Hejsan.
Det var en sådan fantastisk upplevelse att delta i tjejmilen i Stockholm igen.
Det är en folkfest med ren och skär glädje. Glada kvinnor i alla de färger och former, alltifrån gammal till ung.
Att jag skulle kunna delta i år var inte alls någon självklarhet.
Då när vi anmälde oss så kände jag mig stark och hade precis kommit igång igen med löpträningen efter ett eländigt diskbråck.
Strax efter jag betalt vår anmälningsavgift slog ryggen till igen och knockade mig fullständigt. Jag och min dotter bestämde att vi skulle se tiden ann och våra förhoppningar var att jag åtminstone skulle kunna resa till Stockholm och njuta ändå. Vi höll tummarna för att jag skulle vara i sådant skick att jag skulle kunna åka med, så skulle Amanda springa sitt lopp.
Allting gick så mycket bättre än vad jag hade kunnat drömma om. Såklart hade jag förberett mig, och jag hade inte deltagit om jag riskerade att det skulle komma att förvärras genom att jag var med. Mentalt stannade jag kvar i min egen ”bubbla” och tänkte medvetet på att inte dragas med alla andra i deras tempo.
För Amanda var det hennes första tjejmil och hon var såklart lite extra nervös den här dagen..
Laddade med lite reklammössor på huvudet och nummerlappar på brösten gav vi oss ut i Stockholmsvimlet. Tillsammans med 25.000 andra tjejer samlades vi på Gärdet för att springa vårt lopp – en härlig tjejmil.
Såklart står det Stefan Hantverkarn på våra kepsar!! Stefan, vår störste supporter som hejade på oss hemma från soffan i Gyllebo på Österlen.
På Österlens stafettmara tidigare i sommar hade Hyrtoaletten ett lag som de döpt till det fyndiga namnet ”Nöden har ett lag”.
Här uppe i Stockholm var nöden ganska stor och köerna väldigt långa till de blå små hemlighusen …
Men om de hade något eget lag det förtäljer inte historian…
Vi startade i grupp 8. Både jag och Amanda kom i mål på hyfsade tider, tyckte vi själva i alla fall.
Jag kom in på tiden 74 minuter och Amanda sprang på 68 minuter.
Det är ok, för nu kan det liksom bara bli bättre framöver.
Målet för mig var 60 minuter, men mina förutsättningar ändrades drastiskt och utifrån dem så är jag så himla nöjd.
Allting är relativt såklart, men vi är båda så himla nöjda med oss själva.
Jag, för att jag kunde springa överhuvudtaget och Amanda för att hon överlevde…
Såklart hann vi med en massa annat kul också när vi var en hel helg i Stockholm. Det ska ni få läsa mer om i senare inlägg här på bloggen.
Nu planerar vi för tjejmilen 2019. Då hoppas jag få med även yngsta dottern Emmy, vilket inte hördes alltför omöjligt.
För det krävs såklart träning, och jag har redan nu tänkt ut att vi kan ha ett träningsläger i USA. Träningslägret kan vi ju sedan avsluta i New York den 8 juni med tjejmilen tillsammans med alla mina tre töser. Visst hörs det som en fantastisk plan??!!! Alltså jag kan ju räkna ut grejer …
Dagens citat:
Talang är en myt – alla kan bli bäst!
Alla kan bli den bästa versionen av sig själv. Kämpa alltid för det. Att göra saker och ting efter sin bäst förmåga, med sina egna personliga förutsättningar.
Ha det gott och kram.
Annika
