Hejsan.
Tidigare har jag skrivet ett par inlägg om min dotter Emmy, som just nu backpackar tillsammans med Matilda på Nya Zeeland.
Sedan förra inlägget så har mycket hänt.
Deras resa fortsatte norrut, helt enligt planerna. Det såg ut som om de levde livets glada dagar. Sorglösa och lyckliga.
Så fick jag rapport om att de båda blivit sjuka. Feber och något som påminde om en ”karraförkylning”, och det vet vi ju alla att sådant inte är något att leka med. På en liten filmsnutt kunde jag se hur de satt på stranden och lite medtagna svalkade sig i vattnet.
Men efter ett tag friskna de båda till och var på benen igen. Siktet var inställt på nya äventyr.
Tanken var att de skulle söka jobb i norra delen av landet. Till deras glädje hittade de ett arbete som bestod i att packa kiwi. Långtråkigt jobb, men helt ok och pengarna rullade in igen.
Men så lamslogs världen av det vi alla nu känner som covid19. Allting förändras som genom ett trollslag.
Fyra veckors total lockdown har nu gjort att tjejerna blivit tvingade att stanna kvar där de är. Tur i oturen så har de fått fortsätta sina arbeten, men med väldigt stränga regler och restriktioner. Allting övervakas av vakter.
Hur det sen blir när de fyra veckorna passerat, vet ingen ännu, men det ryktas om en förlängning av lockdownen. Tjejerna får bo tillsammans, men deras liv är väldigt begränsat. När alla provianterade förnödenheter så köpte de sig en boll.
Såklart är det nervöst att ha ungarna ute i världen just nu. Även om NZ är ett tryggt och bra land, så känns det ändå oroande. Jag längtar så efter den dagen då jag återigen får slå armarna om min lilla fina tös igen. I en orolig tid vill man ju vara nära sina kära, sin familj, de som betyder allra mest. Som mamma vill man kunna rycka ut och hjälpa…
Vad passar bättre än det citat jag skrev i förra inlägget om min dotter…
Dagens citat:
En mamma är inte gjord av stål, men hon klarar vad som helst för sina barn. En mamma har inga batterier, men hon fungerar hela dagen och hela natten och är mycket noggrann när det gäller hennes barn. En mamma har inte 7 liv, men skulle offra det enda hon har för sina barn.
Vill ni läsa tidigare inlägg om tjejerna på NZ, så finns de HÄR och HÄR.
Så vill jag skicka en kärlekshälsning till min andra dotter som kämpar på i USA just nu. 120 timmars arbetsvecka !!! är vardagsmat för henne, men jag misstänker att läget börjar bli ansträngt. Var rädd om dig Andréa.
Må väl och var rädda om er.
Kram Annika
Åhh så konstigt det är nu i världen. Förstår att du är orolig. Jag träffar inte mina barn heller nu på grund av smittorisk. Vi skypar och pratar i mobilen. Det kändes inte ens roligt att ta fram påskpyntet. Maken envisades så tupparna är på plats. Ha det fint i vårsolen. Kraaam Pia
Ja så fort allt förändrades. Världen känns genast så otrygg, inte bara för sjukdomen utan allt vad det för med sig. Var rädd om dig Pia och en stor kram.