Natur – Sida 179 – Gylleboannika

Små hösttecken i skogen.

Kära Blogg.

Jag tycker nog allt att det är lite synd och orättvist mot hösten…

När våren är i antågande går människor ut ur sina stugor och letar vårtecken överallt. Man tar glatt bilder och lägger upp på sociala medier i en sorts tävling om att vara först. Man skryter för varandra när man hört årets första lärka. Så är det inte när hösten är i antågande. Ingen blir liksom vild av glädje av att se årets första flugsvamp. Det tycker jag är lite synd om hösten faktiskt, för egentligen älskar många den årstiden mest av alla.

Så idag ska jag göra hösten lite glad och visa mina hösttecken i skogen.

Hoppas att ni kan känna den tunga doften av höst. Känna hur det känns att andas in den friska doften av syrerik luft och förmultnande löv, Känna vinden piska skönt mot kinderna.

Men fortfarande kämpar lite av sommarens livskraftigaste blommor sig tåligt kvar. Än har vi inte haft frost.

Jag älskar hösten, hösten de é mitt liv de.

Dagens kloka ord:

”Vår värld behöver inte männsikor som begriper varandra, utan människor som begriper att det finns så många sätt att vara människa på.”

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Små hösttecken i skogen. Läs mer »

När tankarna bara är ledsna, då fokuserar jag på naturen. Vips är jag glad igen.

Kära Blogg

Jag hade en ledsen dag. Av lite olika anledningar. Sådana dagar har nog alla, fast jag brukar sällan tillåta mig att vara ledsen. Jag tycker att allt blir så dystert och sorgligt då. Fast på Dodevägen strålade solen alldeles väldigt mycket den här dagen och till och med korna såg glada ut. Inte kunde jag gå runt och vara ledsen då inte.

Molly och Snowie var också extra glada då de fick vars en del av ett grisöra. Egentligen är dessa öron strängt förbjudna för små pomeranien, men de blev båda två sådär sprittandes glada så en liten stund fick de njuta av det förbjudna.

Eftersom jag har så väldigt mycket komptid att ta ut, så tyckte jag att det passade bra att göra det en dag som denna, en dag när solen strålade så där extra som den gjorde den här sista dagen i september. Nu har jag inte räknat exakt på det där med min komptiden, men jag tycker nog att det känns som om jag skulle ha en hel del att ta ut i ledighet, och känslan ska man alltid lita på … åtminstone när dagarna är så här fina.

På kvällen när Stefan jobbat klart och min komptid var slut så körde vi ut i skogen en sväng. Det är alltid så underbart att komma dit ut. Även om jag inte har turen att få se några djur, så är det så behagligt att bara få vara i skog och mark. Jag såg en annan man som nog också gillar det här med skog, natur och fotografering. Jag tror att det var en gammal hemvärnsgubbe av klädseln att döma.

Vi lunkade där i skogen så sakteliga och satt ibland alldeles tysta och bara lyssnade efter ljud. Så mysigt och avkopplande. Inte förrän skymningen sänkte sig och vi var på väg hem igen så började djuren visa sig. Det är väldigt svårt att få bra bilder när ljuset övergår till skumt mörker, men jag provar såklart alltid. Två kronhjortar och en rådjurshind såg vi.

Dagens kloka ord:

”Under ytan

Finns stora och små

Under ytan

Finns det skratt och gråt

Det finns mycket där som händer

Som vi inte kan förstå

Men vi hittar alltid svaren

Där i botten av oss själva.

Under ytan.”

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

När tankarna bara är ledsna, då fokuserar jag på naturen. Vips är jag glad igen. Läs mer »

Nattens supermåne och blodsmåne förevigad.

Lämna en kommentar / Natur / Av Annika Olsson / 29 september, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg.

Varenda människa pratade om att stiga upp mitt i natten för att titta på månen. Just den här natten skulle den vara särskilt speciell. Extra stor och blodröd. Såklart ställde jag också min klocka för att vara med om den unika händelsen. När jag vaknade vid min vanliga tid blev jag riktigt bedrövad och besviken eftersom jag trodde att jag drömt alltihopa. Jag hade ju verkligen sett fram emot att få en liten bild på den extrema månen.

