Gylleboannika – Sida 331 – Det är mänskligt att tänka vist och handla dåraktigt.

En Luciasöndag i Gyllebo.

Kära Blogg

Jag hade till den första advent köpt vackra röda julstjärnor till mitt lilla fönster i köket. Nu märkte jag att det var något fel på dessa blommor. Blad efter blad kryllade sig och ramlade av, trots min kärleksfulla behandling. När jag den här söndagen ändå var på Gardencenter, i ett annat ärende, passade jag på att köpa nya blommor till mig själv också. För man vill ju såklart att julblommorna ska hålla sig vackra, i alla fall till julafton är över. Kritvita som snö fick det bli den här gången.

Det var grått och vått i vanlig ordning. Jag tog tag i ett tvättberg som byggts upp under veckan. Så passade jag på att göra klart mina julköttbullar. De är egentligen precis som mina vanliga köttbullar. Ingen konstig kryddning eller så. Hemligheten är bara att de är snäppet mindre.

På kvällen kom Amanda hit med Snowie. Såklart fick det bli köttbullar till kvällsmat, och jag tror att de fick godkänt betyg.

Amanda pluggade och jag förhörde henne – duktig tös det där!

Så passade hon på att mysa med husets enda knähund, i alla fall den enda som egentligen älskar att sitta i knä. (och då räknas inte ”keldeggen” Snö)

Så är han hemma igen från Småland. Älgjägaren Stefan.

Han är tillbaka där i soffan igen.

Det är något jag inte förstår med jägare … ju större djur man lyckas träffa, ju större fjäder i hatten liksom.

Dagens kloka ord:

Vänd blickarna mot ditt inre ljus istället för att blicka mot det mörka utanför.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

En Luciasöndag i Gyllebo. Läs mer »

Min älskade gröna värld.

Kära Blogg

Det var dags för årsavslutning med tjänstehundsgänget.

Jag och hundarna var uppe tidigt för att förbereda oss och få hela stridsutrustning och allt annat med oss. Eftersom ingen var hemma i Gyllebo fick lilla Molly såklart också packas med.

Dagen började lite halvstruligt med att bakluckan på bilen gick i baklås, den gick alltså inte att stänga. Det fina med en gammal Volvo är att bagageluckan är så rysligt tung så att det går att köra försiktigt ändå utan att den flyger upp.

Hundarna var taggade och förväntansfulla. Att leta busar i skogen – det är livet!

Vårt fantastiska hundbefäl hade förberett en jätterolig övning åt oss. Den täckte så gott som hela skogen och vi delades upp i två täter. Vi försågs med karta och kompass. Vi fick olika punkter som skulle säkras och genomsökas. På vår väg genom skogen märkte vi (läs hundarna) att det fanns fiender i skogen som smög på oss. Ibland tog vi upp jakten och spårade oss vilt fram till den rymmande figuranten. Så kul vi hade där i det strålande solskenet.

Lilla Molly blev omhändertagen av korvgrillargänget och de befäl som dagen till ära kommit för att hälsa på oss där ute i skogen. Korven smakade fantastiskt god och jag bara älskar mitt gröna gäng, två som fyrbenta.

Jag har sorgset börjat tänka mig ett liv utan min gröna uniform, eftersom min kropp så tydligt signalerar att det inte är helt ok. Men så kom Marie med ett förslag … en utbildning till hundbefäl … ?? Ja, den som lever får se.

Från Småland kom på eftermiddagen en rapport om att en stackars bock och en stackars älg fått sätta livet till av kulor från Stefans bössa. Jag fick se bilder på de båda offren, och drog i smyg en lättnandes suck – inga ofantliga horn. Jag gillar inte sånt åbäke på väggarna. Men grattis till Stefan som tycktes glad, med eller utan troféer.

Tillbaka i Gyllebo insåg jag att lusten tagit över före förståndet, när jag rusat fram över stock och sten för att rädda vårt fädernesland. Min kropp kärvade ihop totalt på kvällen och gav mig en lång natt. Fast värme lindrar gott, och elda – det kan jag!

Dagens kloka ord:

Om din religion är värd att döda för, var snäll och börja med dig själv.

