juli 2018 – Sida 5 – Gylleboannika

Lite mer svensk i Atlanta.

Hej hej.

Jag tänkte bara kika in här med en liten uppdatering från mig i Atlanta.

I går letade vi upp ett ställe där man både kunde äta frukost och kolla på fotbollsmatchen på storbilds TV.

För just igår kände vi oss lite mer svenska än vanligt.

Att åka genom Atlanta med Andréa i hennes lilla bil, ja det är en skräckblandad upplevelse. Det går fort som fan och man ”får” köra mot rött ljus säger hon…

Vi hittade fram till ett lite mer tvivelaktigt område, där vi togs emot med stora leenden och en fantastiskt god, men fettdrypande frukost.

På andra sidan gatan låg en marijuanabutik och en tatueringstudio och utanför låg människor som inte brydde sig nämnvärt om fotboll tyckte jag. Vi höll oss förmodligen inte i Atlantas finaste kvarter…

Men till vår stolthet så vann ju som bekant Sverige och vi susade sedan vidare. Andréa vid ratten och jag hållandes hennes GPS i ett krampaktigt grepp.

Vårt första mål för dagen var att besöka en utställning om vad det färgade folket fått utstå här i sydstaterna och de mänskliga rättigheterna. En tung och gripande utställning som fick oss att sedan välja det stora akvariet, trots att vi båda hatar att djur hålls i fångenskap.

Efter en hel dag med alla sevärdheter så stannade vi vid en mataffär och för sedan åka ”hem” för att laga till lite sundare mat.

Vi bor hemma hos en tjej som heter Rachel och som hyr ut några rum i sitt hus. Det är spännande och betydligt billigare än hotell.

Idag drar vi vidare, mot nya äventyr.

Dagens citat:

-Mamma, hur känns det att ha världens bästa barn?

-Jag vet inte, det får du fråga mormor.

Hoppas ni alla har det gott.

Kram från mig.

Annika

Lite mer svensk i Atlanta. Läs mer »

Framme i USA.

Lämna en kommentar / Resor / Av Annika Olsson / 3 juli, 2018 / Allmänt, Atlanta, Flygresa, USA / 1 minute of reading

Hej hej.

Så kom jag då fram till slut. Till USA, till Atlanta och till min dotter.

Efter en försening som skapade onödig spänning hann jag precis med planet i Boston mot Atlanta.

Jag har blivit lite av en expert på att tränga mig fram i de miljontals serpentingångarna som finns på amerikanernas flygplatser.

Men efter nästintill ett dygn på resande fot, lite onödig spänning och många Walt Disney filmer så slängde hon sig runt min hals – min älskade dotter Andrea.

Mina övriga döttrar följde mina strapatser med spänning på snappen…

Snart är det morgon här och vi ska ta oss ann dagen.

Andréa sover än och jag får se hur jag ska våga väcka henne… hon har ju ett morgonhumör som en vresig tiger.

Dagens citat av mig själv:

Det går att charma amerikanska gränspoliser.

Med ett leende, blå ögon och en charm likt Goldie Hawn

kommer man långt.

Ha en härlig dag och kram på er.

Annika

Framme i USA. Läs mer »

Hejdå på ett tag.

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj / Av Annika Olsson / 2 juli, 2018 / Allmänt, onmyway, påvägtillälskaddotter, resklar / 3 minutes of reading

Hej hej

Andréa hade inte hunnit vara där i USA mer än i tre dagar förrän hon var uttråkad och ville ha sällskap. Hennes residency startar inte förrän i mitten av juli så därför blev det ju lite tid över för att träffa mig.

-mamma jag har två veckor över ifall du vill komma, sedan lär det dröja tre år innan jag har tid…

Såklart kunde jag inte låta bli att boka biljetter!

Kanske är det någon som minns förra sommaren då jag köpt flygbiljetten till Canada. Den där gången då jag fick ställa in min resa pga Stefans sjukdomsfall. Inlägget hittar ni här.

Den här gången hoppas jag att allt fungerar och ingen blir sjuk eller skadar sig. Jag har i alla fall förberett så gott jag kunnat och ser verkligen framemot de här dagarna tillsammans med min dotter.

Här hemma huserar ju Stefan och han kommer förmodligen att få god uppbackning av de andra systrarna Henriksson. Så huset lär inte att bli tomt och öde i första taget. Det ska nog fungera hoppas jag.

