Hejsan.
Det finns en plats som jag känner mer än alla andra platser. Det finns en väg som för mig är så välbekant. En plats jag lärt känna som barn. Men i likhet med mig själv så har vägen förändrats en smula. Jag själv har förmodligen blivit lite vidare och bredare över vissa partier. Medan min väg med åren har krympt. Från att ha varit en körbar grusväg, finns nu bara en smal stig kvar.
Vägen till mitt barndomshem. Den lilla vägen till Skoghem.
I helgen när jag vandrade längs med Verkeån vid Christinehof, så kunde jag inte motstå lusten att svänga ner om till Skoghem. Mina båda småhundar var vilda av glädje och skuttade glada upp och ner vid min sida.
Jag hittade tillbaka till ”stora stenen”. Den sten som vi barn så ofta lekte vid. Den gräsliga graffiti som vi en gång försett den med, var sedan länge borta och hade ersatts av grön mossa istället.
Nere i den lilla dalen forsade bäcken som vanligt fram. Jag log igenkännande när jag fick syn på den märkliga lilla vattenkällan som alltid funnits där. En liten källa med alldeles rödfärgat vatten, förmodligen från traktens speciella alunskiffer. Alla minnen fladdrade som en flashback upp i mitt hjärnkontor. Alltså, ni anar inte hur mycket kul man som barn kan ha med en sådan här bäck och lite rödfärgat vatten…
En lång stund stod jag där vid den lilla bäcken och njöt. Naturen hade förändrats, men ändå inte. Allt var så väldigt välbekant bara lite åldrat.
Så vandrade jag tillbaks igen på den väg jag gått så många gånger förr. Upp mot den lilla gulliga brandstationen och allt annat välbekant där i Christinehof.
Dagens citat:
Vi föddes en dag. Vi kommer att dö en dag. Vi kan förändras på en dag. Och vi kan bli förälskade på bara en dag. Allting kan hända, på bara en dag.
Se alltid framåt, men plocka fram de fina minnena och njut av dem lite då och då.
Ha det riktigt bra och kram från mig.
Annika
