Kära Blogg.
När jag var liten var det inte en endaste unge som hade hört talas om Halloween och om ”bus eller godis”. Möjligtvis klädde vi ut oss på skärtorsdagen och gick runt som påskakärring eller så åkte vi runt i samlad trupp på Valborgsmässoafton och ”sjöng maj” så vi nästan blev blåa i ansiktet.
Det här med att ”slå Knut” är en gammal grej som man ska göra sent på kvällen den 13 januari, då Knut har namnsdag. Det hela går ut på att man tar ett stort, kraftigt vedträd. Man klistrar på en lapp med texten ”Här kommer Knut och kör julen ut”. Detta vedträd ska man sedan smyga fram och med full kraft kasta in i någons farstu. Sedan gäller det att lägga benen på ryggen och springa, för det ansågs som ett stort nederlag att bli påkommen vid denna sortens tilltag.
Dagen efter är det den 14 januari och dagen heter då Felix. Då ska man göra en gubbe av kläder som man fyller med lämpligt material. Gubben ska bli så naturtrogen som möjligt. Denna Felixgubbe ska man sedan obemärkt smyga in i någons hus, utan att bli påkommen. Om man får en Felixgubbe måste man genast se till så att gubben förpassas till ett nytt hus innan dagen är slut, och skulle det inte hinnas med kan man i nödfall sätta kjol på dockan och kalla henne Laura. Då skriver man en lapp på henne, med texten ”Här kommer Laura för att hämta Felix”.
Dessa gamla traditioner ägnade jag mig åt med stor glädje. Det var jag och min kompis Eva Hallin som brukade hålla igång traktens grannar med våra tilltag. Roligast var det att smyga hem till de som blev lite smått arga och jagade oss, som tex en man vid namn Sture Kullamararen Olsson. Nu tror jag egentligen inte att han blev så väldigt arg på riktigt, men han svor och spottade snus omkring sig.
Jag kan än idag komma ihåg hur hjärtat bultade när vi i mörkret smög fram till någons gård. Hur vi försökte andas genom munnen för att inte snörvla och hur rädda vi var för att någon hund skulle få lystring på oss. Det var kanske lite lättare att smyga i människor trädgårdar när jag var barn, för man hade inte alls lika mycket upplyst som man har nuförtiden. Då hade man kanske på sin höjd en lampa intill ytterdörren.
Jag minns också hur vi skrattade vilt när vårt tilltag var över och vi hade klarat oss undan någons ficklampa och hastande steg efter oss. Det var spänning på hög nivå, när jag var barn.
Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut.
