löpträning

Hejsan.

För någon vecka sedan var det dags för mig att investera i nya löparskor, eller – det har varit dags att göra det ganska länge, men nu gick det inte att skjuta upp mer. Efter att ha haft de gamla vinterskorna i nästan sju år så var det hög tid att byta ut dem. Jag åkte till Malmö, där jag investerade i ett par snabba, svarta joggingskor.

Om någon sagt till mig för tjugo år sedan, att jag skulle börja springa och hålla fast vid det i så här många år, ja då hade jag faktiskt inte riktigt trott på det. I 14-års åldern försvann min tidigare så slanka barnkropp och byttes ut mot en mer mullig tonårsversion. I samma veva minskade mitt intresse för sport och idrott, och att försöka jogga som då var väldigt på modet, nej det funkade inte alls för mig. Istället blev det snabba promenader som blev min träning.

Men i 45 års åldern fick jag tänka om. Det var då jag utbildade min hund till patrullhund i hemvärnet, och jag själv skulle ju bli hemvärnssoldat. I militärprovet ingick att man skulle kunna springa en viss sträcka på en viss tid. Fram till dess så hade min motion mest varit ”att gå fort”, vilket ju inte dög då man skulle vara med och rycka fram i ett förband. Så jag började att träna. I början blev det mer gång än löpning, men för varje dag så kunde jag springa lite längre utan att behöva stanna och nästintill kräkas.

Jag klarade testet och både jag och min hund var sedan med i hemvärnet i flera år och det var något av det roligaste och mest utmanande jag gjort. Även om jag numera inte är militär så kom jag att älska löpningen och att ge mig ut är något jag bara tycker är härligt.

Då när jag hade min stora Johnnyhund så var han oftast med mig när jag sprang, och vi blev en välkänd syn på motionsslingorna runt Gyllebo, och när jag hade som mest hybris och övermod, så anmälde jag mig utan betänkligheter till en halvmara som jag stolt faktiskt klarade av på en hygglig tid.

Att börja med någon träningsform är egentligen inte så himla svårt. Det är bara att bestämma sig och vara ihärdig och ligga i, och ganska snart så kommer det gå lättare och lättare. Plötsligt klarar man sådant som man aldrig trodde skull kunna gå. Såklart måste man välja något utifrån sina egna förutsättningar och det är inte alla som passar för att springa. Själv påstod jag i många år att min kropp inte var gjord för löpning…

Hemligheten tror jag är att aldrig sluta, åtminstone inte helt och därmed lägga skorna på hyllan för gott. För det kommer alltid tillfällen då det blir motigt eller då man kanske skadar sig och riskerar att lägga av med träningen. För mig har det varit några sådana uppehåll då jag haft smärta av något slag. Då gäller det att sänka ribban, springa saktare och kortare sträckor, utan att stanna eller ge upp helt och hållet.

Nu med nya snabba skor kutar jag på runt sjön, precis som för femton år sedan. Tyvärr har jag ingen hund vid min sida längre, men i gengäld skyndar jag mig istället för att komma hem och ta ut småhundarna på promenad istället. Jag är inte alls särskild snabb, inte heller springer jag långa sträckor, men jag springer.

Nu ser jag fram emot min femte tjejmil i höst, och hoppas på ett härligt och skadefritt springår.

Dagens citat:

Ge aldrig upp din dröm på grund av 

tiden det tar att uppnå den.

Tiden kommer att passera ändå.

Hej hej

Hur går det med alla nyårslöften egentligen? Själv har jag inte direkt haft några löften till mig själv. Man kan mer säga att jag har mål. Det där målet har varit det samma de senaste tio åren. Att bara köra på som vanligt!

Det är nog ca tio år sedan jag förändrade mig själv. Jag gick ner i vikt och satte igång att springa.

Det kan ju höras lätt som en plätt. Men nej, det har det faktiskt inte alltid varit. När jag första gången skulle ge mig ut och springa som 45-åring, då trodde jag att jag skulle svimma av andnöd, få framfall av mitt skumpande sätt att springa och aldrig mer kunna stå normalt av den hemska träningsvärken som kom som ett brev på posten. Det var i detta läget jag hade nytta av mitt pannben…

Genom åren har jag kämpat på, aldrig gett upp. Ibland har det gått som en dans. Jag har sprungit lätt som en fjäder långa distanser, medan andra perioder har varit tyngre. Mina diskbråck i ryggen har förstås satt käppar i hjulet för mig. Det är inte själva smärtan i ryggen som varit haken, utan den strålande smärtan i benen ifrån ischiasnerven.

Just nu har jag ett nytt aktivt diskbråck som gör att jag får ta det lite lugnare. När skadorna kommit så har jag alltid tänkt att jag är lite som ”Det lilla blå tåget”, ni vet. Jag växlar ner och tuffar sakta på i uppförsbackarna. Aldrig någonsin stanna, utan sakta uppåt, framåt med tanken ”det ska gå, det ska gå”…

Att sänka och höja ribban efter kroppens förutsättningar, men aldrig någonsin ta bort ribban, det är mitt mål. Och händer det att ribban faller till marken, så får den ligga där för jag ska över i vilket fall som helst. Det är mitt mål, att hålla igång.

Extra viktigt att hålla sig smidig är det kanske nu, när vi som mormor och morfar ofta samlas på golvet när vi träffas.

Lite rörelse varje dag, gör sådan skillnad.

Dagens citat:

Det är jobbigt att träna. Det är jobbigt att komma i form. Det är jobbigt att ändra matvanor. Det är jobbigt att gå ner i vikt.

Det är jobbigt att vara överviktig. Det är jobbigt att vara trött. Det är jobbigt att vara sjuk. Det är jobbigt att vara svag. Det är jobbigt att vara missnöjd.

Välj vad som ska vara jobbigt!

En kort rask promenad om dagen är bättre än ingen promenad alls.  (psst… ta något hopplasteg också vettja, plötsligt kanske du springer)

Kram Annika