älskadeungar

Alla hjärtans dag.

Hejsan.

Mina hjärtans dag.

Idag är det ”Alla hjärtans dag”. En dag som alla andra för mig. Såklart kommer jag ihåg mina kära små hjärtan lite extra idag. Mina töser som står mig närmast i livet. Två av dem är så långt iväg just nu, så emellanåt snörps hjärteroten ihop en smula. En av dem är i Nya Zeeland och den andra är i Alabama. På vars en sida av jordklotet. Såklart är jag överlycklig över att tredje tösen inte är längre bort än i Tomelilla. Men den ena ersätter aldrig den andra. Var och en så värdefull och unik!

Och så har jag förstås lille Tjabokillen. Han var ju faktiskt med senaste gången jag hade tjejerna samlade allihopa här hemma. Som ett litet grodyngel låg han där och grodde i Amandas lilla söta kulmage.

Även om Scott inte syntes så väldigt tydligt då, så nog fanns han där alltid! Tänk, redan har grabben hunnit ”fylla” 4 månader! Livet är f*n i majj ett mirakel.

Jag har ju även ett stort bamsehjärta. Stefan heter han.

Förmodligen firar vi dagen med en vanlig enkel vardagsfika i köket – han och jag. Det är ju faktiskt det bästa som finns. Vardagen. Kanske skrapar vi några triss och hoppas på vinst.

Skulle vi mot förmodan vinna storkovan tar vi ett varv runt jorden och hälsar på Andréa och Emmy i farten. Det vore fantastiskt.

Fast det blir nog som vanligt. En vandringstur på hemmaplan är ju faktiskt rena paradiset det med.

Storekovan för mig är ju egentligen att veta att de alla är friska och mår bra. Och att ibland få besök av en liten Tarzankille, det förgyller vardagen mer än alla pengar i världen.

Dagens citat:

Att umgås med sina vuxna barn är som att återuppleva de bästa stunderna i livet.

Man behöver inte köpa en massa dyra presenter till sina kära. Att komma ihåg att berätta för dem hur älskade de är räcker länge.

Kram Annika

Systrarna Henriksson – mitt kött och blod.

Hej hej
Många vet nog att jag sörjer lite över att inte kunna träffa alla mina döttrar så mycket som jag skulle önskat.
Det finns liksom tomma platser i mitt hjärta som skramlar runt och ekar sorgligt.
Ibland skramlar de där platserna lite extra mycket, nästan så ljudet blir öronbedövande. Som en tom konservburk med några stenar i. Det är ett ljud som bara jag själv kan höra inne i mitt eget huvud. Som om de tomma platserna i hjärtat kräver att fyllas på med något mjukt och skönt.
Det hjälper inte att träffa andras rara ungar. Nej, ingenting kan ersätta mitt eget kött och blod.
Men snart, snart väntar jag hem min yngsta dotter Emmy.
Det är hon som är och jobbar i Australien. Det är andra året hon är där nu. För reglerna är sådana, att om man arbetar inom lantbruk i 90 dagar, så blir man berättigad till ytterligare ett visumsår i landet. Såklart har Emmy och kompisen Matilda tagit den chansen
-snälla Emmy, skicka lite bilder så jag får se hur ni har det. Gärna när du är nerbajsad och dann, det gör ingenting. 
Ja så skrev jag till henne för inte så länge sedan. Inom kort fick jag ett svar tillbaka:
-jag har inga foto där jag är skitig eller full med kobajs … jag borde kanske ta några sådana bilder …
Ja, hon har alltid haft en underbar humor, tycker jag. Precis som jag själv skulle kunnat svara, om jag fått samma uppmaning.
Kanske är det såhär man ser ut när man är ren och nyduschad där borta i Australien, kanske är det inte alls som hon skämtar…
Tusen tack för alla bilder gumman ♥
Min dotter Andréa jobbar sina sista veckor på djursjukhuset i Canada nu, och flyttar snart till Alabama i USA istället. Hennes visum och alla papper är klara. Hon har blivit testad så hon inte ska smitta ner hela de förenta staterna med allehanda smittor såsom rabies och andra hemskheter. Hon är nu godkänd och välkommen dit.
I förra veckan fick jag ett meddelande från henne. Hon gör ju det som hon älskar allra mest i hela världen. Räddar djur. Den här gången var det fyra små söta valpar som hon lyckades rädda vid en svår förlossning. Den första drog hon ut och de andra tre plockades ut genom ett akut snitt.
Min älskade tös, vad jag saknar dig. Men samtidigt gläds mitt mammahjärta när du får göra sånt som du brinner för.
Så har jag min älskade Amanda. Min tvillingsjäl och min stolthet.
Amanda bor ganska nära mig, så henne träffar jag såklart mycket oftare.
Hon jobbar ganska mycket, och har ofta planer och drömmar.
Jag älskar hennes klokhet, som ibland är större än min egen. Ibland är det så skönt att rakt och ärligt få någon annans syn på saker och ting. Det får jag genom Amanda. Fast det händer såklart att även jag vet bäst, för ibland är det ju så att erfarenheten ger en viss kunskap.
Min fina Amanda ♥
Tack för att du finns!
Tack för att ni alla finns, systrarna Henriksson!
Kvällens citat:
En mors kärlek är en kärlek ingen glömmer
Nej, man kan inte ge sina barn för mycket kärlek. Man kan inte uppmuntra eller berömma för mycket.
Det är jag övertygad om.
Att älska och berömma betyder inte att man inte sätter gränser och visar vad som är rätt och fel. Såklart har jag och tjejerna haft ett otal duster sinsemellan. Hårda ord, tårar och dörrar som slagits igen. Konstigt vore det väl annars.
Ha en fin kväll och berätta för ungarna att ni älskar dem!
Annika
Scroll to Top