Dela gärna

Min älskade gröna värld. Läs mer »

Vår mörkaste tid och jag bakade apelsinsnittar.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 12 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Hela dagarna känns det som om det är skymning. Jag menar konstant, hela tiden. Det blir liksom aldrig riktigt dag.

Den här dagen var om möjligt ännu mörkare än vanligt. Fast det är ju så att när allt är som mörkast, då vänder det. Och vänder gör det snart. Den 22 december går vi mot ljusare tider igen.

Jag tror att alla skulle må så bra av att ge sig ut en stund varendaste dag. På lunchen eller fikarasten. Gör det hörni, och vänd ansiktet mot himlen för en liten, liten stund.

På eftermiddagen hände något. Solen tittade fram för en liten stund. Jag slog ihop mina pärmar och gav mig ut i trädgården. Jag passade på att plantera min fina julstjärna jag fått av Tina. Den fick bo sidan om den andra, för där verkar vara en bra och trivsam plats för just julstjärnor.

Stefan kom hem lite tidigare och fixade papper och stod i, för att sedan packa alla sina jaktattiraljer och bege sig till Småland för att jaga hela helgen. Judit tycktes ha på känn att hennes största kärlek skulle resa bort, för hon satt mittemot honom där på skrivbordet och blängde och surade mest hela tiden.

Själv blev jag kung över TV-dosan!

Nu var den där TV dosan inte särskilt kul tyckte jag. Istället roade jag mig hela kvällen med att baka. Nu hade jag tänkt att ge mig på de där apelsinsnittarna som mamma Ingrid alltid brukade göra till jul. Egentligen hatar jag att baka klöddiga kakor. Och apelsinsnittar är i mina ögon en ”klöddig” kaka. Miljoner skålar och saker åkte fram ur lådor och skåp och ett berg av disk blev det efteråt. Gräsligt fula blev de också, de där bakverken, men till min stora glädje blev de precis lika goda som mamma Ingrids alltid brukade vara. Ett – noll till mig liksom!

Dagens roliga ord:

Han sms’a ”Du är super snygg”

Jag svarade ”Nej, du är supersnygg”

Nu gillar han mig och det enda jag gjorde var att påpeka hans särskrivning.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Vår mörkaste tid och jag bakade apelsinsnittar. Läs mer »

Vad är väl en nobelmiddag i Blåhallen!?

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 11 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Mörkt och sumpigt var det den här morgonen. Jag och hundarna traskade på, var och en i sina egna tankar. Ja, hundarna var mest i ”nuet” och hade fullt upp med alla goa dofter som någon lämnat efter sig.

Såklart hittade vi på lite roliga saker också, och då kom den vita snusdosan fram, den där med små bitar kattfoder.

Efteråt när vi kom in i stugvärmen var det bad som gällde. Som alltid väntade Molly och Johnny lydigt på sin tur att bli avsköljd och torkad. Och efter det blev det såklart en sista bit kattmat.

Så vill jag skicka en hälsning till min dotter Emmy i Australien. Äntligen har den där vandringsstaven som du gjorde i slöjden kommit till verklig nytta. Jag använder den när jag gör mina nya övningar. Flitig som en myra kämpar jag på varendaste kväll med dessa övningar som har så roliga namn – ”vinkande hunden” och ”krypande grodan”.

Det har varit en stor fest i Stockholm. Nobelmiddagen i Blåhallen. Vi åt också gott här i Gyllebo. Till huvudrätt hade vi senapsgratinerade karréer. Köttet kom från glada grisar uppväxta i Tommarp. Senapen var från Gunnarshög utanför Hammenhög och potatisen från Tomelilla. Närproducerat och himmelskt gott.

Till kvällskaffet bakade jag en smarrig pepparkakskladdkaka som jag serverade med lingongrädde. Mmmmm … gottigottgott.

Dagens kloka ord:

Du går ner i vikt i köket och skaffar en vältränad kropp på gymmet.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Vad är väl en nobelmiddag i Blåhallen!? Läs mer »

Lucia.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 10 december, 2015 / minnenas arkiv / 3 minutes of reading

Kära Blogg.

Ända sedan jag var en liten tös har jag tyckt om Lucia. Alla de underbara sånger man sjunger – jag bara älskar dem.