Men så kollade jag på mitt minneskort i kameran. Det var ingen dröm. Jag hade mer eller mindre gått ut i sömnen knäppt ett foto och sedan stupat in i sängen igen. Det blev inte världens bästa bild, men en bild blev det.

På Mollys hundkurs har vi lärt oss att vi ska göra varenda hundpromenad extra rolig och få förväntansfulla hundar. Därför gick dagens tur över stock och sten. Jag valde lite nya stigar runt sjön. Stigar jag aldrig mer kommer att gå därför de var fulla med hundbajs som både Johnny och Molly ansåg som delikat tilltugg. Ordet ”NEJ” är dessutom förbjudet att yttra till sina hundar, så jag bet mig i tungan titt som tätt. En underbar höstdag var det som vi njöt av till fullo.

Lite bedrövad blev jag när jag passerade en stor vacker kopparorm (ödla utan ben) som fått sätta livet till på grusvägen vid badplatsen.

Ryggskrället är oförändrat och ibland nästan lite sämre. Men jag kämpar på med övningar och Molly hejar på.

Måndag betyder jobb och jobbade gjorde jag. Men på alla jobb måste man pausa, och på mina pauser njöt jag av solen i min trädgård den här dagen. Vår pool är nu stängd inför vintern och det liksom kryper i kroppen på mig när jag inte kunnat simma på mer än en vecka. Hela kroppen längtar efter rörelse, rörelse som inte gör ont i ryggen. Jag snörade på mig löparskorna och tog några små försiktiga springsteg. Det kändes helt ok. Jag unnade mig en lätt joggingrunda på 3 kilometer i skogen före kvällsmaten. Vilken känsla! Vilken dag! Kan det bero på månen tro?

Dagens kloka ord:

”Det är inte våra egenskaper som bestämmer vad vi blir. Det är de val vi gör.”

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Nattens supermåne och blodsmåne förevigad. Läs mer »

Hundkurs, äppelmarknad och ett alldeles underbart höstväder.

Lämna en kommentar / Hundar och katter, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 28 september, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Den här dagen bjöd på det mest underbara höstväder man kan önska sig. Vad passar väl då bättre än att väcka upp sina livsandar med ett strövtåg genom skogen?

Senare på förmiddagen var det dags för lilla hunden Mollys första kursdag. En alldeles fantastisk skara jyckar och glada hundägare mötte upp på Maltestorp. 10 hundar totalt i en salig blandning. Solen strålade från en klarblå himmel när vi alla träffades för första gången. Det var hundar i alla de former och åldrar. Från den yngsta lille parvel (labradoren Allan 9 veckor) till den äldsta erfarne vovven som nog var hela 6 år. Vi tränade, mös och hade några härliga timmar hos Jenny och Stefan.

På eftermiddagen var det dags för äppelmarknad. Vi spatserade glatt iväg med svärmor Karin och hennes rullator ner för backen i Kivik i sakta mak. När vi väl anlände till inträdet för hela spektaklet blev det tvärstopp för Karin. Hon tycktes inte orka gå en meter till. Turligt nog ligger sonen Mats hus alldeles vid ingången till marknaden, så vi lämnade helt enkelt av svärmor Karin på uteplatsen i en stol där. Jag och Stefan gick en runda och trängdes med människor. Som alltid tycks det mest vara folk utombys ifrån. Inte en enda ”Kivling” syntes till som besökare. Eller så är det helt enkelt så att de alla måste jobba med i jippot för att det ska fungera?

Vi åt äppelhamburgare, lyssnade på Hasse Kvinnaböske och sedan gick vi över till Stefans bror igen, där vi ju parkerat svärmor Karin. Där blev det kaffe med dopp i solen med Stefans bror Mats och hans hustru Gunvor. Den 13 årige hunden River släpade runt på päron från det gamla päronträdet och när alla var nöjde for vi hemåt igen.

Dagens kloka ord:

”Om din medkänsla inte inkluderar dig själv, då är den ofullständig.”

Med en stulen bild på mig och Emmy säger jag Hejdå Bloggen.

