Annika Olsson

Kära Blogg

Den här morgonen vaknade jag av en vinande vind utanför fönstret. Det var ett sånt där härligt väder som jag älskar att springa i. Jag skuttade upp ur sängen … nåja, skuttade och skuttade …. jag tog mig ur sängen och tänjde ut kroppen lite efter lite.

Jag och hundarna började med vår skogspromenad, men sedan kunde jag inte motstå springsuget längre. En nätt, lugn tur runt sjön unnade jag mig den här dagen.

Jag har kommit på ett knep som gör att jag får mindre ont i ryggslutet när jag joggar. Jag tänker mig att jag har en femkrona instoppad mellan skinkorna, som jag liksom måste knipa fast där hela tiden som jag kutar på. Med rumpan spänd som hos en kroppsbyggare blir det betydligt mindre tryck på ländryggen och gör därför inte särskilt ont i ryggen när jag småjoggar.

Oroa er nu inte, jag har alltså ingen riktig femkrona uppstucken där i ändalykten, så ni kan lugnt fortsätta att använda och handskas med mynt även i fortsättningen.

 

Kära Blogg

Jag måste börja med det bästa på hela min dag. En oväntad blomma från en kär vän.

Ja, jag fick en underbar amaryllis av en kär ”gammal” vän. Och nu menar jag inte att vännen är gammal, utan att vår vänskap funnits väldigt länge.

Tack fina goa Kerstin, du lyste upp min dag.

 

Kära Blogg

Jag trodde nästan inte mina ögon när jag bland alla nerfallna löv hittade årets sista vitsippa. Lite tilltuffsad av sin kamp att tränga upp mot ljuset, men ack så vacker.

 

Kära Blogg

Efter ännu en natt med dålig sömn bestämde jag mig för att väcka upp livsandarna med en tur vid havet. Det känns liksom nödvändigt med frisk luft för att orka sitta på kontor och knappa siffror.

De senaste dagarna har ju varit fyllda med regn och rusk, men just den här morgonen skymtade jag solen.

Vilken morgon!! Jag kan inte känna mer än tacksamhet.

Här kommer min bildbomb:

 

Jag och hundarna hade en underbar morgon där på stranden. Ensamma med det stilla havet och en ljummen vind. 15 grader inbjöd nästan till ett dopp.

Tack livet!

 

Dagens kloka ord:

 

Kram och Hejdå Bloggen

 

Kära Blogg

Min morgon började på sjukhuset i Simrishamn. Jag skulle lämna blodprover och dessutom vara på fastande mage. Kan någon egentligen förstå hur kämpigt det är? Att först ta sig upp ur sängen och stappla fram som en stel pinne, försöka ta på sig sina kläder utan att ens få mjuka upp kroppen med en kopp stärkande kaffe. Det känns som jag mer och mer går som min klasskompis jag hade på gymnasiet. Han hade ms och såg ut att röra sig som Michael Jackson hela tiden.

Värktabletter hade jag hoppat över ett par dagar, för att vara en ”duktig” flicka som klarar att bita ihop.

 

Till Simrishamn kom jag i alla fall. De skulle ta en farlig massa rör blod, och särskilt ett leverprov som doktorn strängt la extra vikt på. Det var ett prov för att kolla, som hon sa: så jag inte självmedicinera … ???? Vaaa? Verkar det som jag är en alkoholist, jag som i veckan fick slänga den halvfull baginboxen vin som jag inte lyckats dricka upp sedan jag fyllde 50 i juni.

I mitt stilla sinne tänkte jag att hon istället skulle lägga lite krut på att ta reda på var felet var, så jag skulle slippa alla värktabletter och kunna träna till ett marathon istället. Suckelisuck!

Jag passade på att köpa lite stärkande grejer på apoteket. Det viktigaste i vintertider är omega-3 och D-vitamin. Glöm inte att ta det hörrni!!!

 

När jag var tillbaka i Gyllebo igen svalde jag en värktablett tillsammans med en kopp kaffe och en rejäl smörgås. Sedan tog jag mina hundar och gick ut i skogen. Underbart! Tydligen har det varit rejäla vindar när jag varit hos Andréa i Köpenhamn. Jag kunde se tecken lite här och där att stormen farit fram.

 

När jag fakturerat klart på kontoret, strosade jag en runda och njöt av sommarens sista suck.

 

Dagens kloka ord:

 

Tänkvärt – eller hur? Sluta hata, det leder ändå ingen vart!!

Kram på er och Hejdå Bloggen

 

 

 

 

Kära Blogg

Jag har haft en underbar helg. Livet har liksom lekt. Ryggen har visserligen påmint mig om att jag lever, men det har varit helt ok med de mest omtänksamma små individer jag känner i hela världen.

Det som skulle bli en billig tågresa för att passa min ekande börs, blev den dyraste tågbiljett jag någonsin köpt i hela mitt liv …

Men först startade jag såklart på bästa vis. Jag och hundarna i Gylleboskogen.

 

 

 

Kära Blogg

Våtare och gråare dag har jag väl sällan skådat. Fast det var ändå så otroligt vacker med alla de roströda löv som fallit till marken och låg där likt en tjock heltäckningsmatta i kontrast till allt det gråa.

Det sägs att det finns mycket rävskabb vid Gyllebo just nu, vi tar det hela med ro och fortsätter njuta av våra strövtåg här.

Välkomna att genom mina bilder följa med på en sväng.

 

Någonting hände med katten Judiths humör den dag då Molly flyttade hit. Jag har tagit det med ro och hela tiden sagt att hon kommer att bli sig själv, bara vi ger henne lite tid. Jag börjar snart tvivla lite på det. Fortfarande är katten Judith surare än en citron när hon stampar omkring här inne. För stampar det gör hon när hon går. det är så det liksom rungar i golvet när hon morrande stövlar fram. Men det händer att hon smyger upp i Amandas säng och blir så där härligt mysig som hon var förr, då passar jag alltid på att kela lite extra med henne. Min intuition säger mig att hon kommer att ”gona” till sig igen, bara Molly blir vuxen och mognar lite.

 

 

 

 

Kära Blogg.

Är det klokt? Vi är en bit in i november månad och fortfarande blommar vissa sommarblommor som de inte har en aning om den annalkande kyla som snart hotar dem.

Kanske minns någon den söta ros på stam som jag tidigt i våras köpte för en billig peng på Boan i Tomelilla. Det visade sig ju att blomman knappt hade några rötter och slokade redan efter några dagar. Tung i sinnet dömde jag ut den döende växten. Jag planterade den ändå lite undanskymt i en rabatt, där den sakta skulle få dö bort.

Rosen dog inte. Nu tackar den mig, med en alldeles fantastisk blomning.

Även  små marguriter står i full blom, ja till och med maskrosor verkar ha vårkänslor.