minnenas arkiv

Slå Knut och sätta Felixgubbar.

Kära Blogg.
När jag var liten var det inte en endaste unge som hade hört talas om Halloween och om ”bus eller godis”. Möjligtvis klädde vi ut oss på skärtorsdagen och gick runt som påskakärring eller så åkte vi runt i samlad trupp på Valborgsmässoafton och ”sjöng maj” så vi nästan blev blåa i ansiktet.
Det här med att ”slå Knut” är en gammal grej som man ska göra sent på kvällen den 13 januari, då Knut har namnsdag. Det hela går ut på att man tar ett stort, kraftigt vedträd. Man klistrar på en lapp med texten ”Här kommer Knut och kör julen ut”. Detta vedträd ska man sedan smyga fram och med full kraft kasta in i någons farstu. Sedan gäller det att lägga benen på ryggen och springa, för det ansågs som ett stort nederlag att bli påkommen vid denna sortens tilltag.
Dagen efter är det den 14 januari och dagen heter då Felix. Då ska man göra en gubbe av kläder som man fyller med lämpligt material. Gubben ska bli så naturtrogen som möjligt. Denna Felixgubbe ska man sedan obemärkt smyga in i någons hus, utan att bli påkommen. Om man får en Felixgubbe måste man genast se till så att gubben förpassas till ett nytt hus innan dagen är slut, och skulle det inte hinnas med kan man i nödfall sätta kjol på dockan och kalla henne Laura. Då skriver man en lapp på henne, med texten ”Här kommer Laura för att hämta Felix”.
 
Dessa gamla traditioner ägnade jag mig åt med stor glädje. Det var jag och min kompis Eva Hallin som brukade hålla igång traktens grannar med våra tilltag. Roligast var det att smyga hem till de som blev lite smått arga och jagade oss, som tex en man vid namn Sture Kullamararen Olsson. Nu tror jag egentligen inte att han blev så väldigt arg på riktigt, men han svor och spottade snus omkring sig.
Jag kan än idag komma ihåg hur hjärtat bultade när vi i mörkret smög fram till någons gård. Hur vi försökte andas genom munnen för att inte snörvla och hur rädda vi var för att någon hund skulle få lystring på oss. Det var kanske lite lättare att smyga i människor trädgårdar när jag var barn, för man hade inte alls lika mycket upplyst som man har nuförtiden. Då hade man kanske på sin höjd en lampa intill ytterdörren.
Jag minns också hur vi skrattade vilt när vårt tilltag var över och vi hade klarat oss undan någons ficklampa och hastande steg efter oss. Det var spänning på hög nivå, när jag var barn.
 
Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut.

Slå Knut och sätta Felixgubbar. Läs mer »

Julen när jag var tonåring.

Kära Blogg
Som jag skrev förut så älskade jag julen när jag var barn. Kanske spelar mitt minne mig ett spratt, men för mig var varje jul som en vit saga. Det var alltid underbart väder. Skoghem låg inbäddat i den vackraste vinterskrud. Såklart var det i själva verket inte riktigt så, men jag älskar att tänka på min barndom på det viset.
(Skoghem 1969)
 
En sak jag inte skrivet om tidigare, var den mystiske tomte som under några år besökte oss varje julaftonskväll. Det var en väldigt givmild tomte minns jag. Med sig hade han en flaska ”starkt” åt pappa Kurt, en korg med ägg åt mamma Ingrid och vars en twistpåse åt mig och min lillasyster. Det tog ganska lång tid innan vi listade ut hans identitet. Det var den härlige Stig Nilsson från Sillaröd som under några år förgyllde våra jular och gav oss oförglömliga minnen.
(Den mystiske tomten besöker oss på Skoghem)
 
Åren gick och jag blev äldre. I tonåren minns jag att jag fortfarande var väldigt förtjust i julen och alla dess traditioner.
Varje år kom våra äldre släktingarna, Agnes och Gösta, hem till oss på Skoghem. Jag minns att jag njöt av lugnet och stillheten. Samtidigt började jag längta efter fler vänner och kompisar och började tycka att det var lite långtråkigt med det långa jullovet utan jämnåriga kompisar.
I skolan var jag inte längre så förtjust i det här med att vara Lucia och tärna. Jag hade börjat bli mullig och kände mig mest tjock och ful. Jag var allt annat än nöjd med min kropp, därför valde jag hellre att klä ut mig till tomte, då jag kunde gömma mig en bylsig tröja istället.  
 