På jobbet har jag förberett så mycket det bara går och jag får passa på att önska alla mina underbara arbetskamrater en riktigt skön semester.

Jag har pussat adjö till huset alla djur, fyllt skafferiet med djurmat, köpt hem förnödenheter till Stefan och instruerat honom i konsten att hålla liv i växter. Jag har bett katterna hålla sig i skinnet, småhundarna att inte kivas och Johnny att sluta upp med sina tonårsfasoner.

Nu få Gyllebo klara sig några dagar utan mig.

Hur det kommer att bli att blogga den här tiden, det vet jag inte riktigt.

Min förmåga att hantera sådana där saker via telefonen har en viss begränsning. Ni förstår, orden blir inte alltid som man tänkt. Min syn är dålig och fingrarna lite för klumpiga.

Jag minns en gång när jag skulle skriva till min dotter och önska att hon skulle få kul på kvällen…. senare insåg jag mitt misstag när jag förstod att det stod något helt annat i sms:et jag skickat till henne…

-men mamma!!!! kom det snabbt som svar från den generade dottern.

Jag ska åtminstone försöka uppdatera lite grann på min instagram, och även på instastory.

Ni är välkomna att följa mig där. En liten symbol som länkar er dit finns här någonstans på bloggen. Hittar ni inte symbolen så heter jag gylleboannika även där.

Men snälla ni, ha överseende med min stavning den här tiden … kanske kan den ge anledning till några skratt, vem vet …

Såklart ska jag försöka göra små inlägg på bloggen, men tillsammans med Andréa och hennes nyinköpta ”skruttibangbangbil” så vet man aldrig var i USA vi hamnar … kanske långt ute i buschen utan internetsändning…

Nu måste jag slänga ner det sista i packningen för NU KÖR VI!! Mot Kastrup, Amsterdam, Boston, Atlanta … och sen vet man aldrig…

Dagens citat:

Det är bättre att nötas ut än att rosta bort.

Ha det så jättebra och en stor bamsekram ifrån mig.

Annika

Och var nu rädda om er.

Hejdå på ett tag. Läs mer »

Vår självhushållning.

Lämna en kommentar / Hemma hos mig., Trädgård / Av Annika Olsson / 1 juli, 2018 / Allmänt, odlingitunna, potatisodling, självhushållning, vinpotatis / 2 minutes of reading

Hej hej

Ikväll måste jag ju visa er hur det gått med min självhushållning här i Gyllebo.

Kanske minns ni hur jag blev inspirerad till att odla potatis i tunnor av min vän och fotvårdare Lise. Inlägget om när jag satte mina potatisar det kan ni hitta här.

Såklart var det med stor spänning som jag skördade potatisen i min första vintunna. Och kolla bara. En hel gryta mandelpotatis fanns det i en enda tunna.

Från en annan vintunna knipsade jag av lite plocksallad. Den hade på ett kick växt sig stor och kraftig. Och när det nu blev en ny tunna ledig passade jag på att strö ut nya salladsfrön där. Kommer det så kommer det, tänkte jag.

Jag spolade av mina potatis och satte dem på spisen. Ute på grillen hade Stefan laddat med karréskivor av egenhändigt skjutet vildsvin. Eller grishalskotletter som vi säger här i Skåne. Oavsett namnet så är det våldsamt gott.

Smått bekymrad kikade jag in i orangeriet till mina tomater. Inte många, inte stora … i alla fall inte på långa vägar så frodiga som Mandelmanns. Fast snart så kan jag skörda den första lilla tomaten.

Middagen fick klara sig utan tomater den här gången och föresten så har jag inom kort den första mogna persikan i min trädgård. Det kommer att bli en perfekt efterrätt.

Med min härligt röda fläderblomssaft så blev det en smakrik och god ”självhushållaremiddag” i Gyllebo. Inga tillsatser, inget sprutmedel, kött från ett lyckligt djur och så fantastiskt gott!!!

Kvällens citat:

Innan du sätter upp personliga mål,

ta reda på vad du längtar efter.

Ha en fin kväll och kram på er.

