Gylleboannika – Sida 338 – Det är mänskligt att tänka vist och handla dåraktigt.

Hösten känns alltid som början på något nytt.

Kära Blogg

Ja, så känns det nog för många. När hösten kommer så är det början på något nytt. Sommarens glättiga liv byts ut mot allvar, struktur och nya mål.

Älskade Amanda börjar sin utbildning till hudterapeut och jag önskar henne all lycka.

Amanda!, det är bra om du hänger med i skolan, men se framför allt till att ha KUL!

Idag kom hösten! Jag är ganska mycket sämre i ryggen, så städningen har jag lagt till sidan hela sommaren.

Om man går sakta fram och tar små steg i taget så går allt. Ett rum städat. Och då ska man skriva ”check”, för det betyder klart.

Mina orchideer blommar alldeles överväldigande mycket. Vissa plantor har stått gömda bakom gardinerna i väntan på att kastas. Åhhh, jag älskar orchideer, för orchideer det är mitt liv de.

Efter jobbet kom Emmy. Hon hjälpte mig med en ny design på min blogg. Ni som läser bloggen från en dator kommer att märka att foto och bilder blivit större och tydligare. Det passar ju bra, för jag älskar foto. Foto, det är mitt liv de!

Små enkla bilder på vardagligt hundbus!

Lite Mollykärlek hjälper mot ryggont …. det hjälper mot precis allting.

Dagens recept:

120 gr Omtanke

1 l Kärlek

200 gr Skratt

3 tsk Respekt

2 dl Bus

100 gr Mys & Kramar

Blanda ihop skratt och kramar.

Busa mycket. Gör roliga saker.

Krama och pussas ofta.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Hösten känns alltid som början på något nytt. Läs mer »

En söndag, en söndag, en söndag.

Kära Blogg

Vi har ett litet fik i Östra Vemmerlöv som till och med varit omtalat i tidningen. Jag skäms lite grann över att jag faktiskt aldrig har varit där. Men den här morgonen gjorde vi slag i saken och stack dit för att inhandla vårt frukostbröd. Riktigt surdegsbröd som enligt Amanda var alltför svampigt. Gottigottgott tyckte jag.

Jimmy körde race och familjen bänkade sig framför TV:n, medan jag fick ta disken.

Jag och Amanda drog iväg med hundarna ut i skogen. ”En typisk kantarellskog”, sa jag förhoppningsfull,t när vi gav oss iväg … tsss, inte den endaste lilla svamp gick att uppbringa. Men en härlig promenad blev det.

Däremot hade katten Judith lyckats ta sin sjätte mullvad denna sommar. Inte illa pinkat för att bara vara katt.

Min väninna Monne byter inriktning i livet. Såklart måste sånt firas. Jag tog tåget till Ystad, där ett festglatt gäng mötte upp. Med sol, skratt och vinfläckar på byxorna blev det en lyckad kväll.

Lycka till Monne med vad framtiden har att bjuda.

Dagens kloka ord:

”Det viktigaste är att vi är olika, för annars vet man inte vem som är vem.”

Och tusen tack älskade make för du hämtade mig när tåget var inställt. Att ha en vilsen skogsmulle hängande ensam i stora Tomelilla en sen söndagkväll i flera timmar … ja då kan ju vad som helst hända.

Kram och Hejdå Bloggen.

Dela gärna

En söndag, en söndag, en söndag. Läs mer »

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 23 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Det var dagen då jag och Johnny skulle visa upp oss. Vi skulle vara med på regementets dag på Revinge på en krigsuppvisning. Det brukar vi vara och det är så himla kul!

Så här såg det ut i fjor:

Redan i gryningen när jag fortfarande var i drömmarnas land förstod jag att min rygg satt sig helt på tvären. Att springa i ljungen över heden och kriga inför tusentals människor skulle vara direkt förödande för min kropp.

Jag måste sluta bita ihop och låta kroppen läka. Det hade jag ju lovat mig själv!