Min ena dotter kom för ett par veckor sedan hem med en hälsning från sin pappa, Lars-Åke. Han hade uppmärksammat att det i år är hela 30 år sedan jag var Luciakandidat i Tomelilla. Jösses min gud … !!! Jag som inte känner mig mycket äldre än just 30 …

Nåväl, vad passar då bättre i ”Minnenas Arkiv” denna veckan, än en tillbakablick till det där Luciafirandet år 1985.

Det var min granne, Elna, som skickat in mitt namn som förslag till Tomelilla. På den tiden var det rysligt populärt att vara med och vi var minst ett 30 tal förväntansfulla töser som provsjöng och blev intervjuad av en jury.

Jag hade turen med mig och blev utvald till en av de 7 kandidaterna.

Vi blev alla fotograferade av Fotograf Glenmarks i Tomelilla. Bilderna hamnade i skyltfönster och såklart i tidningen. Min pappa Kurt var väldigt missnöjd med min bild och ville att jag skulle kräva att få ta ett nytt foto. Själv tyckte jag att min bild var bra, det var liksom så söt jag kunde bli helt enkelt.

På julskyltningsdagen fick vi kandidater presentera oss på en scen på torget. Vi hade fått härliga konstgjorda pälsar i ceriserosa och kornblått att ha på oss vid vår uppvisning och intervju. Än i dag har jag min fina päls kvar. Just den här kvällen blev det ett underbart härligt snöfall som täckte alla besökare med glittriga snöflinger.

När omröstningen var räknad och klar, stod det klart att en rar tös vid namn Annelie Stridberg blivit vald till årets Lucia. Och jag kan helt ärligt säga att jag var fullt nöjd med att vara en av hennes sex tärnor.

Vi lussade för en lång rad företag och inrättningar under ett par dagar och kvällar. Särskilt stämningsfullt var det när vi gick i simhallen med ett annat litet Luciatåg simmandes sidan om oss nere i bassängen. Vi hade en duktig ledare med oss, Ing-Christine, som även såg till så att vi alla var fina och håret låg som det skulle.

På den här tiden var alla företag väldigt generösa och vi överöstes av presenter från alla ställen vi framträdde på. Det var underbara dagar som jag med glädje sparar i mitt minne.

Året innan, 1984, blev jag faktiskt vald till Lucia. Det var när jag gick på lanthushållsskola i Tollarp, och att just jag blivit framröstad till den ärofyllda uppgiften att vara Lucia i lilla Tollarp kom som en fullständig överraskning. Men det, det är en helt annan historia.

Men aldrig har jag väl varit en sötare Lucia än år 1970 … så allvarlig och lite sorgsen.

Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut!

Dela gärna

Lucia. Läs mer »

Kärt besök och julens bästa kakor klara.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 10 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Morgonen var mörk och blöt i skogen, men alldeles kav lugn och stilla.

Jag gjorde ett litet spår till lilla Molly som blir lite bättre på att sniffa för varje gång.

Sedan var det full fart på kontoret. Som varenda år, är det extra mycket för mig vid den här tiden. Alla människor ska ha allting klart före jul och våra snickare kämpar på allt vad de kan för att göra alla nöjda och glada. Såklart blir det mycket mer papper som trillar in också och alla kunder vill hinna få sina fakturor före jul. De ska hinna betala allt på rätt sida nyår för att få sitt rotavdrag, så det gäller för mig att ligga steget före hela tiden.

Den här dagen gjorde Johnny verkligen inte skäl för namnet ”bevakningshund”. Vi höll nästan på att missa ett kärt besök, där vi befann oss hela gänget i vår bubbla på kontoret. Det var min kära, goa vän Tina som kom och hälsade på oss. Trots att hon hojtade och tjoade i farstun så var det ingen av oss som hörde. Det är tur det finns mobiltelefoner

Åhhh vad jag älskar Tina. Jag känner mig så hemma och bekväm i hennes sällskap. Med sig hade hon en hel kass med sina underbara hemmagjorda ljus och en julros. Jag älskar julrosor!!

Tack Tina för en mysig eftermiddag.

Våra underbara grannar Mårten, Sarin och Aom kommer att fira jul och nyår i Thailand och jag ska ta hand om deras post och deras fisk. Den här dagen fick jag och Stefan en förskottsjulklapp av dem. Tack fina vänner!!

