Hejsan.
Så har vi avverkat ännu en sprungen tjejmil i vår huvudstad. För mig blev det den sjätte i livet, och som alltid fick vi en helt fantastisk helg.
Vi tog tåget upp tidigt på fredagsmorgonen. I höstmörkret vid Gärsnässtation mötte jag min vän Petra, och sedan anslöt våra döttrar efterhand.
Vi hade bokat ett hotell, Downtown by Scandic, som låg väldigt centralt och bra. Det viktigaste för oss på fredagen var sedan att hämta upp våra nummerlappar i Kungsträdgården och göra oss mentalt redo inför loppet som väntade.
På vägen till hotellet vimlade staden av poliser. Det vankades partiledardebatt och vid Sergels Torg väntade man tydligen på Magdalena Andersson.
Så kom dagen för milen och vi var alla taggade, några av oss mer och några lite mindre. Petra som haft sin dumma hälsporre hela året, hade självklart haft besvärligt med träningen, men tuff som hon är så ställde hon sig återigen på startlinjen.
Vädret var helt perfekt för ett springlopp och våra tider blev ungefär som de brukar bli. De unga tjejerna hamnade på runt en timme och vi äldre ”tanter” något mer. Men som alltid efter en sprungen mil så känner man sig så duktig och nöjd med sig själv.
Efteråt väntade den sedvanliga törstsläckaren nere vid Strandvägen. Just den ölen är den absolut godaste ölen jag dricker på hela året.
Vi hade inte mer än hunnit slå oss ner vid ett bord förrän himlen öppnade sig och en rejäl störtskur sköljde över Stockholm. Där hade vi en väldig tur! Sedan som genom ett trollslag så sken solen igen när det var dags för oss att resa oss och gå mot vårt hotell.
Redan är vi allihopa anmälda till nästa års tjejmil, såklart, det är ju bästa moroten för att aldrig sluta springa.
Dagens citat:
Spring inte för att bevisa att du kan. Spring för att känna att du kan.
Ha en skön söndag och kram från mig.
Annika
Vilken tur ni hade med vädret! Bra jobbat. En mil har jag aldrig någonsin sprungit, kommer inte att göra det heller.
Visst är vi sommargäster, eller mer halvårsgäster. Skönt att du ändå inte riktigt räknar in oss i de värsta 🤭
Det är liksom bara lugnet som blir på hösten när Österlen avfolkas – det är det som jag tycker om. Men det där är lite komplicerat, för samtidigt saknar jag ju alla vänner och grannar som åker tillbaka hem igen. Jag hade inte sprunget en kilometer förrän jag var i 45 års åldern, nu kämpar jag på att hålla löpning vid liv så länge jag kan.
Jag fattar precis vad du menar. Samma sak som vi uppskattar.
♥♥♥
Sakta vi gå genom stan….?
Oh, that fantastic song by Monica Zetterlund.
Yes indeed . No prizes for getting that one right . i think every Swede knows that song. lots of prizes for keeping on moving..
That’s so true, Douglas. By the way, there’s a feature film about Monica Zetterlund—though I don’t know if it’s available for you to watch, of course…
Are you referring this on YT https://youtu.be/xAYbas-KDFE
No, it is a movie… Monica Z is a Swedish biographical drama film about jazz singer and actress Monica Zetterlund, which premiered in Swedish cinemas on September 13, 2013.
Ja med Edda Magnason. I can only find short clips of the movie on YT, however it must be available somewhere. Based on an english language tune named ”Walking My Baby Back Home.” Translate ” Sakta Vi Ga Genom Stan ” lyrics to english and try to sing it with the same melody/chords , it simply does not work . It is a symptom of this crazy division babel of languages. Sentiment, feeling, emotion is the same and at the same time the translation leads down a different path.
Exactly, that’s the movie I mean. Yes, translating from one language to another while trying to make it fit a song isn’t the easiest thing to do. It’s said that for English speakers, ABBA’s lyrics sound like a sort of pseudo-English.
Grattis till er, imponerad av det hela! Åh hälsporre stackare, det som gör så ont.
Jag hade aldrig orkat spring när jag var yngre ens, inte gå så långt heller.
Förstår det var uppståndelse men snart nog har valet lagt sig, rätt skönt. Tycker det är tråkigt att så många valaffischer blir förstörda. Ser det lite överallt nerklottrade och söndriga.
Må väl. Kram/MH
Ja, hälsporre hade jag för många år sedan och det var verkligen plågsamt. Jag kunde inte heller springa som ung (det tog liksom slut i tonåren) Men sedan började jag igen vid 45 årsålder och då var det en helt annan sak. Ja, nu är valet över och det återstår att se vem som ska kunna samarbete nu. En varm kram.