Gomorron.
Jag och hunden Johnny har haft fyra härliga dygn ute i fält.
Visst – det har varit vått, det har varit kallt, det har varit skitigt och väldigt blåsigt. Ibland har det varit frustrerande, gjort ont, varit tröttsamt och motigt …
Men mest av allt har det varit fantastiskt roligt, givande och minnesvärt.
Men vi tar det väl från början …
Förra veckan var det alltså dags. Jag packade ner alla mina gröna attiraljer, och Johnnys lilla stridsväska med mat för 4 dygn ute i fält.
Som kvinna är det särskilt skönt att slippa ta med sig den stora necessären. Alla de där tuberna man tror att man bli vacker av. I ”den gröna världen” är det inte mycket smink och skönhetsprodukter som behövs. På sin höjd används fyra små burkar … svart, grön och brun färg, och på sin höjd lite försvarets hudsalva, som är bra till det mesta.
Inmönstringen var som alltid tidigt i ottan och när det var klart var det bara att bege sig ut i fält.
Inlastade i vår bandvagn gav vi oss så iväg.
Vi gjorde en liten halvhalt vid vårt förråd för att hämta nödvändigt material.
Så måste man ibland stanna och spänna bandvagnens ”band” som den rullar på. Fråga mig inte hur man gör, men jag har förstått att det görs med en lång pinne.
Kissnödiga soldater tar alla chanser till att lätta på trycket och sådana här stopp är ett perfekt tillfälle ….
Här är två sköna grabbar som är redo för vidare transport.
Såhär i efterhand kan jag väl avslöja att Ravlunda skjutfält varit vår övningsplats för årets KFÖ.
Förmodligen har kanske de flesta på Österlen hört oss och vårt skjutande i helgen.
En övning med vapen börjar alltid med noggrann inskjutning. Noggrant kontrollerad och planerad.
En övning börjar också med att en basplats ordnas, där vi slår upp våra tält och har vårt läger.
Johnny har ju sitt eget lilla tält och sin egen lilla plats. Där sover han på natten i sitt privata lilla krypin.
Just den här övningen skulle komma att bli ganska kall och blöt för honom, men han är en tuff krigare och vaknade varje morgon på lika glatt humör!
Den här övningen har varit fokuserad på att öva på den egna befattningen. Dvs varje soldat har tränat på sina specialkunskaper och sina arbetsuppgifter i kompaniet. Sin alldeles egna uppgift i förbandet.
Jag och Johnny har alltså tränat på två saker. Skjutning och hundträning.
Tidigt, tidigt på morgnarna har vi blivit hämtade för att åka ut på pistolskjutbanan.
Som hundförare måste man såklart hålla sin hund i god status för sin uppgift.
Därför tränade vi en massa saker. Jag och Johnny tränade tillsammans med alla de andra hundförarna från de andra kompanierna.
Vi gjorde spårupptag och genomsök efter föremål i skogen. Vi gjorde en patrullering med ljudmarkeringar.
Johnny älskar stillasittande bevakning och är ganska duktig på det.
Han kan genom sina markeringar berätta för mig om det rör sig människor i skogen. Var de är och hur många där finns (om de är på olika ställen dvs)
Som hundförare gäller det att ha ett gott samarbete med hunden. Att du kan krypa på marken, skjuta och rulla runt utan att din hund tror att det plötsligt blivit ”roliga timmen” och dags för skoj och bus.
Det här fick vi öva på en särskild bana.
Vi har fått öva en hel massa pistolskjutning. Att få till rätta handgreppet, sikta och hålla stadigt. Vi har tränat drag, att kunna ladda snabbt och agera snabbt.
Vi har tränat på att skjuta i mörker med vårt mörkerseende utslaget.
Det har varit fantastiskt lärorikt och väldigt, väldigt kul!
En viktig bit på en hemvärnsövning är såklart maten.
Vilken underbart god mat vi fått. Med militärens egna kok igång, har vi alla förmodligen ätit lite för mycket …
… för plötsligt kom det ut ”Viktväktarsallad” åt oss i fält.
Vi skrattade och åt lite till!!
Våra hundar har alla skött sig så bra på övningen tycker jag.
De har såklart fått lite extra smakbitar, för även de älskar ju mat.
Men med handen på hjärtat får jag väl erkänna att Johnny är den av hundarna som har det absolut sämsta bordskicket och inte heller riktigt kan föra sig vid ett ”dukat bord”. Han får därför alltid ligga ett långt stycke från vår matplats för att han inte ska skälla halsen av sig i ett sorgligt beklagande.
Bortskämda med kaffe brukar vi aldrig bli, och i år är jag extra tacksam för de gånger det bjudits på en kopp nykokt stärkande koffein i en skitigt gummimugg. Tack söta hundkollega!
Såhär o efterhand minns jag alltid det som var roligt och bra. Det där kalla, regniga och våta vill liksom försvinna ur minnet. Inte heller uppmuntrar det till någon fotografering när regnet står som spön i backen och marken är som en lervälling.
Men några bilder på hur det var kommer här. Mörkt, blött och kallt.
Efter en hel dag ute i regn och rusk är det gudomligt att krypa in ett tält. Att sätta fyr i kaminen och krypa ner i sin sköna sovsäck är bara så himla skönt. Att kroppen värker och marken är ojämn känns nästan inte.
Och då när jag mitt i natten sitter eldvakt och lyssnar på allas lugna andetag och bara låter tankarna flyga fritt – då är jag lite mer levande och lite mer harmonisk. Det är något alldeles särskilt med den stunden tycker jag.
Och som alltid blir vi bjudna på lite grillat på lördagskvällen. I år fick vi även njuta av skön, levande musik.
Stämningshöjare som heter duga.
Efter en övning är det vård och rengöring som gäller.
Jag och Johnny hjälpte till med rengöring av pansarskotten så gott vi kunde.
På söndagseftermiddagen var vi åter tillbaka på Revingehed med vår skitiga, blöta packning. Vi var alla glada och nöjd, för vi visste ju att snart var det dags att mönstra ut.
Även om det kändes som om det var höstens kallaste dag så värmde solen vår näsor skönt.
Hemma i Gyllebo väntade en glad mottagningskommitté på oss.
Johnny åt sin kvällsmat och somnade som en lycklig patrullhund, på ett fårskinn framför den varma kaminen.
Jag vill tacka alla mina kompanikamrater, mina överordnade och mina hundvänner från andra kompanier för fyra fantastiska dygn. ♥
Även om jag just nu sitter med tidernas blåmärke på benen, rivsår i ansiktet. Nagelbanden är trasiga och fingerlederna är så svullna att vigselringen får ligga i en liten ask ett bra tag framöver. Trots att kroppen värker och ryggen surar, ja trots allt det, så är det så värt det, tycker både jag och Johnny!
Tack alla och envar!
En liten reflektion med anledning av haschtaggen ”metoo” …
Jag kan inte påstå att jag någon gång känner att jag blivit särskilt kränkt inom försvarsmakten. Jag gillar att kunna ”ge och ta” och trivs ypperligt med den, ibland lite hårdare jargongen som finns. Kanske har jag haft tur ….
Med dessa ord vill jag bara lyfta alla de killar, grabbar och gubbar jag känner i mitt kompani och inom försvaret i allmänhet. De är alla verkligt fina, trevliga människor. De är mina vänner och kamrater som jag känner mig trygg tillsammans med och har roligt med.
Nog om det!
Tack åter igen för en bra övning.
Kram Annika och Johnny
(vill någon titta tillbaka på inlägget från årets SÖF, så finns de
här )
