Kära Blogg
Jag hade en ledsen dag. Av lite olika anledningar. Sådana dagar har nog alla, fast jag brukar sällan tillåta mig att vara ledsen. Jag tycker att allt blir så dystert och sorgligt då. Fast på Dodevägen strålade solen alldeles väldigt mycket den här dagen och till och med korna såg glada ut. Inte kunde jag gå runt och vara ledsen då inte.
Molly och Snowie var också extra glada då de fick vars en del av ett grisöra. Egentligen är dessa öron strängt förbjudna för små pomeranien, men de blev båda två sådär sprittandes glada så en liten stund fick de njuta av det förbjudna.
Eftersom jag har så väldigt mycket komptid att ta ut, så tyckte jag att det passade bra att göra det en dag som denna, en dag när solen strålade så där extra som den gjorde den här sista dagen i september. Nu har jag inte räknat exakt på det där med min komptiden, men jag tycker nog att det känns som om jag skulle ha en hel del att ta ut i ledighet, och känslan ska man alltid lita på … åtminstone när dagarna är så här fina.
På kvällen när Stefan jobbat klart och min komptid var slut så körde vi ut i skogen en sväng. Det är alltid så underbart att komma dit ut. Även om jag inte har turen att få se några djur, så är det så behagligt att bara få vara i skog och mark. Jag såg en annan man som nog också gillar det här med skog, natur och fotografering. Jag tror att det var en gammal hemvärnsgubbe av klädseln att döma.
Vi lunkade där i skogen så sakteliga och satt ibland alldeles tysta och bara lyssnade efter ljud. Så mysigt och avkopplande. Inte förrän skymningen sänkte sig och vi var på väg hem igen så började djuren visa sig. Det är väldigt svårt att få bra bilder när ljuset övergår till skumt mörker, men jag provar såklart alltid. Två kronhjortar och en rådjurshind såg vi.
Dagens kloka ord:
”Under ytan
Finns stora och små
Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
Där i botten av oss själva.
Under ytan.”
Kram och Hejdå Bloggen