Dela gärna

Hundkurs, äppelmarknad och ett alldeles underbart höstväder. Läs mer »

Det är vi som väcker upp Gylleboskogen.

Lämna en kommentar / Natur / Av Annika Olsson / 9 september, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Ibland låtsas jag att det är vi som har i uppdrag att väcka upp skogen varje dag. Tänk, vilken underbar arbetsuppgift. Septembermornarna är ganska kyliga nu och jag får dra på mig en extra kofta under min tunna sommarjacka. Luften är frisk och härlig att andas. Än surrar humlorna ivrigt omkring, tillsynes helt ovetande om att hösten är på ingång.

På ett ställe i skogen finns en plats där Molly alltid brukar kissa. Det är alldeles precis vid det prickiga trädet. Ja, för alla träd är olika, det finns inte ett enda som är det andra likt. Fantastiskt.

Vid denna årstiden brukar hundarna bli fulla av olika kardborrar i sin päls. Det finns en sorts kardborre som är värre än alla andra. Om man får dem i sin svans, ja då kan man hälsa hem. Med det menas att man får klippa av allt sitt hår på svansen och skamset gå runt och likna en labrador väldigt länge. Fråga Johnny för han vet exakt hur pinsamt det är!

Äntligen blev vårt blåregn beskuret. Nu vet jag inte riktigt om det hela blev gjort enligt konstens alla regler. Vi letade på google och tänkte till lite själva också. Det illvilliga trädet har inte en enda gång förärat oss med några blommor. Vi satte vårt träd år 2007 och då planterade vår söta granne också ett likadant…. Någon av oss gjorde rätt ….

(Våren 2007, och hunden på bilden ovan är vår käre Leo)

På moderna telefoner kan man ha en massa olika program, eller appar som det så fint heter. Jag har en app där man skickar foto snabbt till varandra med meddelande. Den är väldigt användbar… tycker framförallt mina döttrar. Så här kan en konversation se ut:

Ja, så är det när man delar Spotifykonto med en av sina döttrar!

Det var ganska bra att Andréa stal min musik, så jag kom ut i solen istället. För tänk, det är fortfarande sommar ju. Humlorna surrar glatt omkring och jag undrar om de har en aning om den annalkande vintern? Jag tror inte det, jag tror att de bara lever i nuet, precis som vi alla borde göra.

Dagens kloka ord:

”Börja alltid att förvänta dig att bra saker kommer att ske.”

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Det är vi som väcker upp Gylleboskogen. Läs mer »

I småkrypens värld.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av Annika Olsson / 27 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg.

Jag älskar småkryp.

Har jag sagt det? Småkryp, det är mitt liv det.

Men först började dagen med jobb, jobb och jobb. Felix höll mig sällskap. Jag tog lite paus då och då, och strosade runt i min trädgård. Sniglarnas framfart börjar få förödande konsekvenser på somliga blommor, medan andra står där i all sin prakt.

Jag älskar att ta kameran med mig ut i skogen och sätta mig på en stubbe. Att bara sitta där och studera småkryp, det är underbart. Ren meditation. En helt ny värld öppnar sig. Myrornas till exempel. När jag satt där och inspekterade en liten myrstack insåg jag att några av alla de tusen myrorna var militärtrupper. De gick upp på linje och ställde sig i stridställning till försvar. De andra hade alla, var och en, sin egen lilla uppgift, där i sitt myrliv.

Fantastiskt.

Katten Judith var på riktigt bushumör. Hon hoppade och for och flög i trädens kronor. I luften kunde jag ana att hösten var på ingång. Skymningen kom, lite, lite tidigare än i går fast lite, lite senare än i morgon. Björnbären såg ut att ha haft en gynnsam sommar. Nu ska de bara mogna allihopa.

I skogen träffade jag också på en vacker spindel. Den var ganska stor med ett underbart mönster på ryggen. Jag tror att det är en korsspindel. Så underbart vacker att jag aldrig kunde se mig mätt.

En slags bärfis tror jag också att det var jag hittade på min ”småkrypssafaritur”. Den liknar inte riktigt de jag brukar se. Den här hade även den ett underbart mönster på ryggen.

