Annika Olsson – Sida 328

Min lille gran, du var så fin.

Kära Blogg

Vi hade fått härligt vinterväder i Gyllebo. Tempen låg precis på nollan. Jag funderade länge på om jag skulle göra en snögubbe till min granne som snart kommer hem från Thailand. Till sist insåg jag att mina krafter inte riktigt skulle räcka till för det, så än har det inte blivit någon ”Mr Frost” på Dodevägen. Jag och hundarna njöt av snön och vintern allt vad vi kunde den här morgonen och det kändes som det var något alldeles speciellt med ljuset …

Resten av lördagen blev det mest arbete i lugnt tempo för mig. Vår fina lilla gran hade gjort sitt och åkte ut. Alla vackra julprydnader som jag hängt upp i granen för bara ett par veckor sedan kändes plötsligt så dammiga och tråkiga, ja nästan fula. Det där tycker jag alltid är en väldigt konstig grej, att på så kort tid förändras något i min hjärna och gör att allt juligt mister sin charm nästan över en natt.

Jag bakade en sorts tårta på eftermiddagen. Den provade jag på Amanda, Stefan och Kent. Den verkade bli godkänd, så med en liten justering till nästa gång blir det nog en tårtfavorit hos oss.

Dagens kloka ord:

Det enda som är värre än att vara blind är att kunna se men sakna visioner.

Kram och Hejdå Bloggen

Min lille gran, du var så fin. Läs mer »

Slå Knut och sätta Felixgubbar.

Kära Blogg.

När jag var liten var det inte en endaste unge som hade hört talas om Halloween och om ”bus eller godis”. Möjligtvis klädde vi ut oss på skärtorsdagen och gick runt som påskakärring eller så åkte vi runt i samlad trupp på Valborgsmässoafton och ”sjöng maj” så vi nästan blev blåa i ansiktet.

Det här med att ”slå Knut” är en gammal grej som man ska göra sent på kvällen den 13 januari, då Knut har namnsdag. Det hela går ut på att man tar ett stort, kraftigt vedträd. Man klistrar på en lapp med texten ”Här kommer Knut och kör julen ut”. Detta vedträd ska man sedan smyga fram och med full kraft kasta in i någons farstu. Sedan gäller det att lägga benen på ryggen och springa, för det ansågs som ett stort nederlag att bli påkommen vid denna sortens tilltag.

Dagen efter är det den 14 januari och dagen heter då Felix. Då ska man göra en gubbe av kläder som man fyller med lämpligt material. Gubben ska bli så naturtrogen som möjligt. Denna Felixgubbe ska man sedan obemärkt smyga in i någons hus, utan att bli påkommen. Om man får en Felixgubbe måste man genast se till så att gubben förpassas till ett nytt hus innan dagen är slut, och skulle det inte hinnas med kan man i nödfall sätta kjol på dockan och kalla henne Laura. Då skriver man en lapp på henne, med texten ”Här kommer Laura för att hämta Felix”.

Dessa gamla traditioner ägnade jag mig åt med stor glädje. Det var jag och min kompis Eva Hallin som brukade hålla igång traktens grannar med våra tilltag. Roligast var det att smyga hem till de som blev lite smått arga och jagade oss, som tex en man vid namn Sture Kullamararen Olsson. Nu tror jag egentligen inte att han blev så väldigt arg på riktigt, men han svor och spottade snus omkring sig.

Jag kan än idag komma ihåg hur hjärtat bultade när vi i mörkret smög fram till någons gård. Hur vi försökte andas genom munnen för att inte snörvla och hur rädda vi var för att någon hund skulle få lystring på oss. Det var kanske lite lättare att smyga i människor trädgårdar när jag var barn, för man hade inte alls lika mycket upplyst som man har nuförtiden. Då hade man kanske på sin höjd en lampa intill ytterdörren.

Jag minns också hur vi skrattade vilt när vårt tilltag var över och vi hade klarat oss undan någons ficklampa och hastande steg efter oss. Det var spänning på hög nivå, när jag var barn.

Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut.

Slå Knut och sätta Felixgubbar. Läs mer »

Kalas hos älskade ”Mandopandolino”.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 9 januari, 2016 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Jag har börjat att återvända till livet igen. Nu är det inte så att jag varit döende alls på något vis, det bara har känts så.

Den här dagen lyckades jag ta mig ut en liten tur med hundarna i skogen. Både Molly och Johnny var överlyckliga och deras vilda tangoliknande danser avslöjade hur förtjusta de var. Det var alldeles fantastiskt skönt att få andas skogsdoft igen.

På kvällen var vi bjudna på födelsedagskalas hos min älskade Amanda i Tomelilla. Stackars Stefan, han hade fortfarande bry med sin mage och la en stor del av sin eftermiddag på att pendla mellan Tv-soffan och dasset. Tyvärr fick han ta det tunga beslutet att stanna i Gyllebo, i hemmets lugna vrå, istället för att åka iväg på festligheter.

Fina, underbara Amanda hade dagen till ära gjort en egen smörgåstårta som var något av de godaste jag ätit. Jag misstänker att Amanda fått ärva vissa färdigheter från sin mormor Ingrid. Dessa egenskaper har sorgligt nog hoppat över en generation.

Tack min dotter för en fin kväll och grattis på din och Elvis Presleys dag.

… från Australien kom denna uppdatering.

Var rädd om dig Emmy och lek inte med elden!!!!

Dagens kloka ord:

Smärta har gjort dig starkare. Tårar har gjort dig modigare. Ett brustet hjärta har gjort dig klokare.

Så tacka ditt förflutna – det har gjort dig bättre rustad för att möta framtiden.

Kram och Hejdå Bloggen

Kalas hos älskade ”Mandopandolino”. Läs mer »

24 år går äckligt fort.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 8 januari, 2016 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg.

Idag vill jag börja med att utbringa ett fyrfaldigt leve för min älskade dotter Amanda.

Hela 24 år blir hon just idag. Ja, visst är det sinnessjukt hur fort åren har sprungit iväg. I ett rasande tempo.

Det känns som igår då jag satt där med henne i min famn på Ystads BB. Fina lilla Amanda, familjens solstråle var född.

Och tänk, om nu 24 år går sådär fort, hur fort går du ett enda litet plutteår?

Så här mysigt ”föllsekalas” hade vi i fjor.

Ett stort, varmt grattis på din dag Amanda!!

Fortfarande håller influensan både mig och Stefan i ett järngrepp. Försvagade och aptitlösa segar vi oss fram.

Det sätter onekligen käppar i hjulen för oss båda. Företaget måste ju rulla på, och allt går inte att sköta från dasset …

Mina planer var att i helgen börja städa undan alla förargliga tomtar som står här i vrårna och glor. Tsss, de får allt står kvar där de gör ett tag till. Det krävs kraft för att ta sig ann sådana projekt.

Hundarna verkar också väldigt förvånade över vad som hänt med deras familj och våra dagliga rutiner.

Nej, inget är sig riktigt likt här i Gyllebo.

Dagens citat:

Var inte ängslig för mig.

Jag klarar mig alltid.

// Pippi

Kram och Hejdå Bloggen

24 år går äckligt fort. Läs mer »

Första snön i Gyllebo.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 7 januari, 2016 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Mitt år 2016 kunde faktiskt börjat lite bättre tycker jag. Å andra sidan kunde det såklart varit bra mycket sämre också. Det är väl så man får se det.

Min plan var att jag den här dagen skulle vara frisk, kry och stark och vara uppe på benen igen. Men icke sa nicke. Känslan i min kropp var svagare än en 100 årings.

En tur ut i trädgården med mina älskade hundar var allt jag förmådde den här dagen.

Och jag tänker inte skriva ner alla dåliga symptom som min kropp visar prov på, det gör ju ingen människa lycklig. Det får helt enkelt bara bli en underbar bildkavalkad.

Från oss till er!

Resten av dagen låg jag pall i soffan. Jag hatar att ligga när det är dag och ljust ute.

Jag skickade lite hoppfulla ”chatt” till de små änglarna i mitt liv. Egentligen var det nog mest för att ge hopp åt mig själv. Det kom i alla fall lite roliga meddelande tillbaka, som jag gladde mig väldigt åt.

Från Australien kom det till exempel lite bilder från ett kostall. De gjorde mig alldeles varm om hjärtat.

Fina goa Emmy och Matilda!

Dagens ord:

Om glaset är halvfullt eller halvtomt?

Jag är tacksam att jag har ett glas och att det finns något i det.

Kram och Hejdå Bloggen

Första snön i Gyllebo. Läs mer »

Utrensning – på många sätt …

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 6 januari, 2016 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg.

