Irlandsresan – Newrange, Galway och Cliffs of Moher

Hejsan

Så är det dags för tredje och sista blogginlägget från vårt äventyr på Irland.

Från Drogheda och den härliga bröllopsfebern, styrde jag och min dotter kosan ut på landet mot västra sidan av Irland. Första stoppet blev ett besök av Newrange, som ligger i grevskapet Meath. Newrange är en förhistorisk gånggrav som lär vara byggd omkring 3200 f.Kr. Den är alltså 5.000 år gammal vilket gör den äldre än pyramiderna i Egypten. Häpnadsväckande! Och hur i allsindar kunde man bygga såhär på den tiden… det är en gåta.

Platsen är väldigt vacker och den är en del av världsarvet Brú na Bóinne.

Att besöka platsen var väldigt uppstyrt och med oss hade vi hela tiden en guide som såg till att vi inte rörde vid eller gick för nära monumentet. Jag och Andréa hade letat efter biljetter där man även skulle få gå in och titta på insidan, men det var fullbokat flera dagar framåt. Istället fick vi glädja oss åt en hissnande bussfärd dit, som vi sent ska glömma… Jösses så fort det gick att köra en stor buss på de där smala små vägarna.

Varje år vid vintersolsståndet lyser solens strålar in genom en särskild öppning ovanför ingången och träffar kammarens innersta vägg – man tror därför att byggnaden hade astronomisk och rituell betydelse.

Efter det besöket körde vi vidare mot staden Galway. Vi hade hittat ett hotell i utkanten av staden. Nästa morgon bestämde vi oss för att vandra in till centrum och sedan ta en buss hem på kvällen. Havet var vilt och busigt med flera modiga badare som glatt slängde sig i från ett hopptorn.

Vi vandrade längs med havet en bra bit innan vi kom in i själva stadskärnan.

Staden sjöd av liv och rörelse och vi strosade runt i affärerna och provade härliga tröjor och koftor av ull. En härlig beige kofta fick följa med mig hem som souvenir. Tillslut var vi ganska trötta i benen och även lite torra i strupen tyckte vi…

Vi slank in på en av alla pubar som fanns där. Jag beställde en irish coffee som värmde gott. Där på puben kom vi att börja prata med en av stamgästerna och denna man blev nog så glad och tacksam för pratstunden att han sedan ville visa oss till stadens minsta pub för att där  bjuda oss på vars en Guiness. Vi var inte sena att tacka ja till hans erbjudande.

Nästa dag checkade vi ut från vårt hotell och körde vidare mot Cliff of Moher. Vägarna dit var både smala och fartfyllda. Men naturen var oslagbar, och jag förstod verkligen varför ön kallas för ”den gröna ön”. Där var så vackert.

Regnet hängde i luften, men vi hade tur och kunde vandra längs med de vackra klipporna utan att bli det minst blöta. Förmodligen hjälpte det att jag investerat i ett billigt paraply som jag envisades med att bära med mig hela tiden.

Naturen här var fantastisk med sina dramatiska klippor. På vår och sommar häckar här en massa olika fåglar  och jag förstår att platsen är välbesökt av naturälskare.

Högst uppe på en höjd låg en byggnad som jag först trodde var en fyr, eller kanske något militärt. Byggnaden var i själva verket byggt på 1800-talet, av den dåvarande godsägaren, och var avsett som utsiktstorn och för att användas till picknickar. Idag är det lilla huset öppet för allmänheten.

Fantastiskt vackert ligger det  alla fall.

När kvällen kom så körde vi vidare till veckans sista hotell. Jag och Andréa skulle båda med våra flyg tidigt nästa morgon, och hur tråkigt vi än tyckte det var, så hade vi kommit fram till resans sista natt.

Att vi vill hit igen var vi nog överens om, för det finns så mycket som vi inte hann med … att bo på det charmiga lilla slottet i Kinnitty tillexempel…. Men det blir nästa gång det! Man måste ju ha något att längta efter…

Att lämna Irland kändes tung, för på samma gång kramade jag min Andréa hejdå med vetskapen om att vi nog inte kommer att ses förrän tidigast nästa sommar. Men tiden går fort och vem vet, kanske finns möjlighet att ses någon annanstans i världen…

Dagens citat:

Ingen har valt sitt öde. Därför kräver ödet att vi alltid ska vara redo.

Jag ska alltid vara redo för äventyr, när sådana bjuds. Livet är ju ett enda stort äventyr, det gäller bara att ta vara på det.

Tack mina döttrar och Andréa i synnerhet för just det här fantastiska äventyren♥

Kram Annika