Så det fick bli vår gamla vanliga lugna promenad. Jag och hundarna.

Amanda och Snow kom och mös med oss. Stefan fick sällskap när han läste tidningen.

Vi fick en helt underbar dag vid havet. Vackra Vårhallarna. Kan det bli finare?

Kommunens enda hundbad. Och det är då inte fy skam. Sagolikt ljuvligt.

På stranden fanns också en annan familj med en hund. Charlie hette hunden och såg löjlig ut.. Han blev totalt utstirrad av familljen ”Hund Olsson”.

Vi njöt där på stranden. Vi njöt av den ljumma vinden, vi njöt av saltdoften från havet och av att bara vara där och då.

Med oss hade vi tagit en engångsgrill och lite korv. Det smakade helt fantastiskt. Jag tror nog att vi njöt lika mycket allihopa. Stefan konstaterade först lite surmulet att grillen var på tok för gammal och fick använda en hel paket servetter innan han fyr på den. Men även han njöt när han tillslut satt där med en grillad i korv i näven och senap i mungiporna. En härlig kväll.

Tack familjen!

Dagens kloka ord:

”De människor som står vid din sida utan att blinka när allt går åt helvete, de är din familj.”

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Läs mer »

Möte med en osteupat – underbara Lisa!

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 22 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Min familj består av matglada individer. Allihop älskar vi mat och födointag. Det gäller i synnerhet våra hundar och särskilt Johnny.

Jag tror aldrig att det hänt att Johnny inte ätit sin frukost som han blivit serverad. Men den här morgonen tittade han bara olyckligt på mig när hans skål sattes ner. Det var då jag förstod att något var fel. Johnny mådde inte bra.

En kort promenad och ordinerad vila på fastande mage – så fick det bli.

Följetången om min rygg fortsätter. Läkare, ortopeder och sjukgymnaster har försökt hitta felet och avhjälpa det, men läget är ännu oförändrat.

Jag hade fått tipset om en tjej i Malmö, vid namn Lisa, som skulle vara bra… dit begav jag mig den här dagen. Helt ovetande om var jag skulle hamna.

Ingen har någonsin gått igenom min kropp så grundligt, ingen har någonsin tagit mig på sånt allvar, ingen har någonsin ställt så många frågor. Min behandling hos osteupat Lisa har börjat och jag har stor tilltro till hennes kunskap. Till min förvåning satt min gamle läromästare och tillika förebild i mental träning, Mats Björk, i rummet intill. Nu jäklar i hoppet ska jag bli smärtfri och stark igen!

(bild lånad från http://www.i-m-c.se/, idrottsmedicinskt center i malmö)

Jag har alltid trott på att rörelse är bra. Min simning fortsätter. 1000 meter varje dag är målet för en tid framöver.

Hemma från Malmö igen möttes vi av en lite piggare och väldigt hungrig Johnny. Frukosten serverades som kvällsmat, och en temp blev tagen. 38,5, precis vad som är normal för en hund. Slutet gott, allting gott.

Det kändes som en tropisk afton och jag njöt lugnet i min älskade trädgård.

Dagens kloka ord:

”Tänk inte på före eller efter, framför eller bakom, bara på friheten i mittpunkten.”

Kram och Hejdå Bloggen.

Dela gärna

Möte med en osteupat – underbara Lisa! Läs mer »

Vår bästa tid är nu.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 21 augusti, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg

När almanackan visar slutet av augusti, och gräs och blad börjar se schabbigt gula och trötta ut, då förstår man att det inte kan finnas så många sommardagar kvar på året. Jag tar tillvara på varenda timme jag kan.

Jag jobbar det snabbaste jag kan på mitt kontor för att fort, fort komma ut.

När man är ute dagarna i ända, blir man ibland lite förvånad när man kommer in och ser sig omkring i huset. Häpet tänker jag, ”jasså, jag har de gardinerna uppe fortfarande, och undrar vem som städar här….”

Min dag bjöd på allt det där jag älskar.