Jag har chattat lite med Emmy och fått reda på att hon och Matilda kanske fått ett jobb nu. De ska åka och hälsa på ute på en farm i helgen för att kanske bli mjölkerskor. Lycka till tjejer.

… och ja, jag är glad över att det inte är jag som städar åt dem!!

Jag har bakat en av julens godaste kakor. De där som mamma Ingrid alltid brukade göra. De blev långtifrån lika tjusiga som hennes. Men jag är helt nöjd ändå, för om man blundar och sätter tänderna i en av kakorna så smakar de precis som mamma Ingrids ljuvliga likörmandelkakor.

Dagens kloka ord:

Det finns två sätt att bli en större människa … äta mycket kakor eller bry sig om andra människor.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Kärt besök och julens bästa kakor klara. Läs mer »

Är det vår nu?

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 9 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Ja, den här hösten har verkligen varit märklig tycker jag. Bara vid ett par få tillfälle har vi haft lite frost på marken, och tänk, vi har bara två veckor till lillejulafton. Växterna tycks lite förvirrade, och en del blommar bara glatt vidare.

I orangeriet börjar det lilla potatisträdet att knoppas. Kaprifolen står fortfarande i vacker blom.

Min julros börjar också vakna som den ska och jag är så spänd på att se dess första blomma. Jag älskar julrosor!

Den här dagen var mörk och gråmulen. Vattnet i de små bäckarna vid sjön stod högt och i ålakistan forsade det på som ett litet konstgjort vattenfall.

Våra katter har blivit extra krävande. Jag tror det beror på årstiden. På dagarna håller de sig lugna och sover mest, men det är på nätterna de blir alldeles galna och oregerliga. De vill egentligen vara ute och jaga, men samtidigt tycker de att vädret varit vått och otäckt så då vill de komma in i stugvärmen. För oss har det blivit ett oändligt springande för att släppa in och ut katterna nätterna igenom. Det fick vara slut på det, tyckte jag. Jag skällde på både Felix och Judith och hotade med ”innegångsförbud”. Men så fick jag den här dagen syn på …. ja, duktiga Judith hade återigen tagit död på en av de hatade mullvadarna åt oss. Så nu är de båda förlåtna igen och fortsätter vara härskare på Dodevägen 5.

Vädret var sådär milt och skönt, sådär så man får en massa spring i benen. Min osteopat har sagt att det är ok för mig att springa litegrann. Den här dagen unnade jag mig en skön runda.

I Lillebo har det blivit hyllor och förvaring i den bit som är tillbyggd. Planen är att efter jul stuva in lite saker där och få lite mer ordning och reda. Det ska bli skönt.

Dagens kloka ord:

Visst måste man tro på turen – hur ska man annars förklara vänners framgångar?

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Är det vår nu? Läs mer »

Sol och hopp.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 8 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Dagen startade med en strålande sol. Så underbart härligt. Jag och hundarna skulle kunna vandrat där i skogen precis hela dagen, men plikten kallade. På kontoret väntade papper i massor.

På eftermiddagen hade jag en tid hos min osteopat Lisa på idrottsmedicinskt centrum. Fantastiska Lisa!! Hon tittade på min kropp ungefär som en klump lera. Hon konstaterade att något på ena sidan var ”för kort”. Hon tänjde försiktigt, gick några steg tillbaka, tänjde lite till och sa förnöjt ”sådär ja”. I två timmar jobbade hon och jag på med min muskler. Hon grävde sig försiktigt djupt in till muskler inne i magen, bakom alla tarmar. När hon masserade dem kände jag en strålande smärta ner i ljumsken där jag brukar få ont. Hon hittade muskler i bäckenbotten som jag knappt visste fanns. Hon visade mig små, små enkla övningar som skulle hjälpa. Hon hade namn på allt och mitt hopp återvände sakta men säkert. Det här ska jag förbaske mig bli bra ifrån.

Samtidigt hade jag dagen innan skrivet ett mail till en underbar läkare med högt inflytande i vården och väldigt känd via media, han hade lovat hjälpa mig med de rätta kontakterna. Livet ser med ens betydligt ljusare ut! Det hjälper liksom bara att veta att man har livlinor att ta till när det behövs.

