Hej.
Christinehof, mitt älskade fina slott! Slottet som är mitt, åtminstone i hjärtat!
Såklart är jag ingen lagfaren ägare. Slottet är en fideikomiss och ägs som alltid, av familjen Piper.
Jag är född och uppvuxen ett stenkast härifrån och har spenderat en stor del av min barndom runt det här gamla slottet. Häftigare lekplats får man leta efter.
När jag var barn så var slottet rosa och på gräsmattan stod en gammal brandbil. På vintern kunde man åka kana nerför de isiga stenräckena, även om det inte var så positivt för byxbaken.
Det var en massa gamla minnen som sköljde över mig den morgonen då jag och hunden Johnny var här.
Åttakanten, huset där vi som barn hittade på så mycket bus. Bus som vuxna nog inte hade gillat. Det där bör vara glömt och preskriberat vid det här laget. Fast det är nog mest naturen jag älskar av allting här.
Jag slutar nog aldrig älska det här gamla slottet och den här underbara platsen. Såklart ruvar Christinehof på långt mer gamla minnen än jag själv. Om dess historia kan man googla. Gör det någon gång, för den är väldigt intressant.
Jag minns när det okantade staketet runt slottet var alldeles nytt. Nu är det mjukt av mossa och av åldrande. Jag undrar om mina ålderstecken syns lika tydliga på mig? Då hoppas jag att de åtminstone är lika vackra.
Som en liten hälsning kikade solen fram för en liten stund i den annars jämngråa dagen.
Dagens citat:
När du vet ditt sanna värde kan ingen någonsin få dig att känna dig värdelös.
Ha en fin dag och glöm inte att visa lite extra kärlek idag. Och har ni inget bra utflyktsmål inför helgen, så kan jag varmt rekommendera en vandring i ekoparken.
Annika