I början av 80-talet fick vi återigen besök av mystiska tomtar. Den här gången var det jägaren på Christinehof, Torben, och hans far (tror jag) som ville överraska oss. Jag minns att jag älskade när det hände oförväntade saker. Jag tror egentligen att jag vid den här tiden började känna mig lite instängd och mer ensam där vi bodde långt ute i ”ingenstans” och hade långt till kamraterna
Jag minns att jag gärna hittade på alla möjliga små hyss och bravader tillsammans med den två år yngre flickan Annelie, som bodde uppe vid brandstationen. Men allt det där, det är helt andra historier.
När jag var tonåring hade vi den lilla pudeln, Otie, som inte alls tyckte om oss barn. Otie tyckte egentligen inte om någon människa alls i hela världen mer än Ingrid. Otie avgudade mamma Ingrid. Den lilla hunden kunde inte glädja mig särskilt mycket, inte ens på julen.
Ja, lite blandade känslor var det nog med julen när jag var tonåring.
 
(Eva Nilsson och jag som tomtar i högstadiet, 1980)
 

Snipp snapp snut – så var den tillbakablicken slut.

Julen när jag var tonåring. Läs mer »

Min barndoms jular.

Kära Blogg
 
Så tänkte jag dyka ner i mitt gamla album igen och göra ett inlägg i  ”Minnenas Arkiv”.
Vad passar väl bättre vid denna tiden, än lite bilder från min barndoms jular.
Nästan varje år firade vi julafton på Skoghem i Christinehof.  Såklart var det alltid snö då, när jag var liten. Eller så är det bara som jag vill minnas det.
En gång var vi förstås hos mina kusiner på Gysås, men alla andra jular firade vi hemma tillsammans med pappa Kurts moster Agnes och morbror Gösta.
Jag har så många goa minnen, så det går liksom inte att skriva ner allt, så det får helt enkelt räcka med lite bilder.
 
(Den här rutiga klänningen med den röda slipsliknande saken, den hatade jag. Varenda gång jag skulle äta så lyckades jag spilla på den silkiga slipsen, och det finns nog inget material i hela världen som små fettfläckar syns tydligare på, än just röd silke)
 

(Här har jag tjatat mig till att få vara Tomte. Pappa Kurt var inte helt nöjd med min insats)
 
Ja, det var några av min barndoms jular. Jag minns att jag älskade julen väldigt mycket och allt som hörde till med mat, blommor, TV program och musik … ja allt.
Fortfarande älskar jag känslan av jul. Fast nu för tiden har det smugit sig in en liten strimma vemod och saknad också. En saknad av den familjemedlem som inte längre finns med oss på julen. Mamma Ingrid såklart.
Samtidigt är jag så tacksam för alla mattraditioner hon fört vidare till mig och min familj, för julens mat är det viktigaste av allt! Rosa sillsallad med rökt sill i tillexempel. Mums!!
 
Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut!
 
 

Min barndoms jular. Läs mer »

Lucia.

Kära Blogg.
Ända sedan jag var en liten tös har jag tyckt om Lucia. Alla de underbara sånger man sjunger – jag bara älskar dem.
Min ena dotter kom för ett par veckor sedan hem med en hälsning från sin pappa, Lars-Åke. Han hade uppmärksammat att det i år är hela 30 år sedan jag var Luciakandidat i Tomelilla. Jösses min gud … !!! Jag som inte känner mig mycket äldre än just 30 …
Nåväl, vad passar då bättre i ”Minnenas Arkiv” denna veckan, än en tillbakablick till det där Luciafirandet år 1985.
Det var min granne, Elna, som skickat in mitt namn som förslag till Tomelilla. På den tiden var det rysligt populärt att vara med och vi var minst ett 30 tal förväntansfulla töser som provsjöng och blev intervjuad av en jury.
Jag hade turen med mig och blev utvald till en av de 7 kandidaterna.
 