Vi har rensat här i Gyllebo. Sorterat alla gamla minnen och saker som var undanstoppade uppe på vinden i ett kallt kryputrymme. Mycket fick kastas efter mössens framfart, men mycket kunde packas om och ställas upp i vårt nya lilla förråd ”Storebo”. Det var många minnen som dök upp. Barnens gamla teckningar och brev, Emmys extremt dyra Janustroll, Emmydockan som jag köpte på Teneriffa, en hel låda kärleksbrev som jag samlat under åren… för är det något man ska njuta av och minnas, så är det väl kärlek!

Allt har nu fått en ny plats. Ordning och reda.

På kvällen när vi nöjda satte oss till ro framför TV:n för att njuta av vårt dagsverke, började jag känna mig konstig, vissen och illamående. Det var då det slog till. Magsjukan. Inte sedan vår resa till Kenya har jag varit så dålig, och det är mer än tio år sedan. Konstant i 12 timmar låg jag och kräktes på toaletten. Likt en avtändande narkoman låg jag på badrumsgolvet och kallsvettades. Stefan var lika sjuk, och som två döende individer låg vi totalt kollapsade i våra sängar. Ute kunde jag skymta att det kommit snö för första gången denna vintern. Normalt hade jag varit första man utanför dörren för att njuta av det underbara vädret, frossat i allt med min kamera. Nu låg vi bara där, kvidandes i våra sängar och hoppades egentligen bara på att överleva.

I skrivande stund känns det bra mycket bättre. Jag kan sitta upp utan att svimma, benen bär mig korta sträckor inomhus. Vågen visar att julkilona försvunnit, den detox och kroppsrensning som alla skriver om på sociala medier, den har vi liksom redan avverkat.

Dagens kloka ord:

Jag respekterar verkligen människor som respekterar mig när jag inte är närvarande.

Kram och Hejdå Bloggen

Utrensning – på många sätt … Läs mer »

En tur vid Hällevik och biomys på kvällen.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 4 januari, 2016 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Det var en bitande iskall vind som mötte oss när vi klev av på parkeringen vid Stenshuvuds norra fot.

Fast det gjorde oss alls ingenting, för vi var förberedda på det.

Det blev en härlig vandring med hundarna där i den vackra sagoskog som omger berget.

Om ni någon gång vill åka till en vacker plats, så är mitt tips att åka just hit.

Gärna på våren och särskilt när rhododendron blommar.

Just här vid Hällevik har en sjöman en gång för länge sedan, tagit med sig fröer från världens alla hörn och planterat de mest exotiska träd man kan tänka sig. Mitt inne bland all den svenska växtligheten står de här främmade arterna. Vid dessa träd finns små skyltar så man kan läsa lite om dem. Jag gav mig inte tid till att läsa den här dagen, istället spankulerade jag där och lyssnade på Stefans alla berättelser från då han var en liten grabb och sprang och lekte och byggde kojor här. Det var också väldigt intressant. Allting hade han andra namn på, skånska namn som jag inte riktigt minns.

Vi avslutade vår promenad vid Hälleviks lilla bukt (som Stefan kallar för ”kås”) Det är här Stefans bror Mats har sitt fiske och svärfar Nisse hade sin älsklingsplats här i livet. Här kunde Nisse sitta nere och laga fiskegarn och mata katterna med fiskrester dagarna i ända. Här ligger en liten byggnad att förvara saker i, men också en söt liten ålabod. En alldeles bedårande liten plats på vår jord.

Så har det hänt en förfärlig sak. En sak jag inte tänker skriva så väldigt mycket om … mer än att en katt är funnen död i vår trädgård under ganska mystiska förhållande. Jag tackar min gud att det inte är varken Judith eller Felix. Bilden är redigerad med hänsyn av känsliga tittare.

Händelsen är polisanmäld.

Vi avslutade dagen med att gå på bio tillsammans med älskade dottern Amanda.

Vi såg filmen om Ove och det var en film som verkligen föll mig i smaken. Jag älskade den lite torra humorn och fina berättelsen. Så har ni möjlighet, gå och se filmen ”En man som heter Ove”.

Efteråt gick vi på kinarestaurang.

(bilderna nedan är lånade från internet)

Dagens kloka ord:

Alla människor bär på ett djup – men inte alla vågar dyka.

