Österlen

Hej.

Den där småregniga dagen då jag var på vandring i nationalparken passerade jag ett gäng kossor på min väg. Kor kan vara närgånget nyfikna, men inget jag egentligen är särskilt rädd för.

Mer respekt har jag då för stora tjurar. Just som jag dragit på mig min röda jacka igen, så stod han plötsligt där intill stigen jag vandrade på. Tjuren i kreaturssällskapet.

Med blicken riktad i marken passerade jag bara tyst förbi de två turturduvorna. För om den här tjuren såg rött, så inte var det av mig varje fall.

Likt en nyförälskad Ferdinand stod han bara där och gjorde sig till för sin uppraggade kossa.

Jag fortsatte min vandring upp mot Kortelshuvudet. I den sagolika naturen stretade jag uppför berget mot dess topp.

Däruppe är det en så vacker utsikt. Långt där nedanför syns den fina ålaboden ”Krivareboden”. Även om dagen var grå och mulen så var det så väldigt vackert.

På tillbakavägen tog jag andra hållet. Där stötte jag på den minsta lilla skogsmus jag någonsin sett.

Jag är inte så rädd för små möss heller. Och just den här var ju synnerligen söt.

Sedan vandrade jag längs havet tillbaka och njöt av vädrets skådespel på himmeln.

Dagens citat;

Livet är verkligen en bergochdalbana. Vi sitter alla fastspända och ingen kan sätta stopp. När barnmorskan daskar dig därbak river hon biljetten, och så bär det iväg. Allteftersom man passerar genom ungdom, vuxenliv och åldrandet sträcker man emellanåt armarna i vädret och skriker, och ibland klamrar man sig fast i stången framför sig. Men själva grejen är färden uppåt. Jag tror att det mesta man kan hoppas på vid livets slut är att man är rufsig i håret, har tappat andan och inte behöver kräkas.

Ha en fin dag och kram

Annika