 
Vi blev alla fotograferade av Fotograf Glenmarks i Tomelilla. Bilderna hamnade i skyltfönster och såklart i tidningen. Min pappa Kurt var väldigt missnöjd med min bild och ville att jag skulle kräva att få ta ett nytt foto. Själv tyckte jag att min bild var bra, det var liksom så söt jag kunde bli helt enkelt.
På julskyltningsdagen fick vi kandidater presentera oss på en scen på torget. Vi hade fått härliga konstgjorda pälsar i ceriserosa och kornblått att ha på oss vid vår uppvisning och intervju. Än i dag har jag min fina päls kvar. Just den här kvällen blev det ett underbart härligt snöfall som täckte alla besökare med glittriga snöflinger.
 
 
När omröstningen var räknad och klar, stod det klart att en rar tös vid namn Annelie Stridberg blivit vald till årets Lucia. Och jag kan helt ärligt säga att jag var fullt nöjd med att vara en av hennes sex tärnor.
Vi lussade för en lång rad företag och inrättningar under ett par dagar och kvällar. Särskilt stämningsfullt var det när vi gick i simhallen med ett annat litet Luciatåg simmandes sidan om oss nere i bassängen. Vi hade en duktig ledare med oss, Ing-Christine, som även såg till så att vi alla var fina och håret låg som det skulle.
På den här tiden var alla företag väldigt generösa och vi överöstes av presenter från alla ställen vi framträdde på. Det var underbara dagar som jag med glädje sparar i mitt minne.
 
Året innan, 1984, blev jag faktiskt vald till Lucia. Det var när jag gick på lanthushållsskola i Tollarp, och att just jag blivit framröstad till den ärofyllda uppgiften att vara Lucia i lilla Tollarp kom som en fullständig överraskning. Men det, det är en helt annan historia.
 
 
Men aldrig har jag väl varit en sötare Lucia än år 1970 … så allvarlig och lite sorgsen.
Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut!
 

Lucia. Läs mer »

Min tid i lekskolan i Lövestad.

Kära Blogg
Idag tänkte jag ta er med tillbaka i tiden igen. Och den här gången hamnar vi i min lekskola i Lövestad 1969
Eftersom jag inte hade några kompisar alls, mer än min lillasyster som ju bara var en bebis, tyckte nog mina föräldrar att det var dags för mig att träffa andra barn i min egen ålder. Jag fick börja när jag var 4 år och jag gick tillsammans med en pojke som var från Djurröd och som jag inte alls tyckte om. Han åkte med oss i bilen när vi ändå körde förbi hans hem.
 Egentligen var jag nog inte något vidare förtjust i att gå i den där lekskolan överhuvudtaget. Jag minns att jag kände mig väldigt ensam och lite utanför hela tiden. Den första klassbilden får tala sitt tydliga språk. Det var en ganska dyster och trumpen liten Annika i röd toppluva nere till höger i bild.
 
 
På den första julfesten var jag till min fasa tvungen att dansa juldanser tillsammans med den där hemska pojken från Djurröd och i Luciatåget skulle jag gå tillsammans med en flicka som jag inte riktigt kände.
På den här första julfesten hade mamma Ingrid satt på mig den finaste klänningen jag ägde, klänningen som jag hade haft när min lillasyster Görel döptes i Andrarums kyrka. Den som det var så noga att man inte lekte vilda lekar i.
 