Morgon och efterniddag i bilder:

På kvällen när tempraturen sjunkit lite, passade vi på att spåra med Johnny. Lite extra kul gjorde vi det. Som slut på spåret satt Stefan och Molly som figuranter med snusburk innehållande kattmat. Kan det bli bättre, eller??

Vår duktige ”Johnnygosse” hämtade hem alla apporterna och blev inte särskilt överraskad av att finna Molly och Stefan där i spåret. Han hade ju känt doften av dem redan när vi startade ca en kilometer bort. Makalösa hund!

Det är en underbar tid nu hörrni, glöm inte att njuta av den.

Dagens kloka ord:

”Det finns ingen nyckel till lyckan. Dörren är alltid öppen.”

Från mig och mitt älskade gäng, säger jag Hejdå Bloggen.

Dela gärna

Vår bästa tid är nu. Läs mer »

En gåsarad på Munkagången.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av Annika Olsson / 20 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg.

Det var en bra dag. Jag vaknade upp och kunde nästan resa mig normalt ur sängen.

Tänk så lite som ska till för att göra en dag lite extra bra.

Smärtan var pyttelite mindre. Kanske beror det på simträningen, kanske beror det på pillerna jag äter …

Glad som en speleman var jag.

Det blev en behaglig runda runt sjön. Gässen satt i en lång rad på ”munkagången” i sjön. Munkagången lär vara en stengång som byggts rakt över sjön, för att munkarna skulle kunna ta sig över till nunneklostret som låg på andra sidan. På denna stengång sägs det att de kunde gå med huvudet över vattenytan. För munkar på den tiden kunde såklart inte simma.

Skrönan säger att i kanten av sjön vid nunnornas kloster har man funnit skelett av små spädbarn. Små nyfödda barn som dränkts där. Så sägs det att det var bättre förr …

Jag har simmat varje dag nu. Jag ställer klockan på 30 minuter, så öser jag på där i vår lilla pool.

Jag blev lite nyfiken på hur lång sträcka det blev av mitt simmande. I en stor bassäng hinner jag simma 1.000 meter på en halv timme.

Ingen människa kan ju hålla räkningen på hur många vänder man gör, så jag tog två burkar, en tom och en med spik i. Så var det bara att flytta en spik varje gång jag kom till kanten. 51 spik och 102 vändningar. Alltså ca 920 meter. Taadddaaa!

Vi hade en härlig sommardag. På vårt tralldäck satt en spindelmamma och värmde sitt ägg. Var gång jag passerade sprang hon in i en spricka och gömde sig, men så fort lugnet lagt sig kom hon ut igen.

Jag njöt av dagen och tänkte lite extra på någon som står mig nära, någon som prövas av livet just nu.

På kvällen kom lilla Snowie hit för att bli passad. Hon mådde inte så bra, och mår man dåligt då får man somna på någons arm.

Dagens ord:

”Underskatta aldrig smärtan hos en annan människa.

Sanningen är att vi alla från tid till annan, kämpar med livet.

Det är bara att vissa är bättre på att dölja det än andra.”

Med tummen upp för en bra dag säger jag Hejdå Bloggen.

Dela gärna

En gåsarad på Munkagången. Läs mer »

Kyd, sås å panntofflor – di e rikti mad … åsse ebblakaga ti kaffed.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hemma hos mig. / Av Annika Olsson / 19 augusti, 2015 / Allmänt / 3 minutes of reading

Kära Blogg

Det var dags för Johnny att åka på sitt årliga besök hos veterinär Per.

Johnny älskar Per så väldigt mycket att han hela vägen från bilen till mottagningen hoppar jämnfotahopp av ren och skär glädje. Andra besökare brukar titta lite skeptiskt på oss och undrar säkert vad det är för fel på vår hund. Galna kosjukan kanske … Det spelar ingen roll hur många sprutar Per ger Johnny, Johnny älskar allt han gör, och hans ögon lyser av vild glädje.

