Österlen

Hejsan.

Tanken var att jag bara skulle ge mig upp på bergets topp … fast är man på Stenshuvud så är det som om havet alltid lockar och drar.

Hemma på kontoret stod datorn och tuggade med sånt där som gamla datorer ibland får för sig … uppdateringar. Jag hade tröttnat på det meningslösa i att bara sitta och glo och vänta på ett timglas som ensidigt snurrade på skärmen. Jag lämnade helt enkelt arbetet för en liten stund.

En rask promenad upp till bergets topp var min plan. Fast som alltid händer något med mig när jag kommer ut i naturen. Sinnet stillar sig, hjärnan klarnar och problemlösningen på kontoret var inte längre det minsta viktig. Utsikten från bergets topp hade tagit andan ur mig. Så vackert.

Vackra vyer och små ljuvliga detaljer.

En av mina favoritsvampar växte lite här och där på gamla ruttnande trädstammar. Den är så vacker tycker jag. Porslinsskivling.

När jag kommit ner från berget igen så bestämde sig mina ben för att de omöjligt kunde gå till bilen redan. Alltså svängde jag av ut genom den lilla grinden. Jag följde stigen över ljungheden och styrde ner mot det friska havet.

På en liten gul blomma kröp årets sista insekt och i ett av de gamla äppelträden hängde äpplena övermogna kvar.

Nere vid havet luftade det så skönt och färgerna var så oerhört vackra.

Busken bakom Krivareboden var så illröd så jag nästan fick kisa med ögonen för att kunna titta på den.

Så var det dags att vända ryggen mot havet och streta upp till bilen igen.

Tack vare min gamla trötta dator hade jag fått möjligheten till en underbar naturupplevelse. Allt handlar som så ofta om hur man väljer att se på saker och ting … som ett problem eller en möjlighet. Ingenting är ju som bekant vitt eller svart … eller … grönt eller gult …

Väl hemma på kontoret stod datorn redo och klar för lite bokföring igen, och min egen ”mjukvara” kändes också egendomligt uppdaterad och pigg.

Dagens citat:

Människor är människor… Vi är inga robotar, maskiner eller förbrukningsvaror som kan återställas med en teknisk manual.

Kram Annika

Hejsan.

En fantastisk ”guldplätt” på Österlen. En av de allra bästa.

Såklart menar jag Stenshuvud.

Det var en skön eftermiddag som jag suttit med näsan lite för djupt i mina kontorspapper. Skogsluft och natur drog i min själ och i min trötta hjärna. Jag beslöt att ta en liten paus vid Stenshuvud.

När jag stannat bilen och gick mot Naturum kom parkens gulliga guide ut genom dörren med kupade händer. Han hade räddat en av sommarens sista nässelfjärilar från en säker ”inomhusdöd”. Han log mot mig och önskade en skön vandring.

Ett mänskligt leende… tänk så enkelt man kan känna sig en smula lättare till sinnet… Ja, det var sånt jag funderade på när jag stretade uppför branten mot bergets topp.

Framför mitt ansikte singlade gyllenröda boklöv stilla till marken, ungefär som vinterns första snöfall. Jag la märke till hur lövverket glesnat och bara de starkaste löven satt kvar. Jag tänkte att jag vill bli som de där sista löven. En som envist håller sig kvar så länge det bara går.

När jag kom upp till bergets första utsiktplats stannade jag en stund och njöt av den vackra vyn. Det södra huvudet som är det första ”huvudet” man kommer till.

Den blå himmeln och det turkosa havet stod i en skön kontrast till trädens brandgula höstlöv.

Snart vandrade jag vidare på den steniga stigen för att ta mig till min absoluta favoritplats. Det norra huvudet.

Utsikten här från den norra utsiktsplatsen en fin höstdag är slående.

Känslan att sitta här ensam, 97 meter över havet, och blicka ut över ett älskat Österlen är magisk. Snart, snart är alla vackra höstlöven borta och vyn blir en annan. Utsikten känns något lite plattare och betydligt färglösare.

Dagens citat:

Vem tar hand om hösten när vintern kommer.

Ha en riktigt bra dag och kram från mig.

Annika