Efter hand som tiden gick vande jag mig lite vid den där lekskolan. Men så hände något som jag aldrig glömmer. Det var när vi varit ute på skolgården på en rast och skulle gå in för att äta vår medhavda frukt. Det fanns en fruktansvärt viktig regel och det var att vi allihopa var tvungna att tvätta händerna i det lilla handfatet på toaletten. En flicka som hette Birgitta hade nyss fyllt år, hon var ett år äldre än vad jag var. I present hade hon fått den vackraste armbandsklockan man kan tänka sig. Hon var jättemallig över den där klockan och titt som tätt visade hon den och hon var alltid noga med att lägga armen så att vi alla kunde beundra den fina klockan. Alla vi andra flickor var gröna av avundsjuka. Varje gång vi skulle tvätta oss knäppte Birgitta av sig sin fina klocka för att den inte skulle bli blöt och placerade den på kanten till det lilla tvättstället. Fröken stod i dörröppningen och manade på oss, ”skynda, skynda, skynda” … Det var vid ett sånt tillfälle det hände. Jag skulle också sträcka fram mina små händer där under kranen och snabba mig, men då lyckades jag dra med mig den fina,dyrbara klockan som låg på kanten, ner i vattnet. Flickan Birgitta blev då alldeles vild och galen, så arg hon blev. Hon skällde och skrek och gapade att jag hade förstört hennes fina klocka. Jag ville bara dö av rädsla och skam … eller åtminstone svimma av lite och slippa ifrån allt. Från den dagen var jag alltid dödligt rädd för Birgitta och under resten av min skoltid, ända upp i högstadiet, undvek jag alltid henne. Hur det gick med klockan har jag ingen aning om.
 
(Jag sitter i nedersta raden med röd jacka. I raden ovanför står Birgitta, också hon iklädd en röd jacka.)
Men så ändrades allt, när jag fick en ny kamrat. Det var en flicka i min egen ålder som också var ett rysligt ensamt barn och därför skulle börja i lekskolan. Hon skulle dessutom åka med oss dit. Hon hette Eva Hallin och hon ville också gärna ha en kamrat. Det enda kravet hon hade på sin kompis var att hon skulle ha långt hår. Det hade ju jag, så jag blev godkänd!
Från den dagen var det mycket roligare att gå i lekskolan tyckte jag!
(tilläggas bör att Eva Hallin själv, i så gått som hela sitt liv, hade väldigt kortklippt hår) 
 
(Här får jag och Eva Hallin hjälp av vår fröken Karin)
(Jag är utklädd till prästkrage, vilket jag av någon anledning inte var nöjd med) 
 
 
(Jag och Eva Hallin är tärnor)
 
 (Pepparkaksgubbar. Jag i mitten med Anna-Katarina och Ingela Borg)
 
Ibland fick vi åka på utflykt och träffa Mulle. Det älskade jag!
 
 

Så gick tiden och vips var jag stor.
Det var tid för mig att börja i första klass i Brösarp.
 
(Här är vi hemma hos Eva Hallin. Vi har fått nya skolväskor och är på väg till skolan. På den här tiden var det nog ingen fara för att småflickor skulle bli bortrövade och våldtagna, för i så fall hade väl inte våra mammor tagit så extremt korta klänningar på oss. Det är Evas lillasyster Lena som står där i mitten med bebismössan)
 
Snipp, snapp, snut, så var den tillbakablicken slut!

Min tid i lekskolan i Lövestad. Läs mer »

Mitt barndop

Kära Blogg
Så var det dags för veckans tillbakablick och djupdykning ner i mitt gamla album.
Den här gången tänkte jag skriva lite om mitt barndop.
Jag döptes i Andrarums kyrka den 8 juli eller augusti 1965.  Datumet är lite osäkert för mig. I mitt album har pappa Kurt skrivet augusti, men mormor Olga har skrivet Juli på mitt dopkort. Hur som helst, jag var då en mullig liten bebis med svart hår och tjocka kinder.
Mina gudföräldrar kom att bli mamma Ingrids syster Gerd och hennes man Per. Med på mitt barndop var även min mormor Olga.
När man tittar på bilderna från den här dagen, ser det allt lite besynnerligt ut med alla de sorgklädda vuxna. De bara alla svarta kläder och sorgeband.  Anledningen till deras dystra klädedräkter var min morfars hastigt bortgång den 27 juni 1965.
Själv bar jag den vackraste klänning man kan tänka sig. Den hade mamma Ingrid själv sytt av sin egen brudslöja och just den här dagen hade hon sytt på små röda knoppar av pinocchiorosor. I midjan på mig hade hon knutit ett rosa band för att markera att jag var en söt liten flicka.
Den underbart vackra dopklänningen har sedan dess använts av många ungar genom åren. Min lillasyster hade den såklart, men även mina kusiner, vänners barn, mina döttrar, syster Görels söner … Alla namn har mamma Ingrid sedan så fint brodderat in längst ner i fållen på den lilla dopklänningen. Rosa bokstäver för flicknamn och blå bokstäver för pojknamn.
Jag minns särskilt en gång när alla Ingrids barnbarn var födda, och vi skojade lite om den där dopklänningen. Mamma Ingrid tyckte nog att det kunde räcka med de ungar som då fanns i familjen. Hon sa med förmaning i rösten, att nu var där fullt i klänningsfållen, där fick inte plats för ett enda namn till. Jag skojade tillbaka och sa att det nog allt gick att klämma in ett litet kort namn till på slutet i den där fållen. Namnet Bo till exempel … Det där skojade och skrattade vi gott åt flera gånger, men någon Bo är ännu inte född! Men det kan ännu födas ungar som behöver en särk på sitt barndop … så den som lever får se! 
 