Annika

Vår självhushållning. Läs mer »

Sommarpremiär på Österlen

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 1 juli, 2018 / Allmänt, Djupadahl, mandelmanns gård, rörumpåösterlen / 4 minutes of reading

Hej

I helgen slog familjen Mandelmann åter upp portarna till sin fantastiska trädgård.

Jag vet egentligen inte vad det är med den här trädgården som gör så gott i min själ, men någonting är det.

Man kan besöka många olika fantastiska visningsträdgårdar runt om i vårt avlånga land, men just här är det något som vidrör själen tycker jag. Det är som om familjen lyckats hitta meningen med en trädgård och en gård. Här får alla sinnen sig en rejäl dos av intryck. Sådär som vi människor mår så himlens gott av.

För mig är det särskilt alla djuren som skapar min må-bra känsla.

Som liten flicka drogs jag till platser där det fanns djur. Vilka slags djur spelade ingen som helst roll. Jag älskade dem alla och jag var aldrig rädd för något då. Jag älskade allt från den stora tjuren till den lilla kycklingen, allt från de smutsiga grisarna till de fisförnäma katterna. Jag älskade helt enkelt allt levande.

Och precis så är det här hos Mandelmann. Djuren lever sida vid sida med människan i en skön harmoni. Det är det som gör hela gården och trädgården levande tror jag. Mångfalden av alla sorters djur och växter tillsammans. Berikande, eftersom allt är skapt för att finnas. Inte uppdelade i en jättestor produktion, utan alltihop på samma lilla farm, precis som här.

I en samklang som allt är menat.

-ditt stammiskort från i fjor gäller än några dagar, sa den unga söta flickan i inträdet, när jag stack fram mitt visakort för att betala för ett nytt säsongskort.

-välkommen in, sa hon sedan med ett brett leende och öppnade den hemmagjorda, roliga entrégrinden.

Ja, såklart kände hon igen mig. Jag som varit på gården så många gånger att till och med grannarna börjat lägga märke till mig.

Jag stack mina bara fötter ner i den mjuka fårullen. Ullen som jag tror att Marie lägger ut för att förhindra sniglarnas framfart. Ljuvligt.

Efter veckans intensiva arbete med mina papper så var det som om all stress bara rann av mig och ner i den mjuka ullen under mina fötter.

Trots att parkeringen upp på backen bakom gården var fylld av bilar, och jag insåg att det för dagen var fullsatt med besökare. Trots det så var det som om trädgården slukade dem alla och gjorde dem tystare och mindre bullriga. Lite samma egenskap som det är att gå in i en kyrka. Man går in fylld med respekt och man visar hänsyn.

Ofta drog jag på smilbanden när jag spankulerade omkring där. Små finurliga uppfinningar. En del fula, andra genialiska. Förmodligen Gustavs påhitt, tänkte jag. Gustav som jag i likhet med många andra, fått lära känna genom de underbara TV-programmen.

En del tycker att han verkar tramsig, men jag tror att han har hittat hela hemligheten med livet. Han har kommit på vad som gör livet för honom så roligt att leva. Om vi alla kunde finna den glädjen, då skulle många doktorer få söka sig andra yrken tror jag. Jag tror livet handlar om att skratta och få vara lite tramsig, precis som Gustav.

Jag såg honom jobba med vattenkrassen borta vid dammen. Av respekt la jag undan min kamera när jag mötte honom och pratade istället några ord med honom. När jag gick vidare såg jag hur alla ankorna följde honom på en lång ”gåsarad”. Jag log och jag kunde inte låta bli att knäppa en bild på det lilla följet.

Borta i dammen plaskade resten av ankfamiljen glatt runt och på båten stod en yr höna och trodde nog för stunden att även hon var en anka.

I grönsaksfältet låg Marie och lukade ogräs, och borta vid vinbärsbuskarna tjuvade ankorna av de röda bären som redan mognat. Skränande vaggade de iväg när jag kom gående med siktet inställt på den stora tomatdjungeln.

Detta ljuvliga tomatväxthus som finns här på gården.

Jag tänkte lite skamset på min egen odling hemma i Gyllebo. Knappt några tomater och långt ifrån så här stora och kraftiga. Fast sedan så ändrade jag mig, och tänkte att i jämförelse med tidigare år, då jag inte haft en enda tomatusling, så var det ju en klar förbättring för mig.

Sedan gick jag länge och njöt, inspirerades och stal idéer.