håris

Hej hej.

För två veckor sedan dök hon upp här hemma som en storm. Hon for runt bland familj och vänner med sin energi. Hon grep tag i allt och alla, men innan jag hann förstå vad som hände, var hon borta igen.

Ja, ungefär så känns det varje gång min äldsta dotter Andréa hälsat på här hemma.

Mysigaste stunden med min dotter, det var nog när hon steg upp tillsammans med mig för att följa med ner till bryggan. Det blev en fin stund då det bara var hon och jag, en gråmulen morgon i förra veckan.

I sjön simmade en stor flock vita svanar och vi hade tagit med oss lite varmt att dricka som vanligt.

På hemvägen upptäckte vi  att det bildats lite håris på sin ställen. Håris är ett lite ovanliga fenomen som händer när förhållandena mellan temperatur och fuktighet är helt rätt och det då finns precis rätt träslag som är i en förruttnelseprocess.

På ett annat ställe hittade vi en ”geotag” som vi var tvungna att inspektera lite noggrant.

När vi kom hem så pysslade jag ihop en liten enkelt krans till dörren. Alla mina halmstommar var spårlöst borta (jag tror att Stefan ”gått bananas” och haft lite för stor städiver ), men det fick bli en hjärtformad och lite tunnare enriskrans det här året.

Den här vanliga och lite långsammare dagen var nog den bästa tillsammans med min dotter.

Nu landar hon snart i Vancouver igen och livet fortsätter sin gilla gång för oss alla. Men för varje avsked och för varje ”hejdå”, så känns det som om hon tar en liten bit av mitt hjärta med sig. Jag är så glad för dagens moderna teknik, ändå har vi inte mycket kontakt när hon är där borta på andra sidan jorden. Hos henne är min natt hennes dag, och tvärtom, dessutom jobbar hon så märkliga tider att jag inte riktigt förstår hennes schema som inte har några egentliga tider. Men är hon lycklig så är jag det med, såklart♥

Dagens citat:

Det är klokare att gå sin egen väg än att gå vilse i andras fotspår.

Kram Annika