När bokskogen står som vackrast och pizza på Lönnkrogen.

Hejsan
Det är så himla vackert i skogen nu, så det tar liksom priset.
Vitsipporna har blommat ut, men bokskogen har istället vecklat ut sina skira, limegröna blad. De spira små bladen är sådär alldeles nya och fräscha, så som jag tycker att små nyfödda babyfötter är, oanvända så man blir helt förundrad.
Som så mycket annat i vår natur, så kan man faktiskt äta de här bokbladen. De är ganska goda, nu när de är mjuka och nyutslagna. Som liten tös mumsade jag glatt i mig dem och kände mig väldigt trygg med att jag minsann inte skulle svälta ihjäl ifall jag råkade springa vilse upp i Christinehofs skogar.
En svart skogsnigel var sakta på väg över stigen när vi kom klampande den här morgonen. Försiktigt smög vi oss förbi den.
Jag blir så glad när jag ser dessa svarta små skogsniglar, istället för de bruna spanska skogssnigeln som håller till hemma i min trädgård. Mördarsnigeln som håller på att ta över allting i snigelvärlden är verkligen inget roligt djur.
Men så kom jag så till rastplatsen, där mitt glada sinne sjönk en rejäl bit nedåt. Ja, raka vägen ner i källaren sjönk det.
Jag kan inte förstå. Jag kan inte tänka mig – vem gör såhär? Vem lämnar en underbar plats i skogen på detta viset. Är det personer som annars handlar kravmärkt och miljösmart?? Sorterar de sina sopor hemma?
Jag hade den här morgonen ingen möjlighet att ta skräpet med hem, vilket gjorde ont i hjärtat.
Snälla, snälla – hjälp till att hålla rent i vår natur och se till att hålla skräpmänniskorna i öronen.
Ute i den lilla sjön som bildats i kohagen var det ett rejält fågelliv. Jag grämde mig för en stund att jag inte hade ett annat objektiv på min kamera, men så gladde jag mig istället åt att jag faktiskt hade en kamera med mig. För se så vackert.
På kvällen åkte jag och Stefan till Peters Pizzeri. Alltså Tångdala Lönnkrog.
För ett tag sedan skrev jag om Friden och deras underbara pizzor. Peters pizzor är minst lika goda.
Jag älskar att åka till Lönnkrogen. Där känns det så hemma och genuint på något vis.
För er som följer mig och min blogg, så vet ni ju att vi ofta åker hit och att vi verkligen älskar de här pizzorna.
-älskling, vi gör väl som vanligt – du tar en Tångdalare och jag en Svinabergare och så delar vi?

Ja, så brukar vi göra. Peter skär sina pizzor i bitar, så kan man ta lite  slicar av varje.

Tack Peter, på Tångdala Lönnkrog, för en ljuvlig kväll och världens godaste pizzor. Som vanligt!
-ja, det tenderar att bli som vanligt, sa han, den gode Peter.
Men Peter, ”som vanligt” är gott nog när det är som bäst!
Hit åker vi flera gånger på en sommar. Och det blir nog likadant i år.
Vill ni vara säkra på att få plats är det bästa att ringa dit. Kontaktuppgifterna hittar ni som allt annat på google.
Dagens citat:
Varför passa in, när du
är född att vara unik.
Ha en fin dag och kram från mig.
Annika
Dela gärna

2 reaktioner på ”När bokskogen står som vackrast och pizza på Lönnkrogen.”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top