Snipp, snapp, snut, så var den tillbakablicken slut.
Mer en annan gång.

Mitt barndop Läs mer »

Älskade djur.

Kära Blogg
Då var det dags för en tillbakablick och en djupdykning ner i mitt gamla album igen.
Så länge jag kan minnas har mitt hjärta klappat för djur av alla de slag. Och då menar jag verkligen alla sorters djur. Allt ifrån små kräldjur som ödlor och grodor till stora djur i form av grisar och kor.
Som barn var min högsta önskan att få ett alldeles eget djur. Visst hade vi våra hundar, men jag önskade mig ett alldeles eget litet djur att vårda, som bara var mitt. Varje jul stod det såklart ”en häst” överst på önskelistan, men också ett marsvin hade gått bra. Nu blev det aldrig vare sig en häst eller ett marsvin. Istället såg jag till att skaffa mig djur på egen hand. Jag fångade vilda djur och hade i skålar och lådor. Droppen för mamma Ingrid var väl när jag fångade en råttunge som jag hade med mig överallt och som jag matade med glass. I ett helt dygn stod Ingrid ut innan hon började packa en väska för att fly fältet… Ja, jag fick släppa ut råttan och behålla min mamma, för det tyckte pappa Kurt var bäst.
Jag lyckades också göra en vildkatt riktigt tam, och jag är än idag alldeles säker på att jag hade förmågan att kommunicera med denna underbara katt. Katten döpte jag till Gamlakatten, och hon födde under flera år alla sina ungar på mitt rum, med mig som barnmorska och navelsträngsklippare.
När jag var 6 år fick jag faktiskt ett eget djur. En vattensköldpadda som jag döpte till Patrik. Patrik var inte så värst rolig egentligen, han bara låg där i sin balja helt stilla. Det roligaste med honom var att man kunde liksom sticka fram honom framför näsan på någon ovetande vuxen och då var det så spännande att se hur de liksom studsade till av förskräckelse. På den tiden när jag var liten var det väldigt ovanligt med sköldpaddor som husdjur eftersom det var förbjudet att handla med vissa djur. Patrik kom från en privat familj som inte kunde ha honom längre. Lite ledsamt var det när Patrik dog och mamma Ingrid föreslog att vi skulle göra ett askfat av honom.
Som barn var jag mycket på en bondgård i Andrarum. Hos Rosa och Svante. Där älskade jag att vara. Där lekte jag med hunden Filippa, kelade med katterna, lät de nyfödda kalvarna dia på mina händer. Där hade jag en egen kviga som jag kunde rida på och såklart låtsades jag att det var en riktigt häst.
En dag hittade jag ett ridspö högst upp i ett av köksskåpen på Skoghem . I många år trodde jag att det var för att jag skulle få en riktig häst … det tror jag inte längre att det var. Och vad det där ridspöet hade i våra köksskåp att göra vill jag nog inte längre veta.
Som vuxen har jag alltid omgett mig med djur av alla de slag och det är nog ingen slump att jag i dag har en dotter som snart är veterinär. 
Djur är och förblir en viktig del av mitt liv!
 
