Om stort och smått, och det som ligger mig nära.

Gokväll på er.
Jag kikar in i kväll igen med ett litet inlägg.
Ett inlägg om det som ligger mig närmast om hjärtat.
Min blogg började med fem trogna följare och har den senaste tiden ökat lite. Jag är så glad för det och ni är alla hjärtligt välkomna hit.
Plattformen i min blogg är naturen, men även vårt hem och vår trädgård.
Jag skriver om stort och smått som finns i mitt liv, och det kommer jag fortsätta med. Lite sådär halvrörigt …
Såklart handlar det också ofta om de personer som står mig närmst i livet – våra tjejer, Stefan och husdjuren. Familjen.
Och såklart skriver jag ibland om byggprojekt. Oftast mest om våra egna renoveringar, men ibland också från kunders då det finns möjlighet, utan att jag klampar in i det privata hemmet för mycket.
Ibland skriver jag lite om mat också. Vi älskar mat, men jag gillar bäst att laga vanlig gammaldags husmanskost. Lite tråkigt i mångas ögon kanske.
Jag tänker att om några generationer är all sådan kokkonst bortglömd och försvunnen. Min egen mamma var kokerska och gjorde den godast husmanskost man kan tänka sig. Men för den skull var hon aldrig rädd för att prova nya saker, vilket hon alltid klarade galant. Så gott allting blev. Hon är min förebild i köket.
Men ofta väljer jag naturen och utevistelse framför förklädet och spisen. Då får det helt enkelt bli slarvigt bredda mackor till kvällsmat!
Funkar hur bra som helst.
Allt sedan den 1 juni har Stefan varit sjukskriven. Det började ju väldigt allvarligt med 2,5 vecka på sjukhuset i Lund.
Nu är han lite bättre och kan jobba några timmar om dagen. Ännu finns oklarheter och krämpor kvar och ofta åker vi till Lund för prover och kontroller.
Där på njurenheten finns en underbar liten monter att beskåda. En massa figurer gjorda av äpplen, som visar hur teamwork fungerar. Jag kan stå där i evigheter och titta på den.
Ute i vida världen håller två av min döttrar ju till.
Emmy är med sin bästis Matilda i Australien för andra året.
För tillfället jobbar och sliter de för fullt.
Och jag blir så glad så glad, så fort det kommer något livstecken därifrån.
Som den gången min blogg blev kapad … inlägget hittar ni här.
Andréa jobbar som veterinär i Canada. Där bor hon tillsammans med en irländare som har ett nakenmarsvin som husdjur. Han har ett konstigt namn som jag håller på att vricka tungan av att uttala.
Hon har nyss tagit kanadensiskt körkort, så nu imponerar hon på den söte irländaren, genom att visa hur det går till att göra handbromsvändningar … Du milde tid, det är tur att mammor inte vet allt här i världen.
Fast igår åkte hon till USA förstås … Hon har några dagars ledigt, och då skulle hon åka och söka nytt jobb för att kunna klättra högre på karriärsstegen …
Lycka till mitt hjärta ♥
Så har jag lilla goa Amanda såklart.
Hon ska snart åka på semester med fästman och svärföräldrar. De tänker kidnappa henne över jul och nyår och föra henne ända bort till Thailand. Varmt och gott kommer de att få det i alla fall – långt där borta i Asien.
Men innan dess ska vi träffas och mysa riktigt tillsammans.
Ja, det var lite om min blogg och om vad jag egentligen svamlar om härinne.
Och alltid avslutar jag med ett foto på mig själv. Det är för att ni ska få en bild av vem det är ni har ”lyssnat” på i ett helt långt inlägg
Ikväll ska jag iväg och träna lite nosework med en av min hundar. Det ska bli jättekul.
Ha en skön kväll.
Gillar ni att kika in här får ni gärna trycka på lilla hjärtat här under.
Tack och haj!
Kram Annika