Allmänt

Att rädda ett arv.

Hej hej
Jag har tidigare skrivet om alla de porslinsblommor som jag fått ärva efter min mamma. De är en del av hennes hoyasamling. Några av de där porslinsblommorna är tåliga och trevliga att ha att göra med. Och de lever vidare här hos mig.
Medan andra …
Det är några sorter som är lite extra kinkiga…. ganska mycket kinkig faktiskt!
Jag brukar sätta små sticklingar av varje sort, så det alltid ska finns någon som är någorlunda i livet liksom.
Bland annat så har jag en som är väldigt vacker, men inte så medgörlig. Eftersom det var den enda och den sista av sin sort, fick jag charma den lite extra med en sprillans ny läcker kruka. Dyr som pocker var krukan. Det fick det vara värt så den ska fatta att den måste skärpa till sig. Eller rättare sagt, för att jag ska lägga manken till och sköta om den lite bättre.
En annan besvärlig sort är den med de små, små hårda bladen. Efterhand som jag sätter nya sticklingar så dör moderplantorna bara bort. Ja, än så länge är där lite liv kvar.
De tåligare sorterna blommar nu för allt vad de är värda. De skräpar ner och från blommorna droppar det något besvärligt klister. Men blommar det gör de och jag är ganska glad för mina porslinsblommor trots allt.
Ett lite mer kärleksfyllt inlägg om mina porslinsblommor kan ni hitta här.
Kvällens citat:
Acceptera inte andra människors
begränsade övertygelse om din
förmåga.
Ha en härlig kväll och kram på er.
Annika
Dela gärna

Att rädda ett arv. Läs mer »

Fyra glada kvinnor med samma mormor.

Hejsan
I helgen gjorde jag en kort resa till Småland för att träffa tre av mina kusiner.
En liten del av ett väldigt stort antal kusiner som jag har på min mammas sida.
Det var ett möte som jag verkligen sett fram emot och längtat så väldigt mycket efter. Samtidigt som det pirrade lite i magen, så som det gör när man ska möte någon man inte träffat sedan barnsben.
Det blev en alldeles fantastisk dag. På alla sätt och vis!!
Utrustad med en vacker hortensia på stam, satte jag mig i bilen den tidiga morgonen och begav mig norrut.
Gunilla som var initiativtagare och dagens värdinna, är den av mina kusiner som jag träffat mest som barn. Vi brevväxlade och bodde hos varandra på skolloven, och när vi blev äldre reste vi på språkresa till England tillsammans.
Den där språkresan som var mina föräldrars sista förtvivlade försök att få mina skrala engelskabetyg någorlunda godkända. Men det slutade med att jag lät Gunilla prata för oss båda och höll mig bara tyst i bakgrunden.
Nåväl, våra vägar skildes strax efter, så som de ofta gör när man är ung och växer upp. Vi har såklart sets på någon begravning, men inte mer.
Nu stod hon alltså där framför mig i dörröppningen, min älskade kusin Gunilla. Och hon var sig på pricken lik och jag blev alldeles varm i hjärtat.
Lika bedårande som alltid.
I Hässleholm mötte jag upp en annan kär kusin. Min goa fina kusin Anita. Henne har jag haft ganska god kontakt med alltsedan min mamma dog. Och jag kan lova er, det var inte många sekunder som det var tyst i bilen på resan upp. Härliga, goa Anita!!
Min tredje kusinen, Elisabeth, som är Gunillas syster, kom direkt från sitt sommarställe och lyste upp världen med sin underbart röda sommarklänning och sitt smittsamma skratt.
Elisabeth hade jag inte heller sett sedan barnsben. Hon är några år yngre än vad jag är, så mina minnen av henne är mest att hon var just lillasyster… Men hon var sig så lik och med precis samma härliga skratt som jag mindes. Underbara Elisabeth!
Vilken dag vi fick tillsammans.
Vi startade med en fika under parasollet på altanen. Så mycket vi hade att prata om. Ja, tänk er själv att gå igenom fyra fruntimmers liv på så kort tid… Och så många härliga skratt det blev.
Vips var det dags för lunchen. Vi hjälptes åt med förberedelserna, undertiden som vi fortsatte prata, skratta och gå igenom våra liv.
Laxen smakade ljuvligt ute på altanen.
Sedan hade vi sådan fantastiskt tur att Gunillas käre make så passligt kom hem från sin tjänsteresa på andra sidan jordklotet. Tur var det såklart för oss, att vi fick träffa honom. Men också för att han kunde fixa till det stopp som vi lyckats ordna till i köksvasken… Jetlaggad och restrött log han bara, och tog sig ann avloppet.
Efter maten blev det husesyn i Gunillas fantastiska hem. Av det kunde man tydligt lista ut hennes yrke. Att hon har fingertoppskänsla för design och inredning går inte att ta miste på. Samtidigt som vi gick runt och njöt av allt fint, oroade vi oss alla för katten Sigge som varit försvunnen i några dagar.
Tiden går fort när man har roligt, och den här dagen tror jag allt att klockorna skojade ”aprilo med oss”. Vips var det kaffedags och det trollades fram godsaker från kylen på nytt.
Dagen avslutade vi med en tur ut till Kronobergs slottsruin. Så otroligt vackert! En god stund strosade vi runt där ute och njöt av dagen och av varandras sällskap.
Vilken dag!!
Ett stort tack till er alla. Men ett alldeles särskilt tack till Gunillas make, som tålmodigt stannade kvar hemma med all den disk som vi lättsamt bara lämnade efter oss.
Dagens citat:
Bara att det finns glädje
är källa nog till glädje.
Det här var verkligen en glädje för mig.
Nästa gång ses vi förhoppningsvis på Österlen, och det ska inte få gå 38 år tills dess.
Ha det gott och kram
Annika
Dela gärna

