Hejsan.

När jag sitter på min brygga om morgnarna så tänker jag alltid för mig själv ”hur kan jag annat än att älska livet”.

Sorger och bekymmer dyker upp i livet, som det gör för alla, för det är så livet är. Man måste ändå alltid se det underbara som finns och lägga tyngdpunkten på det!

Jag fick uppleva en av sommarens härligaste morgnar där vid bryggan. När solen kommit upp över horisonten så plockade jag med mig lite gammalt skräp som någon ”glömt” ta med sig från kvällen före. Jag kände tacksamhet för en fantastiks soluppgång, och vandrade sedan vidare genom skogen.

Sakta håller skogen nu på att  övergå i sensommarskrud. Kanske skyndar den torra väderleken på hösten en smula, vad vet jag…

Det är så härligt i skogen nu och som så ofta när sensommaren är i antågande så känner jag mig en aning starkare och en aning lyckligare.

Ja hur kan jag annat än att älska livet!

Dagens citat:

Verkligheten är inte som den är, den är som du är.

Var ditt bästa jag alltid, så blir det så bra det bara kan bli.

Kram Annika

Hejsan.

Morgonen var lika härlig som vanligt när jag kom ner till sjön. I min kropp rusade tusen olika känslor runt. Jag kände mig lättad, upprymd, glad, stolt, gråtmild och en aning tom … men mest var jag innerligt glad…

Under natten hade min dotter gjort sitt sista arbetspass på universitetsdjursjukhuset i Auburn och hade med det klarat av hela sin fem år långa specialistutbildning. Två år i Canada och tre år i Alabama.

Det kändes nästan helt overkligt att den långa tiden nu plötsligt var över. På sin facebookstatus beskrev hon det som bitterljuvt, vilket jag kan förstå.

Även om det ännu dröjer innan Andréa kommer hem till Sverige, så är jag innerligt glad att den arbetsamma och prövande tiden för henne nu är över. Visserligen väntar nästan två månader med intensiva studier inför det stora provet i september. Ett prov som eventuellt kan göra henne till diplomat i sitt specialistämne.

När jag den morgonen vandrade genom skogen tänkte jag med ett roat leende, på orden hon sa till mig i telefon. Att nu var hon minsann både arbetslös, bostadslös och snart illegal också, så hon hade nästan aldrig varit längre ner i hierarkin förut.

Eftersom hon nu inte riktigt vet var hon kommer att bo, så enades vi om att det inte skulle bli fler brev med godis från mig framöver. Jag hoppas ändå att mina 46 stycken brev sedan i fjor, gjort att det gått lite lättare för henne att uthärda det här sista året som blev aningens jobbigare med tanke på covid19.

Det här med att ha en dotter så långt bort i många år, det är ingen man vänjer sig vid. Inte heller blir det lättare med åren, nej snarare blir längtan och saknaden bara tyngre efterhand. Åtminstone tycker jag det. Ändå unnar jag alla mina tre döttrar att gå sin egen väg och göra vad de vill i livet. Självklart.

Tiden går så besynnerligt fort att det nästan ibland är overkligt. Att de här tre åren i USA nu har passerat, det känns märkligt för mig, men förmodligen ännu konstigare för Andréa. För det känns ju som igår då hon för första gången kom till Bailey Small Animal Hospital. Den gången hade jag den stora glädjen att också få vara med henne där i Auburn. Ett inlägg om det kan ni läsa HÄR.

Dagens citat:

En dag kommer du se tillbaka och inse att sakerna som du oroade dig för faktiskt betydde så lite.

Har jag nu tur så får jag se min tösabid här hemma igen någon gång i oktober, så ja, kanske är det inte helt konstigt att jag längtar efter hösten i år…

Må gott.

Kram Annika