Hej, det är jag som är Annika.

Hejsan.
När jag började blogga för snart 3 år sedan så hade jag fem trogna läsare. Det var mina tre barn, min moster och ibland min käre make. Som mest hade jag då 4 stycken som tryckte på ”gillahjärtat” och det gjorde mig sååå glad. De känner mig allihopa ganska bra, så någon presentation har liksom aldrig behövts.
Men den senaste tiden har jag förstått att mina läsare ökat i antal, vilket nu gör mig så glad, stolt och smått mallig också.
Därför tänkte jag att det kanske var på tiden att jag presenterade mig lite bättre.
Jag heter alltså Annika. Jag är 52 år gammal och bor i en liten sommarby på Österlen, ett fritidsområde som heter Gyllebo.
Jag är född och uppvuxen på Christinehof.
Min familj bestod av min pappa som var skogvaktare, min mamma som var kokerska och min lillasyster som var fyra år yngre än vad jag var och det är hon ju fortfarande.
Redan som barn älskade jag djur. För mig var djuren meningen med livet.
Jag gick i skolan som alla andra. På gymnasiet studerade jag på ekonomisk linje i Kristianstad.
Drygt 20 år gammal började jag jobba i en bygghandel. Jag vantrivdes så förfärligt och om #metoo funnits på den här tiden så hade min dåvarande chef hängt löst, det vill jag lova. Men sådär kunde man inte sluta så fort man fått ett fast arbete, tyckte min käre far. Då blev man kallad för hoppjerka och sedan ville ingen annan anställa en ….  På den tiden var de det värsta som kunde hända. Man skulle ha fast arbete och börja pensionsspara. Livets stora mening på den tiden. Jag bet ihop och fick skinn på näsan på kuppen.
Ganska snart fick bygghandeln nya ägare, jag började trivas och kom att älska mitt jobb.
Efter 25 år sa jag upp min fasta tjänst, och då av helt andra anledningar. Någon hoppjerka blev jag aldrig.
Åren på ”Rosenguistas” (numera XL Hans Anders)  kom att ge mig några av mina finaste och roligaste minnen i livet.
Jag har tre underbara döttrar som alla ger mig så mycket kärlek och lycka i livet.
Andréa, som är den äldsta av mina döttrar, är utbildad veterinär och jobbar i Canada just nu.
Hon är jordnära, smart och har alltid tusen tokiga planer på gång.
Min mellandotter, Amanda, är utbildad undersköterska och hudterapeut och hon jobbar med barn med särskilda behov sedan många år tillbaka.
Amanda har en stor portion av medkänsla och empati, hon är klok, rättvis och kan ibland vara lite blyg.
Yngst i skaran är Emmy. Just nu är hon för andra året i Australien där hon varvar jobb och upptäcktsresande.
Emmy är den av mina döttrar som mest går sin egen väg. Hon är en duktig skribent och fotograf, och hon är den som alltid får mig att skratta när jag egentligen vill gråta.
Sedan snart 18 år lever jag tillsammans med min stora kärlek, Stefan Hantverkarn. Ja, det är så han kallas och så heter också vårt byggföretag som vi tillsammans driver här på Österlen.
Det var alltså han som var anledningen till att jag slutade mitt jobb efter 25 år.
Jag gifte mig helt enkelt med min största kund och fick ett nytt jobb på kuppen. Jag sa upp mig på XL och blev deras kund istället.
Personen Annika
Som person är jag ganska glad och positiv, nästan jämt. Jag brinner för mental träning och tankens kraft.
Jag älskar att prova på nya saker och att lära mig nya grejer. Samtidigt är jag en person som fort tröttnar och lätt blir uttråkad. Jag hatar att tävla men älskar att vinna. Jag är ordningssam och plikttrogen.
Jag är född i Tvillingarnas tecken och det säger ganska mycket om mig. Jag är som två sidor av mig själv. Som ett mynt. Jag är både social och ensamvarg. Jag är glad och ytlig, men ändå djup och tänkande.
Ja lite som sött och salt. Gott och blandat helt enkelt.
När jag inte jobbar så lever jag för mina djur. Tre hundar och två katter.
Jag älskar att vara ute i naturen. När jag är ute i skog och mark mår jag som bäst.
Ett stort intresse för mig är fotografering.
Jag älskar att ta bilder när jag är ute och för något år sedan skickade jag in en bild på en nyckelpiga till en tävling i ett TV program. Jag vann! Sedan dess har jag inte skickat in fler bilder. Det var liksom bra så.
Jag är även hundförare i ett insatsförband i hemvärnet.
Det är något av det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Det har gett mig så mycket. Det har gett mig insikter om mig själv och min kapacitet, nya underbara vänner och en stärkt självkänsla.
Det är inte utan att jag är lite smått stolt över den där Annika som då vid dryga 45 år satsade på att klara av att utbilda både sig själv och en hund, på egen hand och nog till familjens stor förvåning.
I samband med min militärutbildning så var jag ju smått tvungen att träna upp min egen kondis också.
Det där har medfört att löpning har blivit en del av mina vardagliga rutiner, och jag har kommit att älska det.
Mer om just det kan man läsa om här.
Det var lite om mig och vem jag är, och lite om vilka som är min familj.
Då, när jag började blogga var jag lite osäker och visste inte riktigt om jag skulle våga skriva något över huvudtaget. Asch, sa min ena dotter – gör det på ditt vis mamma … och så har det fått bli.
Min blogg passar förmodligen inte in i någon särskild kategori överhuvudtaget, men det gör inte jag själv heller. Jag hatar när saker ska delas upp i fack. Varför svart eller vitt när det finns så många underbara nyanser däremellan?
Jag vill hälsa er alla som kikar in här, hjärtligt välkomna och tacka er för att ni tar er tiden att titta in och läsa.
Dagens tänkvärda:
Om du visste hur starkt dina
tankar påverkar dig
skulle du aldrig våga tänka
något negativt.
Ha en fin dag.
Kram Annika