bjöd på ett ljummet sommarregn, men ganska snart klarnade det upp och solen sken över oss resten av dagen.

I våra bilar väntade hundarna tålmodigt på sina uppgifter.

Morgondagens generation

Under tiden som dagens uppdrag delades ut så stiftade vi bekantskap med nästa generation patrullhundar.

Alltså, man dog ju nästan ”sötdöden” när de här båda juvelerna tultade ur sina bilar.

I ärlighetens namn ska jag nog berätta att den ena inte alls kommer att blir en försvarsmaktshund utan en jakthund. Men grönt som grönt, och det viktiga är att små hundar skaffar sig ett jobb!

På militärövningar så tränar vi ofta på att kunna försvara oss och vårt land i händelse av ett krig.

Förmiddagens krig utkämpades till stor del mot mygg och flugor.

Herrejisses vad vi fick kämpa. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin varit med om värre motstånd.

Men ute på fältet blåste våra motståndare all världens väg och vi fick en fantastisk dag.

Ett stort tack till våra alltid så engagerade hundbefäl och tack alla gröna vänner för en toppendag.

På kvällen väntade middagen färdiggrillad och klar.

Trött, skitig och såå nöjd sjönk, jag ner sidan om Emmy för att visa bilderna på de sjukt många flugorna.

Småhundarna slogs om min uppmärksamhet medan Johnny la sig i skuggan och såg nöjd och smått kaxig ut.

Dagens citat:

Krig uppstår ur två små ord.

Ditt och mitt.

Ha en fin dag och kram på er

Menige Annika

Klädd i grönt igen. Läs mer »

En vit amaryllis och spårarbete med min hund

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av Annika Olsson / 3 januari, 2018 / Allmänt, hundspår, patrullhundsträning, spårarbete, vit amaryllis / 4 minutes of reading

Gomorron

En sak som jag tänkt på den senaste tiden är att jag måste ta tag i vår spårträning lite mer. Vi behöver friska upp vårt spårarbete lite, både jag och hunden Johnny..

Johnny är jätteduktig och han är verkligen full av entusiasm. Hans stora fördel är att han aldrig någonsin ger upp. Det kvittar hur trött han blir, han fortsätter ändå alltid att jobba och spåra. Lika positiv och glad.

Men en liten nackdel med honom är att han ibland fuskar. Istället för att gå med nosen precis i spårkärnan hela vägen så vindar han i luften och tar genvägar om han får vittring på apporterna i luften istället. Ajabaja … då kan man missa viktiga grejer!

Tidigt på nyårsdagen skuttade jag upp ur sängen och gav mig ut i hästhagen där jag la ett långt, härligt spår åt Johnny. Som apporter fick det bli både träapporter, metallapporter och tygsaker. Och som alltid la jag en snusdosa i slutet. En snusdosa fylld med kattmat.

Sedan väntade jag några timmar så spåret fick ligga till sig lite grann.

Jag hade turen av att få med mig Stefan ut som åskådare och fotograf den här morgonen.

Trots den stora mängd koskitar så fick jag genast upp ett fint spårupptag. Det betyder att Johnny meddetsamma hittade mitt spår, där jag gått för några timmar sedan. Han satte full fart i rätt riktning.

Alltså, visst är det fantastiskt att en hund kan lukta åt vilket håll ett spår går. De kan alltså känna på doften vilket fotsteg som är färskare än ett annat. Genom det bestämmer de sedan åt vilket håll spåret går. Oavsett om det är en människa eller ett djur som de spårar så klarar de flesta hundar det.

Det där gör mig alltid djupt imponerad och full med respekt

Med sele och spårlina på Johnny så jobbade vi oss framåt. För varje hittad apport fick Johnny ta sig en slick från en tub mjukost med ädelostsmak, som jag hade i min dumpficka på stridsvästen.

Den där stridsvästen får man egentligen inte använda såhär civilt, men jag fuskar lite med det då jag är hemma och ingen ser mig. I den har vi ju allt vi behöver och det känns bra att träna med ”rätt saker”.

På vissa ställen i hagen var det sjukt mycket vatten och jag kunde märka att Johnny hade lite problem att hitta rätt i spåret där. Men han var så duktig och fixade det tillslut efter att ha fått cirkla tillbaka några gånger, på sitt karaktäristiska vis.

Ovanför våra huvuden flög massvis av gäss den här morgonen.

Vi hade inte tid att bry oss om dem, eftersom vi började närma oss slutet med den där snusdosan. Och ni vet ju vilken skatt den innehöll.

Man kan nog inte ha en gladare hund, än en hund som kommer till ett slut i ett träningsspår.

Det här är det roligaste man kan gör med sin fyrfota vän och jag tycker att alla hundar förtjänar att utöva något där de får använda sitt luktsinne.

I motsatts till människan så är hundens första sinne luktsinnet och inte synen. Det där är värt att ta i beaktande ifall ens hund blir blind …. kanske är det inte alls så farligt för en hund att missta synen, bara de har sitt luktsinne och sin hörsel intakt. Synen för en hund kommer först på tredje plats.