Sista dansen.

Kära Blogg
Min tidiga morgonvandring gick till en plats som ligger mig extra kärt om hjärtat. En plats där jag har tusentals minnen från. En plats som är så underbart vacker. Alunbruket i Christinehof. Fast när jag var liten kallade vi alltid det här stället  för ”Karen”. Jag hade kanske inte så många kamrater när jag växte upp, men jag hade ta mig tusan den bästa lekplatsen.
Det perfekta stället att miljöträna hundar och samtidigt njuta själv.
 
Här har jag som liten tös cyklat på backarna, sladdat och tvärbromsat på dansbanan så de fått sätta upp träribber som hinder. Jag har klättrat på skifferväggen, varit inne i pysslingahålet som långt senare rasat samman. Jag har festat, dansat, skrattat och sjungit. Jag har haft så mycket kul här så det går bara inte att beskriva.
Den här dagen var det alldeles vindstilla. Ett lätt duggregn föll och det var nästan som att vara på en helig plats. Allting var sig likt, men ändå inte. Jag viskade tyst till hundarna när vi strövade omkring. Över våra huvud seglade en korp. Det var en underbar morgon i minnenas land.
 
(den lilla sjön Djupet)
 
 

(Byggnaden ”Magasinet”, där jag som ung skar upp mitt ben på en trasig flaska när jag skulle åla mig in genom en källarglugg. Vad jag hade där att göra är sedan länge glömt.)
 
 

(En gång kom jag susande på min cykel precis här, jag var iklädd min blåa bikini och hamnade rakt in i en filminspelning. En grov röst skrek ”bryyyyyt”. Jag visste inte då att det var en av mina absoluta favoritfilmer som spelades in, och att jag just i det ögonblicket sabbat en av scenerna i  ”den enfaldige mördaren”)
 
 

(Serveringen, där de tuffaste alltid höll till – de omtalade raggarna)
 
(Här har jag dansat en och annan dans i mina dar, den här dagen bjöd jag upp Johnny och Molly)
 
 

(Här låg pysslingahålet där vi som barn brukade leka. Nu har det rasat ihop. Vi pratade alltid om att grottan var början på en hemlig underjordisk gång som gick ända bort till slottet)
 
 

(Rännebron, den smala bron som man gick på för att ta sig över Verkeån upp till Verkasjön. Här spelades filmen ”Äppelkriget in”)
En underbar morgon trots lite regn och rusk. Och som alltid när det regnar i Alunbruket får kläderna sin speciella färg, anledningen till att jag aldrig bar vita kläder till pingst eller midsommar. Det gjorde ingen förståndig människa som skulle till Alunbruket.
 
Dagens kloka ord:
Varför oroa sig över ett stökigt förflutet när din framtid är fläckfritt.
 
Tack Alunbruket, och tack för alla danser!
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
Dela gärna

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top