Krivareboden och det vilda havet.

Gomorron.

Minns ni den där morgonen då jag skulle njuta av en vacker soluppgång vid havet? Och det såg ut så här när jag kom ner till stranden…

Just precis, så gott som helmulet och ett busigt hav som skummade vilt och vitt.

Den morgonen njöt jag ändå i fulla drag när jag strosade runt där nere i sanden vid den gamla vackra ålaboden.

Krivareboden, som ligger så sagolikt vackert och är en av våra vackraste ålabodar på Österlen.

Som alltid grunnade jag på den gamla skrönan jag hört en gång för länge sedan. Historien om hur boden egentligen fick sitt namn för massor av år sedan. Om hur den gamla ålafiskaren utan ben varje morgon kröp ner i sanden till sin båt för att ta sig ut till havs och  ”råjta ålahommorna”.

På skånska säger man ”kriva”, vilket betyder krypa, och det skulle vara så den gamla fiskeboden fått sitt namn… Nu har jag hört helt andra spekulationer, så kanske har jag bara drömt allt det där om den benlösa fiskaren. Men ändå dyker tankar och fantasier upp i mitt huvud varendaste gång jag är här.

Från boden vandrade jag norrut över klapperstenen fram till den stora stenbumling som ligger som ett landmärke ut mot havet. Några ”snörtockar” hade varit framme med spritpennor och klottrat på den vackra stenen. Snörnosar, tänkte jag för mig själv.

Från havet vek jag upp i den ännu lummiga och frodiga skogen. Hösten hade ju bara precis börjat.

Innan jag lämnade Stenshuvud så blickade jag ut över havet uppeifrån parkeringen. För min inre syn kunde jag nästan se en gammal ålafiskare i sin träeka ute på det glittrande havet. Och jag svär på att han inte hade några ben…

Dagens citat:

De sa att jag var lättlurad … de trodde att jag trodde dem.

Ha en härlig måndag och en stor kram till er.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *