Hejsan.
Den allra första vintern som jag bodde här i Gyllebo så hade vi ett väldigt rikt djurliv.
Då var de flesta av fastigheterna runt omkring ännu obebyggda och vi hade både rådjur och älg som höll till på tomten och området runt omkring.
Fåglar av alla de slag fanns det gott om, och såklart matade jag dem för glatta livet. Fågelmatskontot var högt på den tiden… också.
Särskilt bra minns jag den skräniga nötkråkan som höll sig vid fågelbordet den där första vintern. Den struttade spänt omkring på marken under ett väldigt oväsen och såg ut att äga precis hela världen. Han kraxade och jagade bort de flesta mindre fåglar så gott han kunde.
Den där första vintern fick vi även vår första katt. Katten Gustav.
Vid den tiden hade jag ingen bra kamera och de bilder jag tog, framkallades på gammaldagsvis. Tyvärr finns inte ett endaste foto av vår fina Gustavkatt som liten kattunge.
Men en massa bilder på honom som stor katthane har jag hittat…
Snällare katt än Gustav tror jag nog inte har funnits på denna jord. Man kunde göra vad man ville med honom. Han fann sig i allt och såg bara ut att älska allt och alla.
Den första gången som vi skulle släppa ut vår lilla ”Gustavkattunge” så minns jag att jag oroade mig en smula för att katten händelsevis skulle kunna ge sig på den tämligen orädde nötkråkan.
-aunä, sa Stefan snusförnuftigt, di klarar han allri å, han e rent fårr liden ti di.
Vi hade inte mer än hunnit släppa ut kattskrället förän jag såg i ögonvrån hur den stora nötkråkan sprattlande satt i den lilla kattmunnen och snabbt släpades med in under vår stora snöklädda utegran.
-hjälp, skrek jag, medan Stefan slängde sig ut, barfota i den djupa snön.
Med ett fast grepp fick han tag i nackskinnet på katten Gustav som överrumplad släppte den kraxande nötkråkan. Katten sprang förskräck in genom dörren igen medan kråkan med ett hest skrik genast tog till flykten.
Sedan den dagen har jag inte sett till någon mer nötkråka i vår del av sommarbyn.
Åren gick och Gustav blev förlåten för den där kråkepisoden. Han fick leva i många år som en älskad familjekatt.
När Gustav fick njursvikt och tiden var inne så var det min dotter som hjälpte till att sätta injektionen i hans hjärta. Han fick somna in och slippa lida.
Nu finns katten Gustav bara som ett kärt minne i våra hjärtan och någon nötkråka har aldrig vågat visa sig här hos oss igen ….
Nej, någon nötkråka har inte varit på besök på över 16 år …. inte förrän för några veckor sedan.
Plötsligt hörde jag det där speciella hesa kraxandet. Och tänk, där var han igen!!
På vår grindstolpe satt den en morgon och blängde på mig och hundarna när vi kom hem från vår skogsrunda. Så glad jag blev, för det är allt något speciellt med detta fjäderfä tycker jag.
Välkommen tillbaka nötkråkan.
En av mina absoluta favoritfåglar!!
Dagens citat:
Att gå omkring och oroa sig för saker
i livet hindrar oss inte från att dö,
det hindrar oss från att leva.
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika