Eljarödsbadet.
Kära Blogg.
Nu tycker jag att det är dags att bläddra lite i mitt gamla album igen och minnas tillbaka. Den här gången hamnade jag på en av mina absoluta favoritsysselsättningar när jag var barn och tonåring. Det var att hänga vid Eljarödsbadet på sommarlovet. Att simma och ta olika märke var något som jag älskade. Jag var en flitig simmare och kände mig som en fisk i vattnet. Vid 14 års ålder tog jag guldmagistern, trots att jag den sommaren hade halsfluss med hög feber. Jag minns att det var extra kämpigt att klara livräddningen det året eftersom det var tungt att rädda den där trädockan och det hela skulle klaras av på en viss tid, och det var inte så lätt med 40 graders feber. Såklart berättade jag inte om min temperatur för en levande själv för då hade jag ju varit tvungen att stanna hemma, hemska tanke.
Från de olika byarna runt om gick varje morgon en badbuss som alla vi ungar åkte med. Efter badet hade vi ofta fått en liten slant så vi kunde kila över vägen till Lindhs affär och köpa några godsaker. Med lilablåa läppar stod vi ungar där med skallrande tänder vid glasluckan och pekade på smågodiset som fint lades ner i en pytteliten påse med cirklar på.
Vi 13 – 14 årsålder var jag dödligt förälskad i en av killarna där på badet som varje dag kontrollerade vattenkvaliteten … men de, det är en helt annan historia.
(Här har jag fått en pilekrans och det betyder att jag den sommaren klarat simmärket kandidaten)
(På bilden ovan är jag 13 år och har nyss fått min eklövskrans för mitt simmärke, silvermagistern)
(Jag är 14 år och har lyckats klara guldmagistern med halsfluss och hög feber)
Vid varje simavslutning var det lite olika jippo. Det brukade vara simtävlingar. Dessa tävlingar vägrade jag konsekvent att delta i, trots tjat från badvakterna och att mina tider gott och väl kunde matchas med de som alltid brukade vinna och få medaljer. Nej, att tävla var helt enkelt inte min grej.
Det brukade även vara lite andra roliga tävlingar som kuddkrig på en stock. Här brukade det vara de lite äldre killarna som ställde upp och tävlade om publikens hejarrop.
(Här är det Lasse Ekstrand som lyckas dänga ner min, vid den tidens stora kärlek, Jörgen Nilsson)
Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut.