Fyra glada kvinnor med samma mormor. Läs mer »

Tecken på kärlek finns överallt.

Hej hej
Jag kan själv höra att jag hörs som Björn Ranelid när jag formulerar kvällens överskrift.
En romantisk liten röst inom mig, med en syn på livet som höjer kärleken högt till skyarna, över allting annat.
Kanske är jag helt enkelt en kvinnlig form av Björn …
Men det är faktiskt så att med en macrolins på min kamera så får jag en annan syn på världen runt mig. Jag kan se det lilla livet och fokuserar på detaljerna. Som alla små hjärtan som gömmer sig i en vanlig lupin till exempel.
Har ni också lagt märke till dem? Så underbara.
Jag kan även se en lemniskata, ett tecken som många bär runt sin hals. Andra låter tatuera in tecknet på sin kropp. Det jag menar är den liggande åttan som symboliserar oändligheten. Evighetstecknet.
Det där tecknet finns i en av mina små, små bedårande blommor. Kan ni också se det? Längst ner i den främre blomman.
Jag älskar att vandra runt med min kamera och fånga saker. Det finns såklart annat än bara kärlekstecken.
Det finns blommor utan några särskilda synliga tecken. Bara blommor… fast de är på sitt vis också tecken på kärlek tycker jag.
 Kaprifolen ser ut som två händer som tar emot något. En symbol för ett mottagande av en kärleksgåva tänker jag. Visst ser ni också det?
Den gulliga humlan studsar runt från blomma till blomma som om den leker en kär lek.
Kärleks lek.
Och som en påminnelse av min egen stora kärlek så blommar den klematis jag planterade i fjor. En skönhet i vitt och rosa.
Det var den där helgen då jag var ensam hemma, Stefan låg allvarligt sjuk på intensiven i Lund och jag var bara tvungen att göra något för att skingra tankarna. Då körde jag och köpte lite plantor och grävde och slet. Nu blommar den med underbara blommor som en påminnelse om att det gick bra.
En kärlekssymbol för oss.
Kvällens citat:
Om du älskar två personer samtidigt,
välj den andra.
För hade du verkligen älskat
den förste hade du inte blivit
förälskad i den andra.
//Johnny Depp
Det blev mycket kärleksprat ikväll.
Kanske hade jag och Ranelid kunnat skriva en bok om kärleken tillsammans – den hade nog blivit bra.
Han kan stå för språket och märkvärdiga ord, så kan jag fotografera blommor och bin och sånt … Sen är det bara en boktitel som ska till och succén hade varit ett faktum …
haha …
Ha det gott och kram på er
Annika
Dela gärna

Tecken på kärlek finns överallt. Läs mer »

Att fylla år.