Nu när det går mot höst och lite kallare väderlek har jag köpt mig en ny och lite varmare baddräkt så jag ska kunna fortsätta min mjukträning i poolen.

Japp, det var nog allt för denna gången.

Dagens kloka ord:

”Framgång är inte att synas och höras, det är att få någonting gjort.”

Kram och Hejdå Bloggen.

Dela gärna

I småkrypens värld. Läs mer »

En gåsarad på Munkagången.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av Annika Olsson / 20 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg.

Det var en bra dag. Jag vaknade upp och kunde nästan resa mig normalt ur sängen.

Tänk så lite som ska till för att göra en dag lite extra bra.

Smärtan var pyttelite mindre. Kanske beror det på simträningen, kanske beror det på pillerna jag äter …

Glad som en speleman var jag.

Det blev en behaglig runda runt sjön. Gässen satt i en lång rad på ”munkagången” i sjön. Munkagången lär vara en stengång som byggts rakt över sjön, för att munkarna skulle kunna ta sig över till nunneklostret som låg på andra sidan. På denna stengång sägs det att de kunde gå med huvudet över vattenytan. För munkar på den tiden kunde såklart inte simma.

Skrönan säger att i kanten av sjön vid nunnornas kloster har man funnit skelett av små spädbarn. Små nyfödda barn som dränkts där. Så sägs det att det var bättre förr …

Jag har simmat varje dag nu. Jag ställer klockan på 30 minuter, så öser jag på där i vår lilla pool.

Jag blev lite nyfiken på hur lång sträcka det blev av mitt simmande. I en stor bassäng hinner jag simma 1.000 meter på en halv timme.

Ingen människa kan ju hålla räkningen på hur många vänder man gör, så jag tog två burkar, en tom och en med spik i. Så var det bara att flytta en spik varje gång jag kom till kanten. 51 spik och 102 vändningar. Alltså ca 920 meter. Taadddaaa!

Vi hade en härlig sommardag. På vårt tralldäck satt en spindelmamma och värmde sitt ägg. Var gång jag passerade sprang hon in i en spricka och gömde sig, men så fort lugnet lagt sig kom hon ut igen.

Jag njöt av dagen och tänkte lite extra på någon som står mig nära, någon som prövas av livet just nu.

På kvällen kom lilla Snowie hit för att bli passad. Hon mådde inte så bra, och mår man dåligt då får man somna på någons arm.

Dagens ord:

”Underskatta aldrig smärtan hos en annan människa.

Sanningen är att vi alla från tid till annan, kämpar med livet.

Det är bara att vissa är bättre på att dölja det än andra.”

Med tummen upp för en bra dag säger jag Hejdå Bloggen.

Dela gärna

En gåsarad på Munkagången. Läs mer »

Jag är havet och ingen äger mig.

Lämna en kommentar / Allmänt, Natur / Av Annika Olsson / 18 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Starka vindar for genom Gyllebo. Jag tyckte mig känna en svag doft av höst. Fort, fort – bort med tanken. Än är det sommar, än är ju faktiskt bara augusti.

En stunds simträning i poolen, sedan tillät ryggskrället några timmars pappersjobb. Jag beklagar mig alltid lite extra för mina vänner där på kontoret. De förstår och lyssnar alltid!

Vi åt fisk till middag. Stekt torsk, och det känns som lite sommarmat tycker jag.

Vinden piskade sönder alla blommor och svepte ner varendaste lilla löv i vår pool.

Jag njöt av mina sena blommor och plockade in en av de vackraste – en av rosorna från svärmor Karin.

I orangeriet har jag inte orkat plocka undan alla utblommade pelargoner, ändå belönar de mig med nya blommor hela tiden.

Mina fjärilsblommor lockar till sig bedårande flygfän. En vingbruten amiralsfjäril satt där och såg sorgsen ut i vinden. Ja, det är mer än jag som har krämpor.

Vi körde en sväng till Kivik, Stefans barndomsby. Han får alltid en glyttig glimt i ögonen när vi passerat Kiviks B&B (fd puben), infarten till Kivik. Då är han ”himma”!

