Alabama

Ska det vara så omöjligt…

(inlägget innehåller reklamlänkar)
Hej hej
Det jag nu går här och grunnar på, det är något som verkar vara väldigt omöjligt.
Att skicka brev och små presenter till Amerika. Åtminstone till delstaten Alabama där min dotter befinner sig…
Det var i början av september som jag köpte en liten present i Stockholm, åt min dotter Andréa. Inget märkvärdigt eller så, bara något litet som jag tyckte hon kunde behöva och bli glad för. Lite uppmuntran bara.
Ett fint litet handskrivet brev skickade jag också med och så gick jag till ICAs postservice så brevet skulle få en riktigt tulldeklaration och korrekt porto. Allting efter konstens alla regler.
Sedan väntade jag såklart med spänning på en reaktion…
Inte ett knäpp hördes. En hel månad avlöpte och jag hann nästan glömma bort mitt brev…
Då kom plötsligt den söte brevbärare och la det skrynkliga kuvertet i min egen låda…
Brevet var tillbaka på ruta ett.
Efter lite konsultation med min dotter så förstod jag att det hade blivit en siffra fel i adressen. Så hade jag i min tulldeklaration råkat skriva kökstrasor istället för kläder på innehåll… Ja, lite dålig engelska det har jag, det måste jag väl medge, och kanske vill amerikanarna inte ha in en massa trasor i sitt fina land….
Nåväl, dagen efter postade jag på nytt mitt brev och den lilla presenten till Andréa och till Amerika.
Nu har det återigen gått mer än en hel månad, och ännu har ingen post dykt upp i min dotters brevlåda.
Spänningen är oooooliiiidliiiig…
Och vad brevet innehåller … haha .. det ska ju vara en överraskning.
Men det här kan vara en ledtråd:
Inköpsstället är det här.
Kanske ska jag bomba USA med massor av paket innehållande sådana här…. bra pris är det just nu föresten, kanske borde jag bunkra upp…
Min plan var att skicka ännu ett paket med en julklapp nu snart… .men det vågar jag ju inte riktigt om det inte kommer fram …
Men visst kunde man skicka brev till Amerika förr i tiden?? Det har jag ju själv sett på TV, i filmen om utvandrarna, Vilhelm Mobergs serie som gått på TV för länge sedan… fast de kan så mycket på film som bara är bluff, stunt och fimtrick!
Kvällens citat:
Jag ger inte upp.
Jag börjar om!
Ha en underbar fredagskväll och kram på er.
Annika

USA del 4

Destin Florida och Auburn Alabama
Hej hej
Här kommer mitt sista inlägg från min USA tripp tidigare i sommar.
Resan jag gjorde mest för att få möjlighet att träffa min dotter innan hon skulle påbörja sin drygt tre år långa utbildning till specialistveterinär ”over there”.
Våra dagar i Florida spenderade vi så mycket vi kunde på stränderna och vid havet.
Så ljuvligt vackra stränder som var långt över mina förväntningar.
Vi vandrade i den lilla hamnen där fiskarna kom in med sin fångst som genast togs om hand.
Jag njöt av miljön, klimatet och av upplevelsen. Men mest njöt jag av att kunna gå där vid min dotters sida och bara njuta av hennes sällskap.
En kväll köpte vi världens dyraste smoothie och njöt av solnedgången på stranden.
En fest som kostade  mig nästan 400 kronor, vilket var mindre än de Levisjeans jag tidigare köpt på en outlet.
Innan vi skulle ställa kosan mot Auburn och Alabama igen, så stannade vi till och njör ett par ljuvliga timmar på den underbaraste stranden i Destin.
Mina sista dagar i USA fick jag möjlighet att se var min dotter ska göra sin långa utbildning.
Bailey small animal teaching hospital i Auburn.
Precis innan jag skulle flyga hem igen, så fick vi även möjlighet att kika på hennes nya boende.
Som mamma kändes det så bra att få se var hon ska bo och leva.  Att själv ha fått se var hon kommer att befinna sig de närmsta tre åren. Även om hennes pappa för drygt 30 år sedan raskt klippte den navelsträng som förband henne med mig, så är hon faktiskt mitt kött och blod ännu.
Min tös som jag alltid har i mina tankar, tillsammans med hennes två systrar såklart..
Så kom då den där stunden som var värst på hela resan. Avskedskramen innan jag hoppade på en buss mot Atlanta, flygplatsen och mot Sverige igen.
Dagens citat får bli ytterligare än knasig lag de har där i USA:
I Minnesota har man sedan länge ett lagstadgat förbud mot att framföra röda bilar i trafiken på söndagar.
Vill ni se fler inlägg från min USA resa, så finns de här:
Till min älskade dotter vill jag sända mitt varmaste lycka till. Jag vet att du är stark som en liten oxe och envis som en åsna. Annars skulle du inte vara där du nu är …
Samtidigt vill jag påminna dig om att ifall något inte går vägen där borta, så finns alltid ett hem med en öppen dörr för dig här hemma. Glöm aldrig det! Gör vad du kan, men inte till vilket pris som helst. Kram min tös ♥
Ha en fin dag alla som kikat in här.
Kram Annika

