Jag och min blogg

Hejsan
I snart tre år har jag haft min blogg och skrivet minst ett inlägg om dagen.
Det är en blogg som har spretat och inte riktigt passat in i någon klar kategori. Den ena dagen har jag skrivet om naturen och vädret, för att nästa dag skriva om vad vi ätit och hur våra husdjur mår. En tredje dag har jag skrivet om byggprojekt och renoveringar …
Kort och gott – jag har skrivet om mitt liv.

Då när jag startade upp min blogg hade jag egentligen bara ett enda syfte.

Det var att skriva och lägga ut bilder från min vardag, så mina tjejer och min familj skulle få en plats att samlas kring, en plats att få lite ”hemmakänsla” på. Att de aldrig skulle glömma var de hade sina rötter.
Mina döttrar har älskat att resa och särskilt min äldsta dotter, Andréa, har rest världen runt allt sedan hon gick ut gymnasiet.
För deras och familjens skull har jag försökt skapa en ”hemmaplats” på nätet. En liten plats där de kunnat följa varandra och vad som händer här hemma i Gyllebo och på Österlen. Vardagliga saker som man inte ringer och berättar. Saker som kräver bilder. Som att följa årstidernas skiftningar. Små enkla ting som skapar en känsla bara.
En plats på nätet där vi har kunnat  förenas i samma minnen och upplevelser, fast vi varit spridda över hela jordklotet.
Själv älskar jag naturen och är mycket ute med min kamera. Naturligtvis har det blivit en hel del naturbilder från mitt älskade Österlen. Såklart har det alltid funnits en baktanke när jag skrivit ett inlägg …
-tjejer, glöm nu aldrig hur vacker er lilla ”barndomsplätt” är ….
Men jag har själv också älskat att skriva och skapa små blogginlägg. Såklart har det givit mig själv en glädje och lite tillfredställelse till min skaparlust.
Ofta bara rinner orden fram ur fingrarna och jag tänker inte så mycket på tema, inriktning och målgrupp. Det bara blir. Inlägg efter inlägg.
Kanske har Stefan rätt. Kanske bor det en liten författare i mig … kanske är bloggen början till något annat ….
Ibland har jag skrivet om mat och om vad vi ätit här hemma. Banala saker, men jag vet att mina döttrar gillar både bakning och matlagning.
Asså, det spelar ingen roll om de varit borta två veckor eller ett helt år – det är alltid skafferiet som inspekteras först när de återvänder hem!
Såklart vet jag som mamma, att då måste jag ju blogga om det också, för att behålla deras intresse.
En viktig del i vårt liv är, och har alltid varit våra husdjur. Såklart har det blivit en massa bilder och inlägg om dem.
För inte alltför länge sedan nämnde min yngsta dotter Emmy att hon längtade så väldigt efter våra djur. Det gjorde mig varm i hjärtat.
Jag har egentligen inte själv läst någon blogg förut, men för ett halvår sedan hittade jag ett par bloggar som jag nu med glädje följer. För mig är det viktigt att det finns foto med på personen som skriver. Ett inlägg blir så mycket intressantare med ett ansikte bakom texten. Det där tänker jag alltid på när jag själv skriver. Jag försöker skriva inläggen som jag själv vill läsa.
Därför har det alltid funnits någon bra eller obra ”selfie” med på mina inlägg.
Så är det ju faktiskt så att den säkraste person att lägga ut på internet är ju sig själv … man kan ju inte klaga och anmäla sig själv  – hur ful och dum man än ser ut på bild….
Jag har väl egentligen tänkt att när vi alla i familjen åter är samlade i samma land igen, då kan jag nog sluta med det här skrivandet och bloggandet…
Men som många nog läst så väntar ytterligare 3 år i USA på min äldsta dotter (om det kan man läsa här.)
Det får nog bli så att jag fortsätter ett bra tag till, med inlägg på allt det som kommer i min väg. Mitt liv!
Ett mål jag haft alltsedan jag startade, har varit att min blogg ska andas glädje och lycka. Såklart kommer bekymmer och svårigheter även i min väg. Jag försöker alltid att se på det med en stor portion humor.
Jag vill att min blogg ska kännas positiv, för det är sådan jag själv är i grund och botten.
Jag vill förmedla en skön känsla till den som läser.
Till just dig!
Varmt välkomna hit till min blogg, vem som än känner för det.
Dagens tänkvärda:
Man kan inte
älska alla,
och det behöver
man inte heller.
Men att behandla
alla med respekt,
är något vi alla
borde ta som
en god vana.
 Ha en skön dag och kram.
Annika
Dela gärna

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top