Hejsan
I förra veckan kom min lilla söta mellandotter hit med sin hund och sin kudde. Vi skulle ha kvalitetstid, hon och jag.
Åhhh, jag älskar de stunderna när döttrarna kommer hit. När de hinner landa och känslan av vardag sakta smyger på. När det där vana och hemtama får ta plats och känslan från då de var små bara finns där igen.
Jag smög som vanligt ut när Amanda ännu sov, när det blivit tillräckligt ljust för att springa min runda och fylla kroppen med härliga endorfiner.
När jag kom tillbaka var det bestämt att vi skulle ha en härlig, nyttig långfrukost.
Nybakta nyttobullar stod på schemat.
Våra nyttobullar skulle bestå av havregryn, kesella, morötter, proteinpulver …
Alltså inget socker eller vetemjöl, som numera är riktigt onyttiga produkter har jag förstått. Jag letade fram ett proteinpulver från en period då jag velat gå ner i vikt och drack shakes istället för lunch. Det fick duga, även om det stod att det hade varit bättre kvalitet på det där pulvret förra sommaren.
Det skulle bli jättegoda bullar försäkrade min söta dotter Amanda mig, hon visste, för hon hade gjort dem förut.
Det började lukta ljuvligt i köket. Sådär som det gör när man har något riktigt gott och smarrigt i ugnen.
Jag tände ljus och dukade fram pålägg och annat tillbehör. Vid köksön skulle vi sitta, det är mysigast när man bara är två som ska äta långfrukost.
Hundarna följde intresserat varenda steg vi tog i köket. Sådär som de alltid gör när det vankas goda grejer. Hoppfullt försäkrade att det kommer att spillas smulor på golvet.
Jag tror att något gick snett med våra nyttobullar. Om det berodde på att proteinpulvret var aningens för gammalt, eller på att något annat blivit galet, det vet vi inte riktigt. Men särskilt goda blev de inte, de där nyttobullarna.
Vi skrattade lite, sedan valde vi båda att äta av den härligt goda kavringen istället. Den som jag skurit upp och lagt vid sidan på brödfatet ifall nyttobullarna inte skulle räcka till.
Vi fick en så väldigt mysig frukost i alla fall. Jag hade plockat fram den sista av Mandelmanns marmeladburkar som jag hade gömt i mitt skafferi. Även den hade passerat sitt bäst före datum, men där var alls inget fel på den. Underbart god var den, tillsammans med en kittost från ett lokalt gårdsmejeri.
Vi satt där och åt och njöt i nästintill en evighet.
Den lilla bortskämda hunden Snowie, fick nästan komma ändå upp på bordet.
-Hon är en prinsessa, sa min dotter, som ursäkt.
Dagens citat:
Att veta vad som är sant har begränsat värde.
Att känna vad som är sant går djupare.
Att leva efter det som är sant är det enda
som gör någon verklig skillnad.
Ha det gott.
Kram Annika
