löpträning

Det gäller att hålla igång.

Hej hej

Hur går det med alla nyårslöften egentligen? Själv har jag inte direkt haft några löften till mig själv. Man kan mer säga att jag har mål. Det där målet har varit det samma de senaste tio åren. Att bara köra på som vanligt!

Det är nog ca tio år sedan jag förändrade mig själv. Jag gick ner i vikt och satte igång att springa.

Det kan ju höras lätt som en plätt. Men nej, det har det faktiskt inte alltid varit. När jag första gången skulle ge mig ut och springa som 45-åring, då trodde jag att jag skulle svimma av andnöd, få framfall av mitt skumpande sätt att springa och aldrig mer kunna stå normalt av den hemska träningsvärken som kom som ett brev på posten. Det var i detta läget jag hade nytta av mitt pannben…

Genom åren har jag kämpat på, aldrig gett upp. Ibland har det gått som en dans. Jag har sprungit lätt som en fjäder långa distanser, medan andra perioder har varit tyngre. Mina diskbråck i ryggen har förstås satt käppar i hjulet för mig. Det är inte själva smärtan i ryggen som varit haken, utan den strålande smärtan i benen ifrån ischiasnerven.

Just nu har jag ett nytt aktivt diskbråck som gör att jag får ta det lite lugnare. När skadorna kommit så har jag alltid tänkt att jag är lite som ”Det lilla blå tåget”, ni vet. Jag växlar ner och tuffar sakta på i uppförsbackarna. Aldrig någonsin stanna, utan sakta uppåt, framåt med tanken ”det ska gå, det ska gå”…

Att sänka och höja ribban efter kroppens förutsättningar, men aldrig någonsin ta bort ribban, det är mitt mål. Och händer det att ribban faller till marken, så får den ligga där för jag ska över i vilket fall som helst. Det är mitt mål, att hålla igång.

Extra viktigt att hålla sig smidig är det kanske nu, när vi som mormor och morfar ofta samlas på golvet när vi träffas.

Lite rörelse varje dag, gör sådan skillnad.

 

Dagens citat:

Det är jobbigt att träna. Det är jobbigt att komma i form. Det är jobbigt att ändra matvanor. Det är jobbigt att gå ner i vikt.

Det är jobbigt att vara överviktig. Det är jobbigt att vara trött. Det är jobbigt att vara sjuk. Det är jobbigt att vara svag. Det är jobbigt att vara missnöjd.

Välj vad som ska vara jobbigt!

 

En kort rask promenad om dagen är bättre än ingen promenad alls.  (psst… ta något hopplasteg också vettja, plötsligt kanske du springer)

Kram Annika

Hjärnstark av löpning.

Hejsan.

Det är den absolut mörkaste tiden på året just nu. Och kanske känns det extra mörkt hos oss som inte fått någon snö alls.

Men under de senaste tio åren som jag aktivt löptränat så har jag känt att jag mått så mycket bättre av att springa.

Egentligen är det hunden Johnny som jag har att tacka för att jag började springa. Han skulle bli militärhund och jag militär. Två uthålliga soldater skulle vi bli, han och jag. Kravet var att kunna springa 3 kilometer på 18 minuter. Inget högt krav tycker nog vissa. Men för mig som aldrig sprungit en hel kilmeter som vuxen, blev det en helt ny livsstil.

Så här tio år senare springer jag fortfarande regelbundet. Numera känns det inte alls som något tvång. Istället är det som joggingskorna kallar på mig när de vilat någon dag.

Såklart har jag varit skadad vid några tillfällen. Både en hälsporre och några jobbiga diskbråck har satt käppar i hjulet. Då har det krupit i kroppen på mig, när jag fått hålla mig till raska promenader istället.

Motionscykel och löpband är inget som lockar. Här på Österlen har vi förmånen av att kunna löpträna utomhus året om.

I förra veckan, när jag gav mig ut en gråmulen mörk morgon skänkte jag Johnny en tacksam tanke. För visst känns det att man blir hjärnstark av att springa, och med åldern gäller det att vara rädd om de där små hjärncellerna.

Dagens citat:

Du kan beskylla hela världen för dina problem, men inget ändras förrän du tar ansvar för din del.

Vad passar bättre att starta en ”lillejulafton” med, än en löprunda i skogen?

Kram på er från mig.

Annika

 

 

Ensam löpare.

Gomorron.