Hejsan
Förra helgen fyllde jag år. 53 härlig år.
Åldern är ingenting att hålla hemligt tycker jag. Jag förstår inte varför en del envisas med att göra det. Och ska man då egentligen låtsas vara yngre än vad man är …. eller ska man försöka verka äldre. Nej, det där har jag aldrig begripet. Och eftersom jag inte vet om jag ska dra ifrån eller lägga till så är det ju lika bra att vara ärlig. Man är så många år som man är helt enkelt.
Först av allt vill jag tacka alla som på något vis skickat gratulationer och kommit ihåg mig den här dagen.
Jag hade en vision om att skriva små tackhälsningar till var och en på facebook, men oj så många där var. Jag begav mina försök. Men jag blev så rörd och glad, och såklart har jag läst dem varendaste en.
Tack!
Det här med att fylla år var aldrig någon stor sak i min familj när jag var liten. Det där är lite sorgligt egentligen, så med mina egna töser har jag alltid försökt att fira rejält, med presenter, uppvaktning och kalas.
Jag älskar att överraska och att uppmärksamma tjejerna på deras dagar – de dagarna är ju lite mina egna också …
Mina töser var som vanligt ute i vida världen och for den här dagen, så från dem kom underbara hälsningar från jordens alla hörn.
Stefan hade lyckats komma ihåg mig det här året och plockat en stor bedårande bukett lupiner.
Jodå, det har funnits år då han totalt glömt bort mig och istället varit mäkta stolt över sig själv som kommit ihåg bror sin som fyller år dagen före mig …
Han är såååå bra på mycket, min Stefan … men mina födelsedagar får han faktiskt bara medelbetyg på.
Kanske var det årets varmaste dag, den här söndagen i juni. I alla fall kändes det så när jag dukade fram min kakbuffé till mina gäster.
Jag hade fixat ihop lite gott och blandat till kaffet.
Tidigt på morgonen hade vi varit på Orelund och köpt jordgubbar. Sötare och godare gubbar än deras, de finns nog inte.
Och såklart blev det lite av Mårtens goda Österlensallad med hem också.
Stefans spettkaka som han fått när han fyllde år, den kom väl till pass.
Är man skåning så är det extra festligt med spettkaka förstås.
En liten badsugen gosse kikade också in på min födelsedag. Han brydde sig varken om kakbuffé eller Coca colan. Han var helt enkelt mest nöjd med att träna simtag i poolens grunda del.
Vi andra fikade och njöt av dagen.
Min 53:e födelsedag avslutades hos Eva på Torget.
Med en fantastisk måltid som bestod av varmrökt lax, njöt jag av värmen, lugnet och vetskapen av att alla i min familj det här året hade hälsan och mådde bra.
Annat var det förra året
Tusen tack till alla er som kom ihåg mig.
Dagens citat:
Det som ligger bakom dig och det som
väntar dig är ingenting i jämförelse med
det som finns gömt inom dig.
Ha en fin dag och kram
Annika
Dela gärna

Att fylla år. Läs mer »

Hur man lyckas med en kaktus.

Hej hej
Ikväll tänkte jag tipsa om hur man lyckas med en kaktus.
De flest kan nog klara av att hålla den här tåliga växten vid liv. För det krävs synnerligen inte mycket omvårdnad för att få den att överleva. Det är snarare de ambitiösa människorna som riskerar att vattna ihjäl den, om det nu vill sig illa.
Mitt tips här handlar om hur man får blomskrällat att blomstra.
Jag måste först förtydliga att jag inte på något vis utger mig för att vara någon blomsterexpert, kaktusspecialist eller försöker framhäva att jag skulle ha grönare fingrar än någon annan.
Nix, mina kaktustips bygger helt enkelt på egna erfarenheter från verkliga kaktuslivet.
Vad man behöver för att få sin kaktus att blomma är följande:
1 ointresse
2 slut på planteringsjorden
3 en ouppfostrad katt
… och i omvänd ordning.
Man låter helt enkelt katten spatsera uppe i fönsterkarmen och klumpigt välta ner blomskrället på golvet.
Man konstaterar sedan att all planteringsjord i hushållet är slut.
Man lyfter svärande tillbaka den taggiga saken i krukan och låter den stå där utan jord för att sedan totalt glömma bort den.
Tadaaaa!!!
Efter några månader har man ett lyckat resultat på sin kaktusodling.
Lycka till!
Visst är det kul när man lyckas och växterna trivs … fast det kan ju vara ett rop på hjälp också var det någon som påpekade… Och ja, kanske … med tanke på att hela växten nu trött lutar sig mot kanten på krukan.
Men blommar det gör den!
Kvällens citat:
Om det inte är sant,
så är det i alla fall bra påhittat.
Ha en ljuvlig kväll … även om det inte är fredag.
Kram Annika
Dela gärna

Hur man lyckas med en kaktus. Läs mer »

När vänner kommer och överraskar.

