lundsuniversitetssjukhus

Ett år har gått.

Hejsan.
Idag är det precis ett år sedan allt höll på att ta en vändningen med förskräckelse för oss.
Egentligen hade jag inte tänkt att skriva någonting mer om det som hände då.
Jag jobbar alltid med att positivt bara se framåt och låta tråkigheter försvinna i glömska i mitt förflutna. Men någonting i mig vill ändå tänka tillbaka och dra nytta av de erfarenheter en sådan upplevelse faktiskt ger. Livet ger oss lärdomar hela tiden, och av dem måste vi styra om våra liv. Ändra kursen i rätt riktigt helt enkelt och slå av på takten.
Jag och Stefan har ändrat kursriktning förut i livet tillsammans. Vi har erfarenhet av att livet prövat oss rejält. Saker som gjort att vi stått i vägskäl och tvingats ta ställning till vilken väg vi skulle ta.
Den här gången började det med att Stefan fick influensa … trodde han.
I efterhand inser jag att alla hundarna visste att det där inte var någon vanlig influensa. De låg alla troget vid Stefans sida och vek inte en tum. Jag minns det där så väl, de ville knappt lämna Stefan trots att jag lockade på dem.
Det blev bara sämre och sämre med Stefan och till sist kunde han inte längre andas utan hyporventilerade som jag aldrig hört någon göra förut.
Det som borde blivit en ilfart med ambulans, fick bli en ilfart med byggarjeepen och mig själv vid ratten. Larmcentralen gjorde en miss som kunnat sluta riktigt illa.
Väl på sjukhuset insåg man allvaret och det kom att bli en tre veckor lång sjukhusvistelse för min Stefan.
Det som hänt var att en vaskulitsjukdom som Stefan har och medicinerat för i sex år, hade fått ett stort skov och njurarnas funktion hade upphört. Det som händer då kan till och med jag räkna ut. Allting i kroppen blir förgiftat och alla andra organ påverkas.
Hjärtat orkade inte som det skulle och Stefan fick flyttas över till hjärtintensiven i Lund.
Man hinner tänka mycket när något sånt här händer.
Jag minns att vi båda insåg vad som verkligen var viktigt i livet och vad som egentligen betyder något.
Mycket i livet är bara bagateller. Saker som man tror är livsviktiga, de betyder oftast ingenting i efterhand.
Ingenting har någon mening om man inte har hälsan och livet,
Jag minns den här tiden. Jag minns att jag kände mig stark som en oxe, eftersom jag var tvungen att vara stark. Jag hade inget annat val just då.
Vi hade företaget som skulle fortsätta rulla. Vår personal, våra kunder, vårt hus och hem och våra djur.
När Stefans tillstånd var som mest kritiskt så minns jag att jag lovade mig själv att lägga mindre tid på oro för bagateller, mindre tid på att läsa och lyssna på tråkigheter som jag faktiskt inte kunde påverka och istället välja saker som får mig att må bra. De små enkla tingen som är så läkande för själ och sinne.
För oss slutade alltihopa lyckligt. Stefan blev bättre och fick till sist komma hem. Även om en tuff medicinering väntade på honom så hade han livet och en framtidstro. Vad kunde vara viktigare?
Det blev en fortsatt lugn sommar för oss och det kändes som om ingenting spelade så stor roll längre.
De vanliga orosmolnen för ekonomi, jobb, kunder och annat var som bortblåsta.
Vi pausade livet lite grann …. som om vi cyklade, men knappt hade styrfart….
Idag, ett år senare, så har vi fått upp farten igen. Vi tuffar på och livet snurrar. Kanske inte lika fort och lika intensivt, men takten har ökat det märker jag
Kanske vill jag med detta inlägget bara påminna mig själv om det där jag insåg då, det där som var det viktigaste. För det är så lätt att bara följa med i farten, att glömma bort vad som verkligen betyder något.
Kärleken, familjen och vännerna.
Att inte oroa sig, inte vara bitter, inte känna avund eller otacksamhet – det gynnar ingen och allra minst sig själv.
Idag är jag tacksam och glad för att allt gick bra.
Kvällens citat:
Var besvärlig
Ta plats
Höj din röst
och backa inte.
Vi håller
varandras
händer
när livet bli läskigt.
Det var en liten påminnelse om vad livet lärde mig.
Jag önskar er en härlig kväll och kram på er
Annika

Välgörande för både fötter och själ.

Hejsan.
Åhhh, jag måste göra lite reklam igen…
Att gå till Lises fotvård det är minst sagt en ”lisa för både fötter och själ”.
Såklart är det fantastiskt skönt att få sina fötter ompysslade och redo för alla strapatser som väntar. Jag tänker på dessa stackars små fossingar som dag ut och dag in tar mig genom livet och bär upp hela mig och min tyngd.
Visst förtjänar de att vårdas lite extra någon gång!!
 
 
Där hos Lise blir inte bara fötterna glada. Jag kan lova att man blir glad i hela själen av underbara Lise.
Hon är en varm, mjuk och sprudlande glad fotterapeut. Ni hittar henne i Brösarp där hon har sin mottagning i samma lokaler som Brösarps spa.
Lika ofta som jag unnar mig ett besök hos frissan, lika ofta får mina fötter en rejäl dos kärlek där hos Lise i Brösarp.
Även Stefan har upptäckt hur välgörande det är och följer mer än gärna med mig dit.
 
