…”asch, det är inget att se, de är bara lite sten”.
Hejsan
Ja, de där orden minns jag att min mamma sa till mig när jag var liten. Det var första gången som jag var i Kåseberga och jag ville så gärna gå dit upp till de omtalade stenarna.
Den där gången blev det inget besök för mig vid de här stenbumlingarna. Min mamma hade besvär med sin andning och att gå uppför backen hade nog varit jobbigt för henne.
Men jag skulle komma dit senare i livet. Och jag skulle bli både hänförd och förälskad.
För jag tror ingen kommer upp hit utan att bli påverkad av platsen. Här är så magiskt vackert. Bäst är det när man är här alldeles ensam.
Men för det allra mesta är här andra besökare, både sommar som vinter. Jag hade tur den här morgonen. Det var bara jag, vinden och en doft av ”nyrögad ål”.
Argsinta moln dansade i skyn, och några rejäla regnskurar hade nyss dragit förbi. Solen hade ett tufft jobb med att ta sig igenom den tjocka molnstrimma borta i horisonten.
Men så bedårande vackert!
Jag njöt för fullt av den mäktiga soluppgången, och när de tunga regnmolnen blev alltför hotfulla strövade jag sakta ner mot den lilla gulliga hamnen igen. Kåseberga, som ni får se bilder från en annan gång.
Såklart sände jag en extra tanke till min mamma Ingrid när jag njöt av platsen den här morgonen. Kanske var det bara bra att inte möta en sådan här magisk plats förrän i lite mer vuxen ålder…
Mamma – de här bilderna är till dig… bilder på lite vanlig gråsten!
Dagens citat:
Om jag dör vill jag inte till himlen, Jag vill hellre till Österlen
Det e’ där havet och himlen bildar den vackraste scen
Som gör att de verkar så nära mellan himlen och Österlen
Ha en underbar dag och kram från mig.
p.s bara för mamma har sagt det så behöver det inte vara riktigt sant…
Annika