Jag älskar att börja min dag med en ensam löprunda i skogen. En stilla tur på stigarna runt den gamla sjön.

Förut hade jag alltid min svarta Johnnyhund med vid min sida. Nu på ålderns höst så har han låtit mig förstå, att ska han med så ska vi göra roligare saker än och bara springa. När mina joggingskorna snöras på så vänder han bara lugnt om och kurar ihop sig i sin korg istället.

Att hitta rörelseglädjen och utmana sig själv är en skön känsla. De allra flesta klarar av någon form av rörelse. Om det så bara en tur med rullatorn, så gör det till en vana och hitta på en utmaning som är möjlig att klara.

Efter den lilla triathlontävlingen här i Gyllebo, så  föddes en tanke i min hjärna. En liten plan om att kanske delta nästa år. Hur svårt skulle det vara att cykla de där två milen på min tantcykel egentligen?

Sagt och gjort… jag hoppade upp på den gamla cykeln för att testa. Jag trampade ut i skogen med en enkel karta i nypan. Med en cykelkorg som skramlade öronbedövande susade jag nerför den första tvättbrädsliknande backen. De två enstaka växlarna bråkade en smula, men framåt gick det.

Ja, att cykla de där två milen var egentligen inte särskilt svårt. Det jobbiga kommer väl när man ska blanda in simning och löpning också…

Bäst är ändå en stilla löprunda, ensam i skogen.

Om två veckor är det dags för tjejmilen igen. Min ischias plågar mig ännu, men när väl nummerlappen sitter fastnålad på tröjan tjocknar pannbenet. Det bara är så! Hoppas just ni hittar utmaningen som passar i era liv och för just Er och era förutsättningar.

 

Dagens citat:

Jag försöker hellre göra något fantastiskt och misslyckas än att göra ingenting och lyckas.

Jag fokuserar på allt det som jag faktiskt klarar av, istället för det som inte går. Det är inte så svårt att komma igång med träningen, det handlar mer om att aldrig sluta när det kommer motgånger.

Kram Annika

Jag springer – alltså finns jag.

Hejsan

För mig finns det inget skönare eller bättre sätt att hålla igång min kondition på än att springa. Jag fullkomligt älskar det!

Bor man dessutom i Gyllebo på Österlen, ja då är det bara så enkelt.

Men så har det inte alltid varit. Det var inte förrän jag var 44 år gammal, som jag tog mina första riktiga springsteg. Innan dess så var jag en tvättäkta soffpotatis. Jag hade aldrig i mitt vuxna liv sprungit någon längre sträcka. På sin höjd en kilometer kanske. Jag var helt övertygad om att min kropp inte kunde springa.

För att bli godkänd som hemvärnssoldat så var jag tvungen att klara ett springtest.

-hur svårt kan det vara, tänkte jag och började träna.

Men jag var inte särskilt kaxig när jag efter mitt första varv runt sjön, hängde över en stubbe och spydde som en kalv.

Det där är nio år sedan nu, men jag springer ännu. Mina diskbråck har såklart begränsat mig litegrann ibland. Men min hjärna har fått smak på det här. Den underbara känslan som löpningen ger.

Smärtgränsen? Den skiter jag i! …som Thomas Wassberg sa …

Numera tänker jag inte så mycket på prestationen, sträckan eller tiden. Nu bara njuter jag av varenda steg.

Att komma igång med någon slags motion det är inte så svårt. Det svåra är att aldrig sluta med den. Därför gäller det ju att hitta något som man verkligen tycker om, något som är enkelt och som är lätt att få till i vardagen.

Att löpträna kräver inte mer än ett par skor. Sedan är det bara att ta steget ut. Bor man som jag på underbara Österlen, då är det inte svårt ett endaste dugg!!

Men en helt igenom präktig och duktig motionär är jag inte alls. Det får ni inte tro.

”Förståsigpåare” och kunniga träningsproffs har gett mig stränga direktiv om regelbunden styrketräning. Annars håller inte min rygg. Men till ett gym orkar jag sällan (läs aldrig) ta mig. Då kommer soffpotatisen smygande med full kraft.

Dagens citat:

Fortsätt springa, du är bara trött!

 

Hoppas ni hittar just er form för att hålla kroppen igång. Min egen filosofi är att det är bättre att göra något än inget, och när man börjat med det där ”något” då är man ju igång!

Kram på er

Annika

Scroll to Top