Kära Blogg
Söndagen började alldeles fantastiskt underbart. Jag och hundarna tog en lång, skön morgonpromenad i skogen och insöp energi och bara kände hur livsandarna flödade.
Ja, ni får helt enkelt bara hänga med på rundan, här, genom mina bilder ….
Har ni tänkt på det här med svamp? Vad mycket ordet svamp kan innebära! Det kan vara en sjukdom, eller så kan det vara en delikatess, men det kan även vara en medicin, eller något giftigt som man andas in och kan ge astma. Det kan vara ett ord för att beskriva någon som dricker för mycket alkohol, eller så kan det vara en liten sak man använder till sin hjälp när man städar. För mig är det mest vackra små konstverk som får mig att vilja kasta mig ner på knä i mossan och föreviga dem. Ja, så luktar de så väldigt gott också, i alla fall de flesta.
På eftermiddagen fixade vi i trädgården. Alla frostkänsliga blommar flyttades in i orangeriet. Där blev det i år rysligt trångt, och de stora granarna som fått njuta av sommaren utomhus fick nu tränga ihop sig med pelargoner och andra exotiska träd.
De nya, underbara fågelholkarna spikades upp åt vårens fåglar.
Och är det någon som minns de där små rosépepparkornen som jag tidigt i våras petade ner i lite jord, så kan jag berätta att ett av dem nu börjar likna ett sött litet träd.
Amanda kom på kvällen. Vi mös. Hon pluggade. Vi åt hämtmat. Vi åt lite karameller.
Vi hade med andra ord en härlig söndagskväll.
Det var vid läggdags jag insåg att magen började göra uppror med vilda protester igen. Men ska man nu vara sjuk och sängliggande så kan man ju inte ha det mycket bättre än vad jag har det. Tänk er själva, det kommer ”kryapådighälsningar” från jordens alla hörn, jag får den lyxigaste present man kan tänka sig, helt utan anledning. En massa söta fyrbenta, pälsklädda vänner gör mig sällskap i sjuksängen. Nä, jag kan helt enkelt inte ha det så mycket bättre.
När det sen kommer livstecken från yngsta dottern, då blir det bara som grädde på moset.
Kram mina älskade töser och tack för allt peppande.
Dagens kloka ord:
” När jag var fem år gammal, brukade min mamma säga till mig att lycka var livets mening.
I skolan frågade de mig vad jag ville bli när jag blev stor. Jag skrev, lycklig.
De sa till mig att jag inte förstod uppgiften, och jag sa till dem att de inte förstod livet.
//John Lennon
Kram och Hejdå Bloggen