Kanske beror hans enorma kärlek till djurläkare på att lillmatte snart är färdig veterinär, och att människor går runt med stetoskop runt halsen är för Johnny fullt naturligt.

Lilla Molly var däremot sur, då hon fick stanna hemma och passa huset. Lilla Diva.

På hemvägen från veterinären stannade vi till på graven och slog lite vatten till mamma Ingrids blommor.

Jag saknar dig Ingrid, men hoppas du har det bra.

Jag tror nog att du sitter där och ler varje gång Johnny tigger frukt av oss, precis så som du har lärt honom en gång.

Jag kan till din glädje berätta att denna kunskap nu gått i arv även till lilla Molly!

Vi åt ”riktig mat” till kvällsmat. Ja, så säger Stefan. Med det menar han mat som består av kött, brun sås och kokt potatis. Till det ska man ösa upp rikligt med lingonsylt och så ska man dricka kylskåpskall mjölk till, minst en liter. Sallad hör inte hemma på tallriken till denna maträtt … på sin höjd en liten gurkbit!!

Det är egentligen konstigt hur människor i andra länder kan växa upp och klarar sig utan sådan här ”riktig mat”. Italien till exempel? Hur överlever de där med bara spagetti?

Till kaffet blev det en annan favorit – äppelkaka a la Annika.

Efter fyra veckor kom så det första livstecknet från USA och min Andréa. Det var i form av en bild på ett av de sociala medier som finns nuförtiden. Äntligen!!

Jo, det är så sant … jag fick faktiskt ett meddelande för en 14 dagar sedan, där hon bad mig hälsa till Stefan, att nu kunde hon minsann också borra och skruva precis som han – fast i benet på en hund!!

Älskade Andréa.

I Gyllebo har nu de första anemoner börjat slå ut. Jag älskar dessa blommor. Ogräset har fått lite mer utrymme den sista tiden, fast det är ju ganska fint det med.

Jag fick lite buskar av min granne Ursula. Hon är så snäll vår granne, trots att jag inte förstår språket så bra. Egentligen förstod jag inte alls vad det är för sorts buske jag fått, men den kommer att få vita blommor, det förstod jag. Hon sa vaijt flauer.

Dagens ord:

”Kära döttrar! Skratta aldrig åt mig när ni behöver hjälpa mig med dagens teknologi. Kom ihåg att det var jag som lärde er hur man använder en sked.”

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Kyd, sås å panntofflor – di e rikti mad … åsse ebblakaga ti kaffed. Läs mer »

Jag är havet och ingen äger mig.

Lämna en kommentar / Allmänt, Natur / Av Annika Olsson / 18 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Starka vindar for genom Gyllebo. Jag tyckte mig känna en svag doft av höst. Fort, fort – bort med tanken. Än är det sommar, än är ju faktiskt bara augusti.

En stunds simträning i poolen, sedan tillät ryggskrället några timmars pappersjobb. Jag beklagar mig alltid lite extra för mina vänner där på kontoret. De förstår och lyssnar alltid!

Vi åt fisk till middag. Stekt torsk, och det känns som lite sommarmat tycker jag.

Vinden piskade sönder alla blommor och svepte ner varendaste lilla löv i vår pool.

Jag njöt av mina sena blommor och plockade in en av de vackraste – en av rosorna från svärmor Karin.

I orangeriet har jag inte orkat plocka undan alla utblommade pelargoner, ändå belönar de mig med nya blommor hela tiden.

Mina fjärilsblommor lockar till sig bedårande flygfän. En vingbruten amiralsfjäril satt där och såg sorgsen ut i vinden. Ja, det är mer än jag som har krämpor.

Vi körde en sväng till Kivik, Stefans barndomsby. Han får alltid en glyttig glimt i ögonen när vi passerat Kiviks B&B (fd puben), infarten till Kivik. Då är han ”himma”!

Vågorna gick höga på sjön. Himmelriket för surfare, men livsfarligt att bada i. Alla på Österlen vet hur farligt det är. Pålandsvind. Det är man itutad med bröstmjölken. För en familj slutade dagen i svartaste svart. En pappa med sitt barn drunknade där i vågorna.

