Ensam löpare.

Gomorron.

Jag älskar att börja min dag med en ensam löprunda i skogen. En stilla tur på stigarna runt den gamla sjön.

Förut hade jag alltid min svarta Johnnyhund med vid min sida. Nu på ålderns höst så har han låtit mig förstå, att ska han med så ska vi göra roligare saker än och bara springa. När mina joggingskorna snöras på så vänder han bara lugnt om och kurar ihop sig i sin korg istället.

Att hitta rörelseglädjen och utmana sig själv är en skön känsla. De allra flesta klarar av någon form av rörelse. Om det så bara en tur med rullatorn, så gör det till en vana och hitta på en utmaning som är möjlig att klara.

Efter den lilla triathlontävlingen här i Gyllebo, så  föddes en tanke i min hjärna. En liten plan om att kanske delta nästa år. Hur svårt skulle det vara att cykla de där två milen på min tantcykel egentligen?

Sagt och gjort… jag hoppade upp på den gamla cykeln för att testa. Jag trampade ut i skogen med en enkel karta i nypan. Med en cykelkorg som skramlade öronbedövande susade jag nerför den första tvättbrädsliknande backen. De två enstaka växlarna bråkade en smula, men framåt gick det.

Ja, att cykla de där två milen var egentligen inte särskilt svårt. Det jobbiga kommer väl när man ska blanda in simning och löpning också…

Bäst är ändå en stilla löprunda, ensam i skogen.

Om två veckor är det dags för tjejmilen igen. Min ischias plågar mig ännu, men när väl nummerlappen sitter fastnålad på tröjan tjocknar pannbenet. Det bara är så! Hoppas just ni hittar utmaningen som passar i era liv och för just Er och era förutsättningar.

 

Dagens citat:

Jag försöker hellre göra något fantastiskt och misslyckas än att göra ingenting och lyckas.

Jag fokuserar på allt det som jag faktiskt klarar av, istället för det som inte går. Det är inte så svårt att komma igång med träningen, det handlar mer om att aldrig sluta när det kommer motgånger.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *