diskbråck

Dum eller duktig!

Hej
Kanske har ni märkt det?
Kanske har ni lagt märke till att det var ett tag sedan jag vandrade runt hela sjön med mina hundar. Den där ljuvliga promenaden på nästan exakt 6 kilometer.
Det beror på att jag har varit duktig… eller kanske egentligen bara dum…
Jag har sedan jag fick mitt hemska diskbråck i februari ätit en massa ganska starka piller för att överhuvudtaget kunnat existera. Men som den duktiga flicka jag nu en gång blivit uppfostrad till, så beslöt jag mig för att dra ner rejält på den där starka medicinen, och har nästan slutat med den. Man måste ju bita ihop lite också …
Man tar inte tabletter om det inte är absolut nödvändigt.
Jag hade ju inte längre särskilt ont, och då var det ju helt onödigt att ta starka piller tyckte jag.
-kanske har jag inbillat mig alltihopa tänkte jag lite skamset, och la undan alla tabletterna.
Sakta men säkert kröp det onda tillbaka igen. Fast jag själv hade sett det, svart på vitt, det där dumma diskbråcket, det som doktorn sa att vi fick vara glada ifall det ville läka av sig själv.
Att jag var smärtfri berodde helt enkelt bara på de där tabletterna insåg jag.
Jag har något inbyggt i mig, som gör att jag alltid ska vara så himla duktig.
Det är mest att jag ska vara duktig inför mig själv, men egentligen är det så urbota dumt. Jag ska bita ihop och kämpa tycker jag själv … men för vem?
Säkert är det några av er därute som känner igen er… eller så är det bara jag…
Men jag ska sluta med att vara duktig. Jag ska åtminstone ifrågasätta om jag måste vara det i alla situationer.
Nu plockar jag fram min piller igen, för uppenbarligen gjorde de nytta och uppenbarligen var det ingen synvilla på röntgenplåtarna.
Jag behöver inte heller vara någon superhjälte som krigar mot mina smärtor. Där är ingen som dunkar mig i ryggen och jag får nog inga guldstjärnor av någon.
Dum eller duktigt? Kämpar ni också för att vara duktiga i olika situationer…
Men hur är man när man är duktig?
”Duktig”, jag hatar ju egentligen det där ordet.
Duktig är man när man tar hand om sig själv.
Dagens citat:
Kärlek är som schack
ett feldrag
och du är matt.
Jag gjorde nog det där feldraget och blev matt, och det är jag så glad över. Min älskade Stefan påminner mig ofta om att jag och mitt liv inte behöver ha sådana här duktighetsidéer.
Såklart måste man ha delmål och saker som man strävar efter, annars kommer man inte dit man vill. Men att vara duktig bara för sakens skull, det är ju fruktansvärt idiotiskt.
Lite röriga tankar kanske … men så fick det bli idag.
Kram från mig och må väl.
Annika

Så var det den där ryggen …

Hej hej
Nej, smärta syns inte utanpå. Den känns liksom bara inuti. Mest plats upptar den i hjärnan.
Det är nästan exakt  tre månader sedan jag fick mitt nya diskbråck. Nytt och fint och i en större modell än mitt tidigare. Jag hade hellre önskat mig en större bilmodell, men kanske gjorde jag något fel när jag skickade iväg min önskan till tomten. Nästa gång vill jag istället ha ett par små, små diamantörhänge … hör du nu det tomten ….
Ännu brottas vi med varandra, jag och det där diskbråcket. Det går fram och tillbaka, allt efter vad jag hittar på med. Men det är såååå mycket bättre!
Min bästa tid är på förmiddagen när jag svalt ner en bunke piller, och ger mig ut och vandrar. Då tänker jag att det behövs ju ingen smärtlindring för mig längre, jag är ju nästan 28 igen, vig och stark och på väg att bli frisk.
 Mental träning
Jag är så glad att jag aktivt håller på med mental träning och ”meditation a la Annika”. Allt det där känns som jag har en väldig nytta av nu. En instinkt att tänka rätt, så jag alltid kan se saker på ett sätt som gör att jag mår bra i själen. För det är det som mental träning till stor del handlar om, hur man väljer att tänka inför en viss situation.
Det duger inte att börja tänka på mental träning när man väl är under isen, när man är svag och behöver ha all den där energin till att styra sina tankar.
Kvällens citat av mig själv:
Jag ser min hälsa som ett checkkonto, där jag gör uttag ibland om jag blir sjuk.
Om jag fyller på mitt konto med sund mat, motion och positiva tankar när jag är
frisk och stark, så har jag en buffert som jag kan plocka ut när jag är sjuk och svag.
Om jag inte fyller på när jag är frisk och kan, kommer jag tillslut att riskera att utnyttja hela
min checkkredit, och då är jag farligt nära en psykisk ohälsa.
Det här är mitt sätt att se på min hälsa. Det är och känns rätt för mig. Jag hoppas att ni kan hitta ert sätt att må bra och känna lust till livet oavsett vad som kommer i er väg.
Jag vet att ett diskbråck brukar ta ett år på sig att läka ut, så vi två får helt enkelt försöka samsas här i min kropp ett tag till. Jag bestämmer ibland och bråcket ibland … Men jag ska förbaske mig se till att ha kul, även om bråcket surar och är trilskt. Jag har ett rejält plussaldo på mitt ”måbrakonto” att ta av!! Och jag vet att ni är många därute som har betydligt tuffare saker att tampas med.
Ha en fin kväll och kram
Annika

