Kära Blogg
Starka vindar for genom Gyllebo. Jag tyckte mig känna en svag doft av höst. Fort, fort – bort med tanken. Än är det sommar, än är ju faktiskt bara augusti.
En stunds simträning i poolen, sedan tillät ryggskrället några timmars pappersjobb. Jag beklagar mig alltid lite extra för mina vänner där på kontoret. De förstår och lyssnar alltid!
Vi åt fisk till middag. Stekt torsk, och det känns som lite sommarmat tycker jag.
Vinden piskade sönder alla blommor och svepte ner varendaste lilla löv i vår pool.
Jag njöt av mina sena blommor och plockade in en av de vackraste – en av rosorna från svärmor Karin.
I orangeriet har jag inte orkat plocka undan alla utblommade pelargoner, ändå belönar de mig med nya blommor hela tiden.
Mina fjärilsblommor lockar till sig bedårande flygfän. En vingbruten amiralsfjäril satt där och såg sorgsen ut i vinden. Ja, det är mer än jag som har krämpor.
Vi körde en sväng till Kivik, Stefans barndomsby. Han får alltid en glyttig glimt i ögonen när vi passerat Kiviks B&B (fd puben), infarten till Kivik. Då är han ”himma”!
Vågorna gick höga på sjön. Himmelriket för surfare, men livsfarligt att bada i. Alla på Österlen vet hur farligt det är. Pålandsvind. Det är man itutad med bröstmjölken. För en familj slutade dagen i svartaste svart. En pappa med sitt barn drunknade där i vågorna.
Plötsligt är en lyckligt semestrande familj bara halv och deras liv förändrades där och då.
Min egen onda rygg känns plötsligt väldigt, väldigt futtig.
Havet ger och havet tar, så sa han alltid, svärfar Nisse.
Vi passerade Piratens hus på Greve Pipers väg. Där i källaren hade hans fru tandläkarmottagning en gång för länge sedan.
Vi tog vägen om Stenshuvud hem.
Snipp snapp snut, så var den dagen slut.
Dagens ord:
”Livet frågar Döden:
Varför älskar människor mig medan de hatar dig?
Döden svarade,
Därför du är en underbar lögn och jag är en smärtsam sanning.”
Från mig och Molly säger jag Hejdå Bloggen
