Kära Blogg
Den här morgonen vaknade jag av en vinande vind utanför fönstret. Det var ett sånt där härligt väder som jag älskar att springa i. Jag skuttade upp ur sängen … nåja, skuttade och skuttade …. jag tog mig ur sängen och tänjde ut kroppen lite efter lite.
Jag och hundarna började med vår skogspromenad, men sedan kunde jag inte motstå springsuget längre. En nätt, lugn tur runt sjön unnade jag mig den här dagen.
Jag har kommit på ett knep som gör att jag får mindre ont i ryggslutet när jag joggar. Jag tänker mig att jag har en femkrona instoppad mellan skinkorna, som jag liksom måste knipa fast där hela tiden som jag kutar på. Med rumpan spänd som hos en kroppsbyggare blir det betydligt mindre tryck på ländryggen och gör därför inte särskilt ont i ryggen när jag småjoggar.
Oroa er nu inte, jag har alltså ingen riktig femkrona uppstucken där i ändalykten, så ni kan lugnt fortsätta att använda och handskas med mynt även i fortsättningen.
På eftermiddagen var jag bjuden till min syster Görel på seans. Vi var ett gäng glada damer i vår bästa ålder, som den här dagen skulle få vägledning av våra andar, hjälpare, vägvisare, änglar eller vad man nu väljer att kalla dem. En rar kvinna vid namn Christel Wallesjö, var vårt medium och vår länk till andevärlden den här eftermiddagen.
En efter en fick veta lite om sig själv, lite om vad som komma skulle i livet, eller något som deras döda släktingar ville ha sagt. Christel förmedlade saker som liksom poppade upp om var och en av oss. Ja, det funkade häpnadsväckande bra. Alla nickade igenkännande, log och rodnade lite när påståendena liksom föll på plats och stämde på pricken … ja, alla utom på mig då förstås. Mina ”kanaler” var stängda och igenbommade. Ungefär som om mina änglar och demoner satt upp vägspärrar med lösenord och stränga gränskontroller. Obehöriga äga ej tillträde. ”You have no license.” …. Kanske var det jag själv som stängt vägen, inte vet jag.
Vad Christel däremot kunde säga om mig, var att den så populära KBT träningen som alla människor pratar om och genomgår nuförtiden, har jag liksom medfött och tränat mentalt har jag nog alltid gjort på mitt eget vis. Fast det där visste jag egentligen redan.
Vi hade i alla fall en trevlig eftermiddag med en massa småprat om stort och smått.
Tack syster Görel, Christel och alla andra sköna damer. Tack även till pågarna i köket.
När jag kom hem satte jag mig under mitt krucifix med Molly och min gamla bibel för att ta mig ett snack med mina strejkande änglar.
Samtidigt passade jag på att skänka en tanke till alla offer i Paris som den här dagen drabbats av en ofattbar terrorattack. Så totalt meningslöst våld.
Stefan stöttade under tiden vårt blå-gula fotbollslag som hade den tunga uppgiften att vinna över Danmark, vilket var precis vad de gjorde. Grattis till våra fotbollskillar.
Men vad tycker min danska illegala flykting om det fotbollsresultatet – ingen som vet, ingen som vet?
Dagens kloka ord:
Den enda garantin för att alla ska få fortsätta leva, är respekten för livet, respekten för ens medmänniskor och respekten för de som är annorlunda än en själv.
En extra stor kram och Hejdå Bloggen