 
 
Jag kan verkligen rekommendera att gå och få omvårdnad om sina fötter.
Lises fotvårds facebooksida med mer uppgifter hittar ni här.
 
Jag har varit otrogen …
Ja, efter alla år hos samma underbara hårfrisörska har jag varit hos en ny frissa i Tomelilla.
Först strulade jag själv till det med att dubbelboka mig, sedan gick min frisör så olyckligt och bröt foten i sommar.
Det blev alltså en akuttid hos en ung söt frisör på LUGG i Tomelilla. Hon tog sig ann mig när jag inte längre stod ut med mitt burr.
Men såklart ses vi igen till hösten min härliga frissa Marianne!!
 
 
 
I veckan har vi varit i Lund för ett återbesök hos Stefans doktor. Vi fick lite förklaring på vad som egentligen hände då när han blev så sjuk. Hur illa det egentligen var och hur dåliga värden han faktiskt hade då när vi kom in…
Nu är det bara att se framåt. Sjukdomen är kronisk, men förhoppningen är att det blir så pass bra att Stefan kan må bra och leva som vanligt ändå framöver. När man varit så sjuk så tar det en stund att repa sig, sa doktorn tröstande.
Han är brun som en pepparkaka och det gör nog att han ser ut att må bättre än han kanske egentligen gör.
Av medicinerna får han en rad biverkningar, bla är han darrig så han knappt kan knäppa en bild från sin telefon. Det där verkar inte störa honom, inte mer än när han tänker på den stundande jaktpremiären i augusti…
Jag vill passa på att tacka de vänner och bekanta som hela tiden hört av sig bara för att höra hur det står till, med både mig och Stefan. Er omtanke är guld värd för oss. Tack! 3♥
 
Lite hälsosam sallad på sjukhuset innan vi for hem till trygga Gyllebo igen.
 
Dagens citat:
 
Empati är som en muskel som växer sig starkare
för varje gång vi använder den.
 
Ha en fin dag alla ni.
Kram Annika
 
 
 
 

Idag reser jag inte till Canada …

Hejsan.
Nej, idag har jag ingen packad väska för att klockan 10.00 checka in på Kastrup och ställa min kosa mot Canada, Saskatoon och min dotter Andréa.
Det blir inget av med det … jag har nyss rivet min biljett i miljoner små bitar ….
 
Istället ska jag hänga i mitt älskade orangeri, tända rökelser och tycka lite synd om mig själv.
 
Nej, det ska jag verkligen inte. Jag har ingen anledning att tycka det minsta synd om mig själv.
Jag mår bra, är frisk och till Canada kan jag åka någon annan gång. Precis när som helst.
Det enda som skaver i mitt hjärta är såklart att jag inte får träffa min äldsta dotter. Älskade Andréa.
Hon jobbar som veterinär där borta i Canada, och jag har inte träffat henne på ett halvt år. Sånt känns i ett mammahjärta.
Hon skrev i går till mig, att hon kanske kommer hem till hösten… ”jäkla unge”… vadå kanske!!
 
 

Stefan mår lite, lite bättre för varje dag som går. Av sjukintyget han fått kan jag med mina dåliga medicinska kunskaper utläsa att förutom allmän sepsis (som nu är bättre) har han även ett skov av sin vaskulitsjukdom och därför fått påverkan på njurarna och inre organ. Såklart att man blir sjuk av allt sånt skit…
Jag försöker att ta mig in till min älskade Stefan så ofta jag kan. Buss nummer 5 från Gärsnäs har blivit ett välbekant transportmedel för mig.
Stefan kommer att få stanna kvar där i Lund i alla fall veckan ut … sen får vi se.
Jag måste bara rikta en innerlig tacksamhetstanke till alla som står ut att arbete inom vården. Vita änglar med alltför dåliga löner och de sämsta arbetstiderna.
 
Att man kan bli så stressad av papper. Tänk, de ligger bara helt tyst på skrivbordet och säger inte ett dyft, ändå får de där högarna mig att känna mig besynnerligt pressad.
Jag kan höra Stefans röst i huvudet ”glöm inte att pausa, älskling” …ändå sitter jag kvar och bokför, knappar siffror och sätter in i pärmar… Mer slarvfel än vad jag någonsin gjort förut, men hjärnan är inte riktigt med mig i varje sekund.
 
Micropauser är bra. Jag brukar passa på att gå en sväng i min trädgård. Hälsa på grodorna, sniglarna och bara andas frisk luft.
Förr när jag jobbade i bygghandeln stannade jag till hos någon kollega och sa några ord. Vi tog kafferaster och höll middag. Nu får jag prata med hundarna, lyssna på fåglarna och lukta på blommorna istället. Och jag tror minsann att jag får mycket mer gjort nu, jag är helt enkelt mer effektiv.
 
 
Dagens citat:
 
Man kan inte slockna om man
inte har brunnit.
// Ulf Lundell
 
Jag brinner nog varje dag då, för varevigaste kväll slocknar jag så fort jag lägger huvudet på min kudde.
Idag ska jag se om jag får tillbaka någon krona på min inställda resa. Annars blir jag glad bara av att se att min Stefan bli bättre dag för dag.
Jag hoppas ni gör något och känner att ni brinner lite. Hitta små saker i vardagen som förgyller. Det är det som livet handlar om.
Glöm inte de där micropauserna. Andas!
 
Kram på er och tack för att ni tittar hit.
Annika
 
 
 
 
 
Scroll to Top