Snipp snapp snut – så var denna tillbakablicken slut.
Mer en annan gång.
 

Älskade djur. Läs mer »

Mina föräldrar

Kära Blogg
Så var det dags att dyka ner i mitt gamla album igen för en tillbakablick.
Den här gången tänkte jag skriva några rader om mina föräldrar.
Pappa Kurt växte upp i Tåghusa, som ligger vid Sankt Olof.
Mamma Ingrid kom från Veberöd och hade det vackra efternamnet Blennow som flicka. 
Deras vägar korsades på Björnstorp tror jag och den 28 oktober 1961 vigdes de i Gödelövs kyrka.
När jag var liten jobbade pappa Kurt som skogvaktare på Christinehofs gods. Mamma Ingrid var hemmafru och tog hand om mig och min syster. Dock började hon arbete i köket på Furuboda när jag var i tonåren.
När jag föddes bodde vi på Skoghem som låg bara ett stenkast från Christinehofs slott. Där var jag folkbokförd tills jag var över 20 år.
 
 
 (Ett fotografi taget på pappa Kurts 40-års dag. Den där dagen minns jag särskilt bra. Jag hade olovandes bytt om till bikini mitt i festligheterna och tagit mig ett dopp i vår bäck som rann utanför den stora trädgården på Skoghem. Mamma Ingrid var INTE glad på mig … känner jag henne rätt så hade det inhandlats finkläder särskilt  ämnade för den här dagen. Jag minns att jag kände mig väldigt fin i min röda bikinin, och var nog väldigt nöjd själv. När så paret Svensson skulle förevigas där på trappan på Skoghem den där högtidliga dagen pinnade jag dit allt vad mina små ben förmådde – för linslus var jag nog redan på den tiden. Ja, så blev fotot som det blev.)
 
 (Ett av mina absolut käraste fotgrafier av mamma Ingrid. Precis så här minns jag min barndom. Hunden Otie som alltid höll sig tätt intill Ingrid. Min vildkatt ”Gamlan”, som jag efter mycket möda lyckats göra helt tam. På bordet ligger syster Görels nappar – alltid två stycken.)
 
Snipp snapp snut, så var tillbakablicken slut … för denna gången!
 

Mina föräldrar Läs mer »

Min lillasyster.

Kära Blogg
Min tillbakablick fortsätter…
 
När jag var fyra år fick jag en lillasyster. Jag hade verkligen längtat efter det. Alla vuxna i min omgivning pratade mycket om det, och hur kul det skulle bli för mig. Eftersom vi bodde ganska ödsligt ute i skogen, så hade jag inte några kamrater, därför såg jag mycket fram emot att få en kompis och slippa vara så ensam. När hon så kom, min lillasyster Görel, så visade det sig att det inte alls var någon liten bebis till mig. Görel vara bara mina föräldrars, i alla fall upplevde jag det så, och det var så jag kände det. Jag minns hur besviken jag var över att inte få vara mer delaktig i skötsel, matning och allt vad som hör till bebispassning. Dessutom blev det ju så att mina föräldrar inte längre hade så mycket tid över för mig, så allt slutade ju med att jag blev ännu mer ensam. Görel var för tidigt född och hade troligtvis kolik, för maken till unge att skrika hade jag väl aldrig kunnat föreställa mig. I hemlighet lekte jag med min låtasaskompis ute i skogen istället. Min låtsaskompis hette precis som jag, alltså Annika Svensson.
När Görel växte upp fick hon helt andra intresse än vad jag hade. Görel älskade sin dockor. Jag älskade mina grodor och ödlor i skogen. Görel ville bara klä sig i klänning och kalasstrumpor och helst vara prinsessa dagarna i ända. Jag ville ha långbyxor, klättra i träd och helst vara som Pippi Långstrump.
Idag är jag så oändligt glad över att ha en syster. Även om vi i mångt och mycket fortfarande är väldigt olika, så har vi samma bakgrund, samma minnen, och kan skratta åt samma sjuka saker.
 
”En syster är en liten bit av barndomen som aldrig kan gå förlorad”
 
 

 
 
 
 
 
 
 

Min lillasyster. Läs mer »

Rulla till toppen