Plötsligt är en lyckligt semestrande familj bara halv och deras liv förändrades där och då.

Min egen onda rygg känns plötsligt väldigt, väldigt futtig.

Havet ger och havet tar, så sa han alltid, svärfar Nisse.

Vi passerade Piratens hus på Greve Pipers väg. Där i källaren hade hans fru tandläkarmottagning en gång för länge sedan.

Vi tog vägen om Stenshuvud hem.

Snipp snapp snut, så var den dagen slut.

Dagens ord:

”Livet frågar Döden:

Varför älskar människor mig medan de hatar dig?

Döden svarade,

Därför du är en underbar lögn och jag är en smärtsam sanning.”

Från mig och Molly säger jag Hejdå Bloggen

Dela gärna

Jag är havet och ingen äger mig. Läs mer »

Jaktpremiär och med sinnena på helspänn

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av Annika Olsson / 17 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Söndagen den 16 augusti betyder premiär för bockajakten.

Stefan var medbjuden att jaga, och även jag var välkommen att inta ett alldeles eget jakttorn denna härliga morgon.

Klockan tre i arla morgonstund, satt vi båda vid köksbordet med vars en kopp svart kaffe för att skaka liv i våra sömndruckna kroppar.

Har ni aldrig suttit ensamma ute i mörkret och sett hur naturen vaknar till liv, så kan jag varmt rekommendera det. Närmre Moder Natur kommer man nog aldrig.

Jag hade utrustat mig med en termos nybryggt kaffe, en skinksmörgås och min kamera.

Nu kan man ju inte ha samma tur varenda dag, för då skulle det liksom inte bli någon spänning alls att fotografera vilda djur. Just denna morgon såg jag inte ett enda levande väsen, mer än en svävande glada och en trött tidningsbärare. Men morgonen var magisk, kaffet smakade ljuvligt och luften var så lätt att andas. Det var bara jag och nuet.

Till min stora glädje visade det sig att både Stefan och Kent hade haft större tur den här morgonen. Riktig jaktlycka för dem båda, med vars en fällde liten rådjursbock. Grattis grabbar.

Inte alla i jaktlaget hade samma tur. En av killarna övergav sitt torn och körde hem. När vi lite senare passerad hans jakttorn, stod den ståtligaste bock man kan tänka sig där nedanför och åt i godan ro. Jag tror att han hånlog litegrann också.

Någonstans djupt i mitt eget hjärta, spred sig ett stort varmt leende …

Så var det alla bestyr med att passa, flå och ta vara på köttet. Hunden Sigge var i sitt esse. Klöv efter klöv flyttades runt i trädgården.

Underbara Petra skämde bort oss alla med nybakta bullar, kaffe och en massa gott pålägg.

En fantastisk helg som jag njutit alldeles extra mycket av.

Ett stort tack till familjen Berggren.

Resten av dagen blev en lugn hemmasöndag. Amanda kom och åt och badade innan hon och hunden Snowie styrde sin kosa mot Tomelilla.

Dagens kloka ord:

”Den finaste gåvan du kan ge till någon är din tid. Därför att när du ger någon din tid ger du bort en del av ditt liv som du aldrig kan få tillbaka.”

Med en bild på mig och Stefans fällda lilla bock, säger jag Hejdå Bloggen.

Dela gärna

Jaktpremiär och med sinnena på helspänn Läs mer »

På viltspaning med Kent.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 16 augusti, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg

Det var en fantastisk lördag. Precis en sådan dag som jag älskar.

Att kolla efter vilda djur, det är det bästa som finns.

Fågel, fisk eller mittemellan, det spelar ingen roll.

Rovfåglar, gravand med unge, tofsvipa och dovhjort …

Nog märks det att hösten så sakta är i antågande. Det är alldeles fullt av fåglar som samlat ihop sig och sitter i långa rader på telefontrådarna. Jag tror att det är starar.