Hejsan.
Det här med stora kalas och bjudningar är inget som jag är bra på. Jag är helt enkelt ingen bra värdinna och ganska usel på det faktiskt.
Jag känner mig sällan nöjd med mina prestationer som kalasfixar, och mina egna fester ger mig mest bara ångest.
Men att få spontangäster det älskar jag. Vänner som kommer och överraskar och tar allting för vad det är hemma hos mig.
Precis så blev min lördag.
Älskade vänner dök upp och överraskad, och det blev en fantastisk eftermiddag.
Länge satt vi och fikade ute på tralldäcket.
Efter ett tag dök ytterligare vänner upp. Det var två grabbar, varav den ena var väldig badsugen.
Det var rysligt bra, för så fick Stefan en lekkamrat i poolen.
Jag hörde hur Stefan gick in i rollen som en stor farlig haj. Med största inlevelse gick han till attack mot den lille pojken som kämpade för sitt liv med svärdet i den lilla båten …
Det märktes tydligt att Stefans skådespelartalangar satt kvar efter den där sommaren då han och Stellan Skarsgård spelade in filmen Bombi Bitt i Kivik. En sommar för väldigt länge sedan då Stellan och Stefan var väldigt unga…. efter det gick de båda pågarnas vägar på tämligen skilda håll…
Efter de vilda lekarna i poolen fikades det lite till.
Tack fina vänner för en ljuvlig eftermiddag. Tack alla och envar.
På kvällen tassade jag runt i min torra trädgård.
Eftersom vi inte fått en droppe regn på säkert en hel månad var jag tvungen att vattna på de torraste ställena.
Rabatterna med de ledsnaste blommorna fick sig en skön dusch.
Vårt lilla fågelbord har en inredd ovanvåning, och där inne bor just nu en liten fågelfamilj. Det där lilla fågelhuset stör mitt öga med sin sneda ställning. Varenda kväll retar jag mig på det … Men det får helt enkelt stå sådär likt lutande tornet i Pisa, tills den lilla familjen är flygfärdig och ger sig iväg.
Det har varit så torrt nu så till och med Stefans trägubbar blir för hårda och torra att tälja på.
En dag såg jag en gubbe ligga och flyta i poolen.
-han är rent for torr å hår, jag ska si om han mjugnar litte au å ligga i vanned….
Trägubben skulle helt enkelt ligga där i vattnet för att mjukna så han blev lättare att tälja på.
Dagens citat:
Livet kan vara enkelt,
om vi låter det vara det.
Hissa flaggan och ha en skön dag.
Kram Annika
Dela gärna

När vänner kommer och överraskar. Läs mer »

Plötsligt händer det.

