Kära Blogg
Aldrig någonsin är det så vackert i vår natur som vid soluppgången. Att ha möjlighet att få uppleva detta varje morgon är en gåva.
Just den här morgonen öste regnet ner. Vår lilla väg i Gyllebo blev nästan helt översvämmad. Men så, som genom ett trollslag, upphörde regnet och solen tittade fram, alldeles lagom tills jag och mitt gänget var redo att ge oss ut.
Min dag rullade på nästan som vanligt. Värken envisades med att vara snäppet värre igen, och jag hoppas att jag snart ska komma till någon doktor som lyssnar och försöker knäcka koden … Själv tycker jag att jag är en god lyssnare. Vid förra läkarbesöket till exempel. Då lyssnade jag tålmodigt på min doktor när hon berättade att hon minsann också haft en tandfraktur, dock inte ända upp i bihålan som min, men hon hade minst lika ont kunde jag förstå. Jag lyssnade på vilka smärtpiller hon i panik hade stoppat i sig under natten, de som senare gjorde att hon börjat kräkas blod. Stackars min doktor, hon behövde nog prata av sig för det tar på krafterna att ha ont.
Nåja, jag tog lite extra hand om mig den här dagen. Njöt av tända ljus, njöt av min amaryllis som börjat slå ut och de tappra uteblommorna som inte fattat att årstiden nu kallas vinter.
Lilla ”Storebo” börjar se ut som sig själv igen, och det är skönt. Snart kan en massa saker stoppas undan där.
I orangeriet kärleksbombar pelargonierna mig med sina blommor i alla dess färger.
Så är vårt Baskehus nästan så gott som sålt. Lyckost de som får bo där. Ett underbart gediget hus, som andas byggteknik ”på riktigt”. När en reporter från TV4 var där för att göra ett inslag om vårt inbrott, sa han bara wowww, när han steg in om dörren. Man kan liksom känna skillnaden på ett hus som är uppmurat sten för sten och på ett kataloghus som kommer färdigt vägg för vägg. Det är som natt och dag.
Jag hade så gärna själv bott i ett sånt hus.
Åhhh vad jag längtar till nästa vecka. Då ska det bli koncentrationsläger i Gyllebo!!!
Nej, nej inget sånt där med gasugnar och så. Utan ett läger där man kan koncentrera sig.
Det är Andréa och henne studenkamrat som behöver någonstans att vara för att i lugn och ro arbete med sitt stora veterinärprojekt (om penisbakterier). Jag längtar efter lite liv och rörelse i huset. Jag måste förstås vara tyst, det är egentligen det enda som kommer att bli ett problem.
Välkomna tjejer.
Dagens kloka ord:
Nu när vi har lärt oss flyga som fåglar genom luften, och dyka i haven som fiskar återstår bara en sak,
att lära oss leva på jorden som människor.
Kram och Hejdå Bloggen
.