Hej hej
I fredagsmorse hörde jag bara ett hemskt skrik i trädgården. Det värsta illvrål. Det var min lilla hund Lykke som skrek. Vad det var som hände hann jag aldrig se, mer än att hon och Molly stunden innan var i full färd med ett av sina vanliga små kärleksgnabb och slagsmål.
Lykke kom skrikande och gnyende, samtidigt som hon tog med munnen mot sitt ryggslut och försökte springa från det onda såg det ut som.
Jag undersökte och kände men kunde inte förstå exakt var hon hade ont, eller förstå vad som hänt.
Flåsande låg hon vid min sida hela dagen, och verkade skygga så fort hon tyckte att något närmade sig hennes bakdel.
På kvällen då jag som vanligt skulle lägga henne på rygg i mitt knä skrek hon hjärtskärande rakt ut. Då fick det vara nog. Jag ringde djursjukhuset som direkt sa att det där kunde vara en skada på ryggen, så kom genast in.
Lättad över att kunna få hjälp satte vi oss såklart i bilen och for de tio milen dit.
Väl där verkade där vara en rusch på sjuka djur och där var en farlig röra måste jag säga. Vi anmälde oss i receptionen och satte oss i väntrummet.
Jag och Stefan försåg oss med den ena koppen kaffe efter den andra medans vi väntade. Under tiden for jäktad personal fram och tillbaka. En civilklädd kvinna med handväskan slängandes sprang in och ut bakom disken och slog i pärmar och datorer och verkade både vara anställd och patient på en och samma gång.
Efter mer än två timmar kom en sköterska springandes förbi och fick syn på oss. Hon gjorde en snabb koll på Lykke genom att ta hennes puls och känna en gång med handen över ryggen. Sedan sprang hon vidare med orden att det nog kom att ta en stund ytterligare innan det var vår tur.
Efter ytterligare nästan två timmar kom en ny sköterska. Hon i princip uppmanade oss att åka hem igen eftersom fler sjuka djur var på väg in till sjukhuset. Jag kunde själv göra bedömningen att min lilla Lykke inte var dödligt skadad, men såklart hade jag mer än gärna fått henne undersökt av en legitimerad veterinär och eventuellt röntgad för att bringa lite klarhet varifrån det onda kom.
Jag har full förståelse för att det kan ta tid på akutmottagningar och att livshotande fall måste få gå före. Såklart!!
Men med en befarad ryggskada tycker jag att någon borde ha undersökt min lilla hund. Nu blev det bara en snabb titt på henne i förbifarten när vi satt i väntrummet bland alla andra hundar och hon hade ett adrenalinpåslag som gjorde henne betydligt piggare än hon egentligen var.
Vi beslöt att köra hem och avvakta utvecklingen hemma.
Nu efter ett par dagar är min lilla Lykke nästan som vanligt igen och kanske har Stefan ändå rätt, att det bara var en muskelbristning. Och tur var väl det, även om det förstås är något retligt att han nog råkade ha rätt.
Kanske väljer jag ett annat sjukhus nästa gång, för allt är kanske inte muskelbristningar…
Kvällens citat:
Oro ger ofta små saker stora skuggor.
Ha en fin kväll och var rädda om er
Annika