Dagsmeja och diskbråck nummer två.

Hejsan
Även om våren drar oss alla lite vid näsan nu, så har solen i alla fall visat sig några dagar här i Gyllebo.
Jag och hundarna har smugit ut i ett sakta tempo för att suga i oss lite D-vitaminer och lyssna på fåglarnas ihärdiga sånger. För även om mina bilder ser vinterlika ut, så lovar jag att naturens alla ljud i högsta grad skvallrar om att den ljuvliga våren verkligen är i antågande
Visst vill vi alla ha barmark och grönska nu, men jag tycker ändå att det är något oerhört vackert med den snö som trotsigt ligger kvar här i skogen.  Kall och frusen där träden skuggar, men alldeles blöt och smält där solens varma strålar kommer till. Dagsmeja …. jag älskar det ordet…. visst är det vackert … nästan som orden vilda sommarblommor …
Mina små hundar tycks älska det här vädret. De gillar att rulla sig i den riviga snön. De små nätta pomeranianhundarna  trippar obekymrat ovanpå skaren. Johnny däremot plumsar förtjust fram lite mer som en ångvält.
Jag har haft så ont …
Jag har haft så väldigt ont så det kan jag egentligen inte förstå själv. Värre än att föda tio barn. Ungefär 8-9 på en tiogradig skala … Men sakta har det börjat vända…
Jag har fått svar på röntgen och fått svart på vitt.
Jag tröttnade på den allmänna vårdens gissningar om min smärta i benet den senaste månaden. Jag fick höra att det nog var muskelbristningar och hänvisades till sjukgymnast.
Istället gick jag privat till en ryggklinik och fick nästan genast en röntgen gjord. Den visade att jag fått ännu ett nytt diskbråck lite längre ner än förra gången. Det här är en klassiks grej, men på mig sitter det lite oklassiskt till, och en operation blir därför lite för komplicerad, det handlar då om steloperation ….
Det är ju så med diskbråck att de läker för det mesta ut av sig själv, ungefär som om det skrumpnar ihop som ett litet russin och då gör de inte längre lika ont.
Vår plan är nu att helt enkelt se tiden ann, utan att provocera det onda. Jag ska såklart ta hjälp av en sjukgymnast när det ondaste lägger sig och tills dess är det inte meningen att man ska bita ihop, utan jag får smärtlindring i den mån jag behöver. Halleluja vilken underbar läkare jag träffat!!
Men jag har haft mycket ont… Det har nog inte riktigt märkts här på bloggen hur besvärlig min situation varit. Att gå på toaletten, duscha …. precis allt har varit en kamp.
Stefan säger att min blogg är lite som science fiction … Men det är så jag vill ha det, jag vill att min blogg ska andas glädje och hopp, för det är sådan jag är – nästan alltid glad!

Dagens citat:

Varje morgon undrar jag vilket
väder vi ska få …
Fast egentligen kvittar det,
för jag är alltid glad ändå.
Är det något som inte påverkar mitt humör särskilt mycket så är det vädret. Jag kan såklart längta efter sol och värme, lata stranddagar och ljumma vindar, men jag kan helt ärligt säga att vädret inte påverkar om jag känner mig lycklig eller inte. Alla sorts väder har sin charm och jag njuter så av att varje morgon få kika ut och se vad dagen bjuder på.
Ha en fin dag och kram från mig.
Annika
Scroll to Top