Vågorna gick höga på sjön. Himmelriket för surfare, men livsfarligt att bada i. Alla på Österlen vet hur farligt det är. Pålandsvind. Det är man itutad med bröstmjölken. För en familj slutade dagen i svartaste svart. En pappa med sitt barn drunknade där i vågorna.

Plötsligt är en lyckligt semestrande familj bara halv och deras liv förändrades där och då.

Min egen onda rygg känns plötsligt väldigt, väldigt futtig.

Havet ger och havet tar, så sa han alltid, svärfar Nisse.

Vi passerade Piratens hus på Greve Pipers väg. Där i källaren hade hans fru tandläkarmottagning en gång för länge sedan.

Vi tog vägen om Stenshuvud hem.

Snipp snapp snut, så var den dagen slut.

Dagens ord:

”Livet frågar Döden:

Varför älskar människor mig medan de hatar dig?

Döden svarade,

Därför du är en underbar lögn och jag är en smärtsam sanning.”

Från mig och Molly säger jag Hejdå Bloggen

Dela gärna

Jag är havet och ingen äger mig. Läs mer »

Jaktpremiär och med sinnena på helspänn

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av Annika Olsson / 17 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Söndagen den 16 augusti betyder premiär för bockajakten.

Stefan var medbjuden att jaga, och även jag var välkommen att inta ett alldeles eget jakttorn denna härliga morgon.

Klockan tre i arla morgonstund, satt vi båda vid köksbordet med vars en kopp svart kaffe för att skaka liv i våra sömndruckna kroppar.

Har ni aldrig suttit ensamma ute i mörkret och sett hur naturen vaknar till liv, så kan jag varmt rekommendera det. Närmre Moder Natur kommer man nog aldrig.

Jag hade utrustat mig med en termos nybryggt kaffe, en skinksmörgås och min kamera.

Nu kan man ju inte ha samma tur varenda dag, för då skulle det liksom inte bli någon spänning alls att fotografera vilda djur. Just denna morgon såg jag inte ett enda levande väsen, mer än en svävande glada och en trött tidningsbärare. Men morgonen var magisk, kaffet smakade ljuvligt och luften var så lätt att andas. Det var bara jag och nuet.

Till min stora glädje visade det sig att både Stefan och Kent hade haft större tur den här morgonen. Riktig jaktlycka för dem båda, med vars en fällde liten rådjursbock. Grattis grabbar.

Inte alla i jaktlaget hade samma tur. En av killarna övergav sitt torn och körde hem. När vi lite senare passerad hans jakttorn, stod den ståtligaste bock man kan tänka sig där nedanför och åt i godan ro. Jag tror att han hånlog litegrann också.

Någonstans djupt i mitt eget hjärta, spred sig ett stort varmt leende …

Så var det alla bestyr med att passa, flå och ta vara på köttet. Hunden Sigge var i sitt esse. Klöv efter klöv flyttades runt i trädgården.

Underbara Petra skämde bort oss alla med nybakta bullar, kaffe och en massa gott pålägg.

En fantastisk helg som jag njutit alldeles extra mycket av.

Ett stort tack till familjen Berggren.

Resten av dagen blev en lugn hemmasöndag. Amanda kom och åt och badade innan hon och hunden Snowie styrde sin kosa mot Tomelilla.

Dagens kloka ord:

”Den finaste gåvan du kan ge till någon är din tid. Därför att när du ger någon din tid ger du bort en del av ditt liv som du aldrig kan få tillbaka.”

Med en bild på mig och Stefans fällda lilla bock, säger jag Hejdå Bloggen.

Dela gärna

Jaktpremiär och med sinnena på helspänn Läs mer »

På viltspaning med Kent.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 16 augusti, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg

Det var en fantastisk lördag. Precis en sådan dag som jag älskar.

Att kolla efter vilda djur, det är det bästa som finns.

Fågel, fisk eller mittemellan, det spelar ingen roll.

Rovfåglar, gravand med unge, tofsvipa och dovhjort …

Nog märks det att hösten så sakta är i antågande. Det är alldeles fullt av fåglar som samlat ihop sig och sitter i långa rader på telefontrådarna. Jag tror att det är starar.