Hjärnstark av löpning.

Hejsan.

Det är den absolut mörkaste tiden på året just nu. Och kanske känns det extra mörkt hos oss som inte fått någon snö alls.

Men under de senaste tio åren som jag aktivt löptränat så har jag känt att jag mått så mycket bättre av att springa.

Egentligen är det hunden Johnny som jag har att tacka för att jag började springa. Han skulle bli militärhund och jag militär. Två uthålliga soldater skulle vi bli, han och jag. Kravet var att kunna springa 3 kilometer på 18 minuter. Inget högt krav tycker nog vissa. Men för mig som aldrig sprungit en hel kilmeter som vuxen, blev det en helt ny livsstil.

Så här tio år senare springer jag fortfarande regelbundet. Numera känns det inte alls som något tvång. Istället är det som joggingskorna kallar på mig när de vilat någon dag.

Såklart har jag varit skadad vid några tillfällen. Både en hälsporre och några jobbiga diskbråck har satt käppar i hjulet. Då har det krupit i kroppen på mig, när jag fått hålla mig till raska promenader istället.

Motionscykel och löpband är inget som lockar. Här på Österlen har vi förmånen av att kunna löpträna utomhus året om.

I förra veckan, när jag gav mig ut en gråmulen mörk morgon skänkte jag Johnny en tacksam tanke. För visst känns det att man blir hjärnstark av att springa, och med åldern gäller det att vara rädd om de där små hjärncellerna.

Dagens citat:

Du kan beskylla hela världen för dina problem, men inget ändras förrän du tar ansvar för din del.

Vad passar bättre att starta en ”lillejulafton” med, än en löprunda i skogen?

Kram på er från mig.

Annika