Kram och Hejdå Bloggen

En tur vid Hällevik och biomys på kvällen. Läs mer »

Familjen älg och himmagjord bearnaisesås.

Lämna en kommentar / Djurliv / Av Annika Olsson / 3 januari, 2016 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Den här dagen träffade jag på familjen älg och fick för första gången en hel älgfamilj att hamna på bild. Vi passerade ett stort gäng förväntansfulla jägare invid gården på Svabesholm. De hade förberett med varningsskyltar för jakt och stod beredda att ge sig ut på sina pass. Bara en liten bit längre fram mot Stenshuvud fick Stefan, med sina hökögon, syn på den ståtliga familjen. De låg där i skogsbrynet, helt ovetande om att inom kort skulle deras lugna viloplats förvandlas till något helt annat. Nu bar det sig ju så, att det blev jag som fick träff på dem först med min kamera och skrämde därmed också hela familjen på flykt. På tillbakavägen passerade vi jägarna och jag vinkade glatt.

Vi tog vägen om Kivik hem. Det blåste kalla vindar över havet och under en liten eka vid Vitemöllas hamn låg en söt liten vildkanin och tryckte. Jag blir så väldigt glad över att se friska vildkaniner, för ännu finns min barndoms pestsmittade gnagare i mitt minne.

På eftermiddagen kom min dotter Amanda hit för att hämta lilla hunden Snow. Det blev en eftermiddag i lugnt mystempo. Jag hade utlovat panerade kotletter, massor av kapris och bearnaisesås till kvällsmat. Jag upptäckte förskräckt att det inte fanns några såser i Blå Bands förpackningar överhuvudtaget i mitt skafferi. Så det var bara för mig att leta upp ett recept, kavla upp ärmarna och ge mig på en hemmalagad variant. Det var första gången och jag försökte tänka som ”Pippi” … ”det här har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag säkert.”…. Jag fick godkänt av mina middagsgäster och allt var frid och fröjd.

Katten Felix kom hem med blod på halsen, men han såg lika glad ut för det.

Dagens ord:

Bland människor jag älskar lever jag.

Kram och Hejdå Bloggen

Familjen älg och himmagjord bearnaisesås. Läs mer »

Årets första dag 2016.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 2 januari, 2016 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Först av allt vill jag skicka er, mina trogna och otrogna läsare, en varm hälsning och en önskan om ett riktigt gott nytt år för oss alla.

Den här dagen som var årets första, vaknade jag upp och hade under natten förvandlats till en stel pinne med värk i hela kroppen. Ja, det var i alla fall så det kändes. I ungefär en månad har jag tagit en liten pilla varenda kväll mot reumatisk värk, trots att jag ju inte har sjukdomen säger doktorn. Just den här natten hade jag totalt glömt bort den lilla tabletten. Japp, så det fick bli en lugn och försiktig dag för mig, där jag mest höll mig i soffan. Dammsugaren kom fram, men det var också allt. Jag gled mest bara runt i stugan, iklädd mina trasiga älsklingsjeans och gullade med djuren.

Dagens ord:
Om du avsätter en timme för att summera året som var så se till att börja med de bra stunderna. Anstränger du dig lite så hinner du inte komma fram till de dåliga …

Spara sedan den listan och gotta dig lite då och då.

Det är nämligen bättre att älta de bra stunderna än att älta skit!

Med de kloka orden önskar jag er en härlig fortsättningen på året, och säger

Kram och Hejdå Bloggen

Årets första dag 2016. Läs mer »

Slutet gott på Gysås.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 1 januari, 2016 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Den här årets sista dag visade sig från sin absolut bästa sida. Solen strålade och luften var frisk och klar. En underbar dag som vi avslutade tillsammans med idel, gamla, trygga vänner från min barndom… min bardom då alltså.

Nu tror ni kanske att vi var i hatten den här kvällen, men icke sa nicke.

Tidigare på dagen unnade jag mig en sista springrunda medan Stefan tog hundarna på en promenad i det vackra solskenet. Det var en flock häpna hundar som förvånat stirrade på sin nya ledare, alltmedan jag glatt skuttade förbi dem ut i skogen.

Jag önskar att jag kunnat skriva att kroppen nu var på bättringsväg, men tyvärr inte. Lika ont och stel som vanligt. Kanske har jag bara börjat vänja mig lite vid smärtan som blivit min ständiga följeslagare.