Hej hej
Jag undrar ifall det är fler än jag som har rysligt svårt att komma igång med vissa saker när det är sommar, sol och fint väder…
I flera veckor nu har jag laddat för bullbak här i Gyllebo, men det tar liksom bara emot.
På min fritid vill jag nu mest vara ute och rota runt i jorden eller kräla med min kamera  på alla fyra efter något litet kryp. Det där bullbaket känns bara så himla motigt.
Men så plötsligt händer något …
Som från ingenstans kommer en liten lust till att baka. Det är då man ska passa på.
Den där lusten kom en kväll i förra veckan.
Kvickt for jag in och satte igång med min vetedeg.
Att röra ihop degen är ju inte särskilt jobbigt. Det har jag en förnämlig maskin som gör.
Det är när degskrället har jäst färdigt och ska tas om hand, det är då själva arbetet börjar.
Och när min deg jäst i över en timme den här kvällen då hade lusten runnit bort. Jag kände bara hur tröttheten och motviljan för att baka välde över mig. Och där stod jag med en dubbel sats vetedeg …
Jag tvingade mig att baka ut en plåt med gräsligt fula kanelknyten. Stora som hus blev de, för så brukar det bli för mig när jag liksom vill få allt överstökat så fort som möjligt.
Det var då min söta dotter kom till min räddning.
Amanda är mycket mer pysslig och får till en helt annan snits på bakverken än vad jag orkar göra. För mig är det viktigaste att det blir saftigt och gott. Jag kan göra snygga saker, men jag vill liksom inte lägga den tiden på något man äter upp i ett nafs.
Så tillsammans stod vi där i köket och bakade igen, precis som vid lussebaket till jul. Fast med den skillnaden att vi inte behövde elda i kaminen.
Amanda formade bullarna och jag penslade och skötte gräddningen.
När allt sedan var färdigt och frysen var laddad med härliga kanelbullar, så kändes det riktigt skönt.
För det finns ju inget mysigare än att duka fram en fika i orangeriet med hemmabakta kanelsnurror till kaffet.
Då känner man sig duktig, hur fula snurrorna än har blivit.
Mitt tips är, att känner ni minsta lust till att baka, passa då på. Det finns inget godare. Bit ihop och bara gör det. Gör dem stora som hus, så går det fort.
…. så blir man så ren och fin om sina trädgårdsfingrar med …
fniss
Dagens citat:
Det första steget mot att komma
någon vart, är att verkligen
bestämma dig för att inte vara kvar
där du är.
Ha en härlig dag och kram från mig.
Annika
 (alla bilder på mig är tagna av min dotter Amanda Henriksson)
Dela gärna

Plötsligt händer det. Läs mer »

Morsdag 2018

Hejsan
Hoppas ni alla njuter av de sista dagarna i maj månad.
Jag älskar den här tiden på året. Det händer så mycket roliga saker då tycker jag.
I helgen var det morsdag, och vi var många som sände våra mammor en extra tanke.
Jag var såklart hos min egen lilla mamma…
Snart är det fem år sedan min mamma gick bort i cancer.
Och för mig känns det som det var i går som vi sågs.
Hennes gravplats ligger så vackert placerad i en backe med utsikt över Brösarps ”lilla” skola. Skolan där jag gick som liten tös.
En plats som är så fridfull och behaglig.
Jag satte en liten nejlika och lite vita små lobelior i kanten av stenen.
Egentligen skulle jag önskat att jag kunnat fylla hela gravplatsen med blommor. Som ett prunkande blomsterhav. Blommor som jag vet att min mamma älskade så mycket. Men min tid räcker inte till för att vattna och hålla fint även där.
Fast jag vet att min mamma förstår. Jag kan höra hennes röst som  säger:
-asch, strunt i det, man kan inte hinna allt …
För om det är någon som förstår, så är det just mammor!
Såklart var vi och firade Stefans lilla mamma också.
Svärmor Karin.
Det var jag och alla hennes ”små pågar” som var och firade henne med blommor och en kaffetår.
De där ”små” pågarna är allihopa runt pensionsåldern nu. Men som för alla mammor så är de här pågarna fortfarande Karins ”små pågar”. Det är så det är att vara mamma!
Såklart blev jag själv också ihågkommen den här dagen. Genom fina meddelande och sms blev jag så påmind om hur mycket de alla tre tänkte på mig. För det är det som är det viktigaste, att komma ihåg och visa omtänksamhet.
På Emmys instagramstory snurrade en bild av mig hela dagen. Den där bilden som jag vet att Emmy gillar på mig. Ett foto då jag är på väg på militärträning med hunden Johnny och spexar med min basker.
Dagens citat:
Jag vet att Gud inte ger mig mer än vad jag kan hantera.
Jag önskar bara att han inte hade litat så mycket på mig.
//Mother Teresa
Nu önskar jag er alla en skön dag.
Kram Annika
När jag har klänning på mig brukar jag få frågor på märke och inköpsställe och sådär …
Den här klänningen är en Pernilla Wahlgren klänning, inköpt i en lokal klädaffär.
Jackan är ett gammalt Ullaredsfynd.
Skorna är köpta på Emporia i Malmö och ganska osköna!
Trädgårdshandskarna är världens bästa montagehandskar från Stefan Hantverkarns handsk-lager.
Kram igen från mig.
Dela gärna

Morsdag 2018 Läs mer »

