(För ordningens skull vill jag påpeka att det här inlägget inte är sponsrad- eller betald reklam på något vis.)
Hej.
Såhär bakefter så känns det lite som om allting bara var en dröm. Som om jag svävat runt i det blå under ett par dagar tillsammans med min dotter.
Det var under Kristihimmelsfärdshelgen som vi gjorde en liten minisemester tillsammans, jag och Emmy. Vi åkte inte så långt bort, utan vi hamnade i ljuvliga Christinehof och på Residence Tastecelebration. Tillbaka till min barndoms trakter alltså.
Efter att ha blivit väl mottagna av Isabel Brummer, valde vi att ta en liten vandring i den underbara omgivningen.
Vid Verkasjön slog vi oss ner på min favoritbrygga och trollade fram vars en pilsner och lite tilltugg ur min ryggsäck.
På andra sidan sjön spelade någon ”dunkadunka” musik, och i vattnet kom en liten snok simmande som en spejande periskop. Och man kan ju säga att vi verkligen hade tur med vädret.
Sedan gick vi via den lilla stigen ner över Rännebron och fram till Alunbrukets festplats.
Ett tag satt jag där och bara mindes, och försökte få Emmy att förstå hur allting varit en gång.
Sedan var det dags för oss att strosa tillbaka till Isabel och hennes pampiga jägmästarbostaden igen. Det gör mig så glad att det fantastiska huset får fortsätta att glänsa så stolt, så som det verkligen förtjänar. Christinehofs absolut vackraste fastighet tycker jag!
Efter att vi ”pudrat näsorna” en aning och svidat om, så var vi redo för en cava innan middagen.
Så var det dags för middagen. Och jag säger bara wowwww… så himla gott allting var. Vi åt och vi njöt av den delikata trerätters middagen som vi blev serverade.
När skymningen sedan sänkte sig så tassade vi ut i det daggvåta gräset för att beundra den alldeles nyrenoverade klockstapeln, som stolt tronar på höjden ovanför huset. Hela mitt hjärta blev varmt av att man låtit uppföra traktens minnesmärke på nytt. För det ska vi tacka Calle Piper.
Innan det var dags för oss att krypa till kojs satt vi en stund utanför vårt vindsrum. Jag försökte beskriva för Emmy hur vi en gång som barn lekt med en antik rullstol på just den här stora vinden.
Jag tror inte riktigt hon förstod, så därför har jag hittat en bild från mitt arkiv, där min lillasyster leker med den hemma på vinden på Skoghem.
Tack fina Isabel för en underbar vistelse hos Er. Jag kan försäkra att vi båda sov gott och att det inte fanns några spöken på vårt rum i alla fall!
Dagens citat:
När jag var liten var jag rädd för mörkret, men nu när jag ser elräkningen, är jag mer rädd för ljuset.
Nej, jag har aldrig varit rädd för varken mörker eller spöken… åtminstone inte spökena här på Christinehof för dem är jag ganska bra vän med.
Kram Annika
