Sommartrean i Gyllebo.

Hejsan.

Årets triathlontävling har gått av stapeln i Gyllebo för några veckor sedan.

I det här inlägget klampar jag in och konkurrera lite med min kollega på Österlen.se, Joachim Orrenius, som där bevakar och skriver om Österlensporten.

Årets tävling var den nionde i ordningen. Många duktiga motionärer hade samlats den här dagen för att ta sig ann de tre distanserna: simning, cykling och löpning.

Det som skulle genomföras var, 400 meter simningen i Gyllebosjön. Därefter 2 mils cykling på våra fantastiska grusvägar i vacker natur. Och till sist ett springande varv runt sjön som är exakt 5 kilometer.

Såklart var jag på plats för att heja och njuta av dagen. I min familj var det flera glada kämpar som ställde upp för att tävla. Bland annat hade min fartfyllde svärson Jimmy, utmanat sin lillebror Joel på en ”triathlonsfight”. Två Tomelillapågar vi är mer vana att se sittandes i formel- och racingbilar.

Jag träffade också på min härliga hemvärnskompis ”Nyckelpigan”. En trevlig påg som egentligen heter Patrik. Han förkunnade blygsamt att han tänkte försöka slå min svärson den här dagen.

Tävlingsledaren Åsa hälsade alla välkomna och tog ett litet snack med tävlingens kanske äldste deltagare.

Så gick startskottet och först ut var damerna. När sista damen var uppe ur vattnet igen, så var det herrarnas tur att springa ut i vattnet och starta.

När simningen var genomförd gällde det för de tävlande att kvickt få på sig strumpor och skor och hoppa upp på cyklarna. Därefter var det bara vi åskådare kvar vid badplatsen. Ett gyllene ögonblick för lite kaffedrickning innan förste man var tillbaka.

Efter en förvånansvärt kort tid kom den första deltagare in, för att kasta sin cykel och ge sig iväg ut på fem kilmeters löpning.

Sen var det bara för oss att vänta lite till…

Som vinnare i herrklassen kom han så flygande i mål, min kompis Nyckelpigan. Den blygsamme pågen som borde kallas för Pantern eller Gasellen istället, stark och smidig på en och samma gång. Trots att han hade punka på cykeln de sista fem kilometrarna slog han, smått fantastiskt!!, det tidigare banrekordet. Grattis Patrik, vilken kille du är!

Och för resten av min familj gick det också lysande. Min svärson Jimmy slog med lätthet sin lillebror Joel, som förkunnade att han mycket hellre sitter bakom en ratt än ett styre. Även resten av familjen gjorde kämparbra insatser. Ett stort grattis till er alla som deltog, för bara det är en vinst i sig. Jag är full av respekt och beundran.

Såklart kom tankarna smygande … tänk om jag skulle våga vara med nästa år … Att komma sist bekymrar mig inte så mycket, det är väl det där med att få tag på en lämplig cykel som är mitt problem. Vi får se, kanske står jag också där på starten med fötterna i vattnet. För jag tror att det är sådana som mig som gyllebotrean behöver … glada kvinnliga amatörer. Någon som vill hänga med?

Dagens citat:

Misslyckande är inte att falla, utan att låta bli att resa sig.

Nej, det finns inga misslyckanden, det finns bara lärdomar och erfarenheter till nästa gång. Kanske duger det med mina gamla tantcykel med två växlar…

Kram Annika.