Hejsan
För mig finns det inget skönare eller bättre sätt att hålla igång min kondition på än att springa. Jag fullkomligt älskar det!
Bor man dessutom i Gyllebo på Österlen, ja då är det bara så enkelt.
Men så har det inte alltid varit. Det var inte förrän jag var 44 år gammal, som jag tog mina första riktiga springsteg. Innan dess så var jag en tvättäkta soffpotatis. Jag hade aldrig i mitt vuxna liv sprungit någon längre sträcka. På sin höjd en kilometer kanske. Jag var helt övertygad om att min kropp inte kunde springa.
För att bli godkänd som hemvärnssoldat så var jag tvungen att klara ett springtest.
-hur svårt kan det vara, tänkte jag och började träna.
Men jag var inte särskilt kaxig när jag efter mitt första varv runt sjön, hängde över en stubbe och spydde som en kalv.
Det där är nio år sedan nu, men jag springer ännu. Mina diskbråck har såklart begränsat mig litegrann ibland. Men min hjärna har fått smak på det här. Den underbara känslan som löpningen ger.
Smärtgränsen? Den skiter jag i! …som Thomas Wassberg sa …
Numera tänker jag inte så mycket på prestationen, sträckan eller tiden. Nu bara njuter jag av varenda steg.
Att komma igång med någon slags motion det är inte så svårt. Det svåra är att aldrig sluta med den. Därför gäller det ju att hitta något som man verkligen tycker om, något som är enkelt och som är lätt att få till i vardagen.
Att löpträna kräver inte mer än ett par skor. Sedan är det bara att ta steget ut. Bor man som jag på underbara Österlen, då är det inte svårt ett endaste dugg!!
Men en helt igenom präktig och duktig motionär är jag inte alls. Det får ni inte tro.
”Förståsigpåare” och kunniga träningsproffs har gett mig stränga direktiv om regelbunden styrketräning. Annars håller inte min rygg. Men till ett gym orkar jag sällan (läs aldrig) ta mig. Då kommer soffpotatisen smygande med full kraft.
Dagens citat:
Fortsätt springa, du är bara trött!
Hoppas ni hittar just er form för att hålla kroppen igång. Min egen filosofi är att det är bättre att göra något än inget, och när man börjat med det där ”något” då är man ju igång!
Kram på er
Annika