På hemvägen från Malmö fick jag känna på hur det var att vara storstadpendlare. I snigelfart rullade jag fram på motorvägen med sikte på trygga, lugna Gyllebo.

På snapchatt fick jag bilder från min älskade tös Amanda. Hon hade haft fantasisminkning på sin utbildning och jag tycker hon gjort en alldeles fantastisk fiskutstyrsel. En liten söt och lite trumpen torsk.

Dagens kloka ord:

Det är skillnad på att ge upp och veta när man fått nog.

Kram och Hejdå Bloggen.

Dela gärna

Sol och hopp. Läs mer »

Hemvändardag för Molly och valpmys för oss.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hundar och katter / Av Annika Olsson / 7 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg.

Den här dagen var vår plan att köra ända till Bjärnum för att hälsa på vår vän Monica och alla hennes underbara hundar.

Det blev en rask och uppfriskande promenad i skogen innan vi gav oss iväg.

Inte nog med att vi skulle träffa hela gänget ”pommehundar”, vi skulle även få träffa ”The King” och hans syster!! Och då menar jag inte Elvis Presley utan Valparna!

Vi packade in oss i bilen och for förväntansfulla iväg. Såklart blev det ett kort stopp på Bilema i Kristinastad. Det är ju Stefans favoritaffär. Jag och Molly väntade otåligt i bilen.

Så var vi framme. Molly verkade överlycklig att få träffa alla sina gamla, kära kompisar igen.

Många bilder följer:

Efter allt bus och stoj i trädgården gick vi in för att träffa de sötaste valpar jag någonsin sett. Ja, jag vet, så säger jag om alla valpar jag mött. Men de här var verkligen som små nallebjörnar. Om man inte smälter för dem, då smälter man aldrig.

Efter allt gosande med valparna blev vi bjudna på kaffe och den godaste saffranskaka man kan tänka sig. När alla hundar lugnat sig efter välkomstbuset smygkikade lilla Molly nyfiket in i valphagen. Sedan fick hon sitta i Monicas knä en liten stund och bara mysa. Ja, jag är helt övertygad om att mellan lilla Molly och Monica finns där ett speciellt band.

Tiden gick alltför fort och snart var det dags att vinka adjö till alla goa vänner där i Bjärnum.

När vi reste oss och gick till dörren kom en orolig Molly springande och tittade på oss med ögon som sa: ”hörrni, glöm inte mig”.

Kram på dig Monica och tack. Vi ses snart igen.

Japp, bättre advent kan man då inte fira!

Dagens kloka ord:

Du behöver bara kraft om du ska göra något skadligt, annars är kärlek tillräckligt för att få allt gjort.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Hemvändardag för Molly och valpmys för oss. Läs mer »

Brunkål och himmabagade bröö.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 6 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Fortfarande hade vi friska vindar även hos oss i Gyllebo. Om det var stormen Helga eller helt vanlig blåst, det vill jag låta vara osagt …. men blåste, det gjorde det.

När jag går på mina runder i skogen får alla tankar sväva fritt. Det är det som är så skönt och härligt. Många kreativa idéer föds där ute i naturen. Jag har liksom min egen ”brainstorming” där jag vandrar fram. Med stormen Helga blåsande i ansiktet, fantiserade jag om att blåsa in lite heliumgas i rumpan på småhundarna och ha dem som lurviga små ballonger… Såklart skulle jag aldrig göra något sådant mot stackars små djur. Men tanken var rolig och jag skrattade högt för mig själv.

Den här dagen passade jag på att fixa lite smått och gott inför julen. Jag brukar välja ut de saker jag själv gillar allra mest på julbordet och så gör jag dem. Resten får vi köpa eller vara utan helt enkelt. Jag älskar brunkål och skinka, så riktig hemmagjord brunkål fick det bli. Jag passade även på att baka lite gott julbröd. Rågbröd och mitt vanliga grova hälsobröd, det där som Emmy älskar.

Det är ganska så morsamt att stå där i sitt lilla kök och pyssla inför julen, särskilt med så gott sällskap som jag hade den här dagen. Lilla Snowie såg ut att hamna i någon slags trans av alla goa dofter och satt mest som en liten groda och njöt.