Kära Blogg
Jag måste börja med det bästa på hela min dag. En oväntad blomma från en kär vän.
Ja, jag fick en underbar amaryllis av en kär ”gammal” vän. Och nu menar jag inte att vännen är gammal, utan att vår vänskap funnits väldigt länge.
Tack fina goa Kerstin, du lyste upp min dag.
Såklart var jag och hundarna ute i skogen direkt på morgonen. Det är liksom rena cirkusen innan vi är påklädda, riggade och klara för att ge oss ut. Så mycket förväntan och glädje, bara över en runda i skogen. Mina älskade hundar har lärt mig, att ”känner man glädje för det minsta, känner man också glädje för det mesta”.
I skogen hade nästan alla löv nu blåst av och fallit till marken. Jag vet att de flesta människor är gladast så länge snön håller sig bort … fast jag håller tummarna i smyg för att det blir en riktig vargavinter. I hemlighet älskar jag snö.
Fredagen den 13:e fick bli en riktig mysdag. Stackars Stefan kom hem med ett njurstensanfall, så för hans del blev det ett pendlande mellan att dricka tranbärsdricka – pinka – vila på soffan.
(i skrivande stund kan meddelas att stenen är utpinkad och porslinet i toalettstolen höll)
Jag har åter tagit upp min sjukgymnastik. Då det inte gör varken någon nytta eller verkar göra mer skada, så tänkte jag att jag fortsätter med de övningar som känns ok och inte gör mer ont. Lilla Molly älskar gymnastik. Gör jag plankan så ligger hon under mig och gör också någon form av plankan. Gör jag kissande hunden, står Molly på min rygg, och jag får vara glad att inte hon också gör detsamma.
För att ha lite bevis att komma med om någon näsvis doktor skulle ifrågasätta min trovärdighet så dokumenterar jag det helt enkelt här.
Håll tillgodo med ”atlet-annika” …
Dagens kloka ord:
Knacka inte på möjligheternas dörr. Sparka in den, le och presentera dig.
Kram och Hejdå Bloggen