Långt ner i djupetti, petti pe …

Hej hej
Nix, det var ingen fisk jag såg när jag tittade långt ner i djupet.
Det var …. hör och häpnad, vår postlåda!!!!
Det var för drygt ett år sedan vår stora veckobrevlåda bara försvann.
Ganska snopna stod vi där och såg på det tomma hålet i sommarbyns brevlåderad en vacker kväll. Precis alla postlådor fanns kvar, utom vår då.
Jag trodde att det var någon som stulit den för att ha till eget bruk. Någon stackars fattig själ som inte hade råd med en egen brevlåda kanske.
Så kom det i veckan ett mms från en man som undrade om fyndet han gjort i Gyllebosjön möjligvis tillhörde oss.
Någon hade den kvällen fått napp!!
Inte napp på vilken ful fisk som helst, utan på vår kära gamla brevlåda.
Plötsligt rös jag till av obehag. Vem hade gjort så här och varför?
Var det riktat mot oss personligen, eller helt enkelt bara en tillfällighet.
Det finns massor av likadana brevlådor i Gyllebo-området, många av dem betydligt närmre sjön än vår. Varför hade de valt precis vår? Var någon arg på oss och varför i så fall? …
Stefan brydde sig inte om vilket. Han var mest glad över att lådan kommit tillrätta igen.
-det märks att di va bra kvalité, sa han, den va ju dyrast å allihubba
-jag ska spola å den bara och spiga fatt den litta bettor … fortsatte Stefan sin monolog.
Ja nog får man säga att kvaliteten är bra när den tål att ligga på sjöbotten i mer än ett år. Lite geggig, men annars i samma skick ungefär.
Kanske borde jag kontakta poslådetillverkaren och höra om de vill ha ett litet bloggsamarbete…
Bättre reklam för plåtkvaliteten kan de nog inte få.
Testad och godkänd på riktigt liksom.
Och tänk om vi kunde se allting som finns där i sjöns djup … det är kanske tur att vi inte kan det …
Kvällens citat:
Människor förändras inte
med tiden; tiden visar
dig vilka de verkligen är
Ha en härlig kväll och vill ni skicka kärlekspost så går det bra igen.
Nu har jag åter en STOR brevlåda.
Kram Annika
Dela gärna

Långt ner i djupetti, petti pe … Läs mer »

Vuxenpoäng.

Hejsan
Jag har kommit på mig själv med en sak …
Jag har kommit på mig själv med att tycka om att diska.
Ja, ni läste rätt! Jag kan knappt riktigt förstå varifrån denna ”måbra-känsla” kommer ifrån, för så här var det knappast förut.
Jag har börjat gilla att plocka i och ur diskmaskinen också.
När det här började kan jag inte riktigt påminna mig.
Förr i tiden var det nästintill det tråkigaste som fanns i min värld.
Jag smet gärna ifrån just den sysslan. Jag överlät den åt någon annan i form av mutade barn eller tvångsinkallad make. Bara jag slapp.
Men nu …. det är som om det blivit något meditativt för mig, som en stund för återhämtning.
Jag har till och med börjat tycka om att diska grytor. Ni vet de där riktigt kladdiga kastrullerna.
Gratängformarna som jag förr gärna satte i blöt, mest för att skjuta upp jobbet liksom, de står jag nu med välbehag och gnor på.
Ofta hör jag mig själv säga efter maten:
-sitt ni, jag tar disken …
Jag vet inte om det här är något olycksbådande tecken. Eller kanske har jag kommit in i en ny fas i livet.
Kanske är det bara något som snart går över igen …
Eller är det rent av en fälla – en sådan där kvinnofälla som det talas om ibland. Men vem hur lurat in mig där i så fall?
Det kanske bara är det här som kallas att samla ”vuxenpoäng” … ja jag vet inte …
Jag hoppas inte att det ger alldeles för många poäng i så fall , för helt vuxen vill jag ju inte bli riktigt ännu.
Fast jag börjat gilla att diska så känner jag mig ganska spralligt barnslig ändå.
Jag ska kanske inte oroa mig?….
Kvällens citat:
Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar
det är att leva.
Ha en fin kväll. Jag ska fortsätta att dagdrömma, diska och må gott.
Kram Annika
Dela gärna

Vuxenpoäng. Läs mer »

Rulla till toppen