Hejsan
Först av allt vill jag börja med att skicka de varmaste grattiskramarna över till Canada och till min dotter Andréa.
För just idag fyller hon 30 år. Grattis gumman♥
Fast hon förtjänar ett eget inlägg, så det kommer lite senare idag.
Här hos oss njuter vi nu för fullt av att våren sakta kommer och tar sitt fäste. Vitsipporna står som vackrast nu och just i Gyllebo så växer de precis överallt. Som ogräs i mina rabatter.
Rabatter …. de platser där jag envisas med att odla växter som jag själv anser vackrare än de växter som egentligen bodde där från början.
Jag funderar på det där…. Om jag bara låtit allting vara, så hade naturen ganska snabbt återställt allt som den själv hade det från början.
Som alltid är det lite oroligt att lyfta ut träden från orangeriet. Man vet ju aldrig när det slår till och blir en frostknäpp. Fast någon gång måste man våga, och nu har de åkt ut.
Det får helt enkelt gå som det går …
Våra trallgolv har Stefan behandlat i fjor med något rysligt dyrt medel. I år kan man se hur de sakta blir precis sådär som jag vill ha dem. Gråa och väderbitna.
De där pinnarna som bara står där i två krukor, det är Stefans änglatrumpeter. Jag kan se att det syns antydan till något grönt spirande på en av stammarna så de får en chans att visa sig … ibland kan det bli de plantorna som blir det vackraste.
Vårt envisa magnoliaträd som aldrig ville börja blomma, har nu äntligen fått lite vita blommor. Det tog tio år innan vi kunde se den första lilla vita blomman. Nu är jag ganska snopen över att blommorna inte alls är sådär ståtliga och vackra som jag föreställt mig, utan det ser mer ut som om någon varit riktigt förkyld och bara kastat engångsnäsdukar vilt omkring sig.
Fast jag älskar det ändå, mitt så kära magnoliaträd. Det där trädet vi fick av mina föräldrar i bröllopspresent.
Runt vår tomt har vi bara ett enkelt fårstängsel. Dels för att hålla hundarna inne på tomten och dels för att hålla rådjuren utanför tomten. På sommaren när allting grönskar så ser man inte det där ganska fula stängslet.
Men jag gillar att man kan se genom det nu tidigt på våren. För kolla bara så vackert det är, där bakom vårt orangeri.
Så ljuvligt.
Den här första tiden på våren är så härlig, nästan lite ömtålig. Allting är så skört.
Jag tänker mig att jag själv också är som en liten spirande skir planta, och tar allting lite mer försiktigt och lugnt numera. Saker är inte så förtvivlat bråttom. Det kommer bli fint ändå. Tids nog.
Mossan som växer här överallt, den får vara, den gör vår trädgård lite trolsk tycker jag.
Jag tänker mig det som om jag bara är en tillfällig besökare här på den här platsen. Att naturen låter mig bo här för en liten stund, jag lånar det här stället en liten pyttedel av den stora evigheten.
Dagens citat:
Jag ser
Jag hör
Jag känner
Jag räknas
Ha en riktigt fin första maj alla underbara läsare.
Njut lite mer och jobba lite mindre. Livet är så förtvivlat kort.
Kram Annika