USA del 2

Auburn, Alabama
Hej hej
Idag tycker jag att det är dags att fortsätta med ett inlägg om mitt äventyr i USA.
Vår resa gick från Atlanda mot Auburn. Den stad där Andréa nu kommer att bo och leva de närmsta 3 eller kanske till och med 3,5 åren.
På vår resa mot Auburn hade vi planerat in några små stopp.
Första stoppet var Ikea, eftersom Andréa inom en snar framtid var i behov av en ny säng till sitt nya boende.
Men någon säng blev det inte. För en fattig student var det alldeles för dyrt, även om det nu faktiskt var Ikea. Och när Andréa dessutom råkade sabotera en hel order för en helt förtvivlad säljare, ett jobb som tagit honom 1,5 timme att knåpa ihop, ja då insåg vi att det var bäst att vi tyst och stilla avlägsnade oss. Vi smög oss ner på nedervåningen istället.
Med ett paket plastburkar gick vi sedan skrattande ut ur butiken och körde vidare.
Nästa stopp blev på ett stor outletköpcentrum, med massor av välkända märke.
Fast i 40 graders värme så orkade vi liksom inte med att shoppa så väldigt mycket.
Vi körde vidare och efter ett tag passerade vi skylten ”Sweet Home Alabama”.
Vi var i en ny delstat.
I väntan på sitt mer permanenta boende så hyrde Andréa för tillfället ett litet rum hos en vän.
Där bodde också några pälsbollar som såg ut att gilla att ha oss där. Tillgivna och mysiga.
Jag själv hade hyrt ett rum på det absolut billigaste lilla hotellet vi kunnat hitta i Auburn.
Där bodde jag tillsammans med mest mexikanare förstod jag. Stället var slitet och enkelt, men helt ok.
När vi nu råkade befinna oss i Amerika den 4 juli så var det klart att vi skulle vara med och fira deras nationaldag och självständighetsdag. Amerikanarna är själva väldigt stolta över sitt land och många brukar klä sig i landets färger den här dagen. Underbart. Så tycker jag att vi också skulle göra här hemma i Sverige. Fram med fler blågula flaggor och hylla vårt eget land.
Jag och Andréa körde till stadens festplats och deltog glatt i alla festligheterna den här kvällen. Fast deras mat var vi inte särskilt imponerade av. Hamburgare, utan tillstymmelsen till grönsaker eller dressing.
Nästa morgon gick vi på lite upptäcksfärd i Auburn. Den universitetsstad där Andréa kommer att bo och leva framöver.
Det är en vacker stad, där det på somrarna blir galet varmt. Om vi den senaste tiden gnällt över värmen här hemma i Sverige, så måste jag säga att våra vindar är som svala fläktar om man jämför med dem i Alabama.
Ett litet stycke från Auburns innerstad ligger en nationalpark, Chewacla State Park. Ett härligt skogsområde som Andréa blev väldigt förtjust över att ha så nära.
En förmiddag körde vi dit och vandrade i några timmar. Det kändes nästan som hemma. Lite grodor, någon ödla, ja till och med en massa gula kantareller. Vi fick en ljuvlig vandring där, även om det bitvis var lite knivigt för en skruttig tant som jag, med oläkt diskbråck i ryggen.
Om nu skogen och parken påminde lite om vårt kära hemland, så måste jag nog säga att staden inte alls liknade våra städer. Allting var så mycket större.
Inte en enda cyklist eller fotgängare såg jag till. Eller åtminstone väldigt få sådana. Alla körde runt, en och en, i stora bilar… och då menar jag STORA!
Vägarna var även de stora och det fanns drive-in till nästan allting man skulle. Ville man ta ut pengar från en automat, ja då såg det ut som en bensinmack där man körde fram och slapp att kliva ur sin bil. Till och med apoteket hade drive-in.
I de jättestora mataffärerna fanns  förutom kundvagnar även små permobilar som man kunde ta om man inte orkade gå runt och handla. Såklart hade många öppet dygnets alla timmar.
USA del 1 hittar ni här.
Dagens citat får bli ännu en knasig lag från just Alabama:
Det är förbjudet att bära lösmustasch i kyrkorna
eftersom en sådan förklädnad kan orsaka skratt i Guds hus.
Ha en härlig dag.
Det blir det fler inlägg från min USA resa framöver.
Kram Annika

Dags att åka hem.

Hej hej
Nu är jag åter på ”mexikanarhotellet” i Auburn. Det där lilla hotellet med sin ”roliga” hotellfrukost som ni kanske minns.
Om en stund ska jag äta lite av deras frukost innan jag väcker min söta lilla Andréa som också sovit över här. Avsked väntar, men nu längtar jag hem.
Vi hann med ett sista ljuvligt besök på en av Destins fina vackra stränder, innan vi tog oss hit till Alabama och Auburn.
Med mig hem åker min militärbh. Den som Andréa fått låna och som sedan rest världen runt. Kanske har den varit på spionuppdrag hos det kanadensiska flygvapnet … inte vet jag, inte vet jag …. men det finns vissa indikationer på att det kan vara så ….
Men nu kommer den alltså hem igen och killarna på P7: s förråd kan andas ut.
Nu ska jag krama Andréa hejdå, gråta och snörvlar på vägen hem.
Men det ska bli skönt att komma hem. Till min älskade Stefan, mina hundar och katter, men också till någon doktor… tror jag att jag måste….
Från att kissat taggtråd har det nu även fått den vackra färgen av blodapelsin. Mina egna husmorsknep behöver kanske lite proffshjälp, så vi får se om det finns läkare där hemma som vill hjälpa…
Dagens citst:
Lyssna på äldre människor,
inte för att de alltid har rätt,
utan för att de har större erfarenhet
av att ha fel.
Ha det gott all och kram på er.
Annika

Den bruna maten.

Hej hej.
I går utforskade vi staden Auburn. Staden som ska bli min dotters hemvist de kommande tre åren.
Allting verkar fint och bra här och platsen är verkligen vacker. Hon kommer att få det bra här.
Men maten …. usch säger jag bara.
Det verkar som om alla bara äter vitt, fluffigt bröd och hamburgare här.  Och som Andréa sa, färgskalan på all mat går i brunt och beige.
Som frukosten på det lilla motell jag för tillfället bor på …
Ja jag hade verkligen sett fram mot en sådan där överdådig hotellfrukost ni vet som man kan njuta av i evigheter.
Jag blev gruvligt besviken.
Maten var uppdukat i receptionen och vid de andra borden satt bara mexikanare. Jag blev grundligt utstuderad av dem alla, som om jag i min gröna sommarklänning kom från en annan planet.
Fast det är ok här för mig. Hotellet är ett av de billigaste och jag får kaffe och tak över huvudet. Det är helt ok. Allting är hutlöst dyrt här i Alabama och på alla priser läggs det till tax, dricks och gud vet allt. Dyrt, dyrt!!
På lunchen igår ville vi äta något annat än en fettig hamburgare.
Suschi blir väl bra, tyckte Andréa. Nu gillar jag inte rå fisk och ris, men tänkte att där nog fanns annat.
Men jag var som alltid lämnad åt mitt öde när jag beställde min mat…
-mamma, du måste ju lära dig engelska någon gång, sa Andréa  vresigt när jag inte förstod någonting på min meny… ingen hjälp att hämta där förstod jag, som för en stund tänkte på vem som lärt henne att äta med kniv och gaffel…
Det var bara för mig att i smyg googla upp några ord på telefonen som jag hade i knäet.
Under tiden förde hon själv en lång konversation med kyparen om sin egen planerade måltid på ett språk som inte alls lät som den skolengelska jag fått lära mig. Varannan stavelse liksom försvann ner i halsen på dem. Nej, engelska kan de då inte prata här det kunde jag minsann höra!!
Så kom då min mat in… En liten skål isbergssallad och en skål buljong. Som vi skrattade!!!
Fast sen fick jag även in grönsaker som var friterade och faktiskt ganska goda. Jag hade bara lyckats beställa någon slags förrätt.
På kvällen for Andréa ut med sina nya kolleger för en grillkväll utanför Auburn och jag fick ladda för en hemmakväll på hotellet med mexikanarna. Chips, ett par cider och rostade mandlar.
Dagens citat:
Alkohol, choklad och jordnötter.
Vem behöver mat?
Man måste helt enkelt ta skeden dit man kommer.
Hoppas ni alla har det bra. På mig väntar nya äventyr, men först en ny hotellfrukost.
Kram